#nytt

Åh fy fan. Det känns som en ström går igenom kroppen. Som om jag är out of place med min själ. Som om jag drog till vänster medan den satt kvar. Allt känns konstigt och som om hjärtat tappar balansen. En slags hysteri och frustration i ett som gör att jag behöver ta lugna andetag och lugna ner mig. Luuuugn och fin nu.

Han är här men han är inte här. Vi är inte som vi var och nu ska jag få plats. Ett långt pepptalk om att jag kan göra så mycket mer än jag tror jag klarar och visst är det mysigt men...det är återigen... som om jag mer står i startgroparna för något.

Fast nånstans så förstår jag ju. Jag ville ju hit. Jag har ju planterat saker. Så vill jag ha det. Sen...skulle man gå den vägen också och plötsligt inser jag att det kräver en hel del jävla djärva hopp. Ville jag inte? Skulle jag stanna i det som var? Var det det jag ville?

Fan...Nej.

Jag är såå nära den dörren nu. Rötter har lossnat och ryckts bort för att kunna förflytta mig. Omplantering.

Jag.jag jagjagjagjagjajg. ffs. Det är därför han lämnar platsen. Tough love. För han tittar mig i ögonen plötsligt och jag förstår att allt bottnar i den djupaste kärlek. Han Vill se mig lycklig. Han vill att jag ska få leva som Karin och inte någon blek kopia eller följa john. Det vill ju jag med. Jag vill ju ha dedär som jag sa att jag ville. Och det kanske kommer krocka. Det är då jag inte får backa. När skiten ramlar ner i fläkten...om den nu behöver göra det. Det kanske kan gå fint och smärtfritt. Mest naturligt och plupp så var jag på plats. Kanske.

Men visst är det knas. Men det kanske måste vara knas för att jag ska vakna upp och reagera. Annars kanske jag skulle fortsätta med dåliga beteenden om har ihjäl den jag är. Anpassa sig och bara jag får vara med honom så formar jag mig som han vill. ...tills han inte ens vill ha mig längre. Oh the irony.

Så jag måste stänga av, hålla mig lite längre bort och fokusera återigen på mig. För jag söker och han stänger återigen ute mig. Som om jag inte ska in där. Fel dörr.

Vad gör man inte för att nå sig själv?

Så det blir ett kanske. Ett vem vet när jag är mer fulfilled så kanske allt blir bra igen. Innan så kommer jag inte veta. Så är det bara. Innan jag är min form och mina val kan jag inte veta om vi är kompatibla. det är lätt att snacka om att jag vill abc men Vill jag verkligen det? och i så fall på vilket sätt och hur ofta? Jag vet inte. Jag har mina aningar.

Mina aningar säger att mitt liv skulle se väldigt olikt ut mot nu. Att jag inte skulle finna mig i det här och åkt iväg till det jag velat istället. Kanske blir det så.

Det får väl va så. Hela alltet pekar åt det. Som om jag inte kan välja innan jag faktiskt valt mig. Att det alltid kommer bli fel då.

Det känns som jag jiddrat om detta sen 2015. Men det är väl nu jag ska in i det på riktigt. I have to. Annars står döden som alternativ och plötsligt så är det sådär omg såklaaart går jag in i det nya läskiga! För alternativet är inget alternativ. Så...läskigt nytt it is.

Men det kan ju bli bra. Det kanske kan bli sådär...dreamy till och med. Att jag plötsligt känner hur jag äntligen är på rätt väg och bara...njuter av livet.

Jag tror jag får börja lite här och där och jobba mot att driva mig mer och mer mot målen. Se till att jag driver på och ökar allt eftersom.

https://www.divatmarkak.hu/marka/nytt/

NYTT