#nightmen

I Skåne var det mulet över midsommar. Jag firade mol allena i Jägersro. Ibland tar jag min Opel Astra till Skurup och sätter mig på flygbussen in mot Malmö, bara för att känna hur en tyngd försvinner från mitt bröst varje gång det förkunnas att “Nästa, Jägersro”. Varje gång jag hör det, påminns jag nämligen om att jag flyttat från Mariestad, och jag känner då stor glädje och förtröstan. Jag grillade oxkött på en rastplats med en engångsgrill och åt till det potatissallad och drack en folköl. Med mig hade jag en portabel radio, och jag lyckades med viss svårighet pejla in P4.  Kvällen blev inte långvarig, det fanns en vägkrog i närheten, där jag mötte några lettiska lastbilschaufförer som gärna språkade med mig. Vi diskuterade de baltiska staternas position i relation till Ryssland, kommunismens psykologiska påverkan, och hur härligt det är med svensk sommar (de ville flytta hit).

Dagen därpå vek jag ihop mitt tält vid vägkanten och steg på en buss till Malmö stad. Lätt bakrusig promenerade jag runt längs gator och torg. En ny tradition jag instiftat är att jag sedan ett par månader tillbaka har för vana att köpa plattor varje gång jag är i Malmö. Inte längre tänker jag fjättras av det förflutna! 

Den här gången var ett av mina inköp en vinyl EP av bandet Nightmen, titulerad Girl for you.

Vad för typ av musik rör det sig om? Bandet ser gammalt ut. Inte rent fysiskt, men semiotiskt förmedlas intrycket av “gammalt“. Fotots muggighet, den såsiga uppsynen på bandet (egentligen överflödig, den digitala tekniken gör det möjligt att ta en ohygglig mängd bilder, så varför välja en som får det att framstå som att det var ett foto taget i all hast, som att det bara fanns en chans att knäppa en bild? För att förmedla en känsla av 70-tal och genuinitet, måhända) ger en känslan av att skivan kunde ha pressats 1978.

Logotypens kantighet i kontrast med den kursiva titeln på skivan antyder mycket pricksäkert att musiken rör sig i gränslandet mellan hårt och mjukt, mellan tuggummipop och rock. Musiken i fråga är inspelad 2015, ljudet är varmt och inbjudande, som en soffa täckt i plysch, och påminner precis som övrig estetik om hur det var “förr”. Ljudet svajar bitvis på ett sätt som får det att låta som att det vore analogt inspelat (det kanske det är också?). Inget ont om det. ibland kastas ett löjets skimmer över de som efterhärmar det som en gång varit, för att de letar efter något genuint i det förgångna istället för i nuet. Men i kritiken finns utgångspunkten att nuet är mer genuint än det förflutna. Det är en utgångspunkt som är lika löjeväckande som att det genuina fanns förr och inte nu. Vad som är genuint är något vi människor kommer överens om genom vår kultur. Allt som existerar är verkligt, måste det vara svårare än så?

Nåväl, åter till produkten i fråga. Melodierna är ljuva, refrängerna starka, och rösterna (tre personer sjunger), är sammanflätande på ett harmoniskt sätt. Ibland dyker löjliga gitarrslingor upp, som introt till “First time that I saw  you“. Löjliga i positiv bemärkelse. De är enkla och medryckande, något ett barn skulle hitta på och börja vissla - kanske den mest positiva egenskap en popmelodi kan ha. B-sidan är starkare än A-sidan. Delvis för att materialet är vassare, men också för att den kvinnliga sångaren får ta mer plats på de bitarna. Hon har ett bett i sin röst som blandar det söta i till exempel Girl for you med precis rätt mängd gift för att det inte ska  bli slätstruket.

På det hela taget är det en positiv upplevelse att lyssna på Nightmens EP.

https://open.spotify.com/album/4YLzapeu71atexTYcN7fir