#my fluff

a/n: post-timeskip, MSBY4, gn!reader

🤍 MIYA ATSUMU 🤍

“Hell no.”

“What do you mean, ‘hell no’?” you whine. “Come on, Atsumu; I haven’t been on a date in months—”

“Because men are animals—”

“You’re an animal!”

Touché, Atsumu thinks, while he stares at your bedroom ceiling. He’s supposed to be helping you pick out an outfit for this first date you have planned for tonight, and, genuinely, he doesn’t like anything you’re picking out. Every outfit looks perfect on you, so much that his heart leaps into his throat every time you emerge from your closet, and that’s exactly why they’re not good enough.

Because you won’t be wearing them on dates with him. Like an animal, you said, he’s territorial; and no one deserves to be going on dates with his best friend when it’s so obvious that you’re meant to be with him.

🤍 BOKUTO KORATO 🤍

Panic sets in as soon as Kotaro realizes what he just did. There were lips. And skin. His lips. Your skin.

All you were doing was giving him a hug goodbye. You hug him all the time, even though he’s started holding you a little tighter; you’ve started to joke that he’s going to crush you with his chest. It’s adorable.

He’s been playing with fire lately, between the tighter hugs, the lingering looks, the fleeting touches to your hands and the small of your back. But now, he thinks that he’s about to get burned.

He kissed your forehead. 

It was just for a second, a quick brush of his lips against your skin while you were in his arms. Now that the hug is over, you’re standing in front of him, smiling.

You pat his arms, smile a little wider, and finally tear yourself away. “See you later, Ko!”

He breathes a heavy sigh while he watches you leave. You didn’t notice. Deep down, Kotaro wishes that you did.

🤍 HINATA SHOYO 🤍

“Hey, sunshine!”

When he hears Hinata shout a cliche pet name at the top of his lungs, Meian picks his head up to watch what’s about to happen, betting that Hinata’s going to get a Sakusa-shaped elbow to the face. Where he expects to see his glowering junior, however, he sees you.

You giggle something in response, and the MSBY captain watches Hinata’s face light up from over your shoulder. You fling your arms around him. He pulls you into his chest. It makes Meian’s heart ache as if someone’s squeezing his hand too hard.

“Sunshine, huh?” he teases Hinata once you’re out of sight. “Since when are you dating anybody?”

Hinata gives him a blank stare. “We’re not dating. That’s my best friend.”

Meian can’t help the way he rolls his eyes, or the dry, disbelieving chuckle that falls from his lips. “Yeah, sure they are.”

🤍 SAKUSA KIYOOMI 🤍

The weight of a month-long training camp falls on your shoulder when Kiyoomi’s head rolls to the side. “Missed you,” he mumbles, eyes closed.

He’s next to you on your sofa, after he dragged himself to your apartment first thing when he got back—before even going to his own place.

He had shampoo and a spare change of clothes already packed, anyway. And when Kiyoomi, exhausted from the frustration of a new routine, shows up at your door, who are you to deny him a warm shower and a shoulder to rest his head on? It’s what best friends are for, you told yourself. 

Little do you know, that’s what he told himself, too, but he was trying to convince himself that’s all this is, and absolutely nothing more.

“‘M glad you’re home,” you murmur, patting his wet curls.

There’s a tiny, upward twitch to his lip. Best friends, he reminds himself. That’s definitely all this is.

Du har varit borta i nästan en vecka. (En vecka för dig; du har ingen aning om hur lång tid det har gått för dem, här. Du glömde kolla kalendern innan du for.) En längre resa än du hade tänkt dig, det blev en del strul. Inget du inte kunde hantera förstås – tidernas bäste tjuv måste kunna improvisera. Det tog bara lite extra tid, och tid kan du alltid skaffa mer av.

För inte alls länge sedan hade du inte ens funderat över om du varit borta i två timmar eller tvåhundra; du hade tagit ett långt bad istället och beundrat ditt senaste byte och gratulerat dig själv åt ännu en lyckad kupp.

Nu stannar du bara i gömstället länge nog för att hastigt vaska av dig, byta underställ och skjorta. Kristallvasen med guldmotiv står övergiven på en hylla, du ska titta närmare på den imorgon. En vecka kan vara en väldigt lång tid, också.

Och nu står du här. Ännu tvekar du. De sover redan. Du borde inte störa dem.

En vecka kan vara en lång tid, eller kort.

Du trycker ned handtaget och skjuter upp dörren och stiger in. Hänger tyst av dig din rock och tar tyst av dig skorna och tyst går du upp för trappan och undviker instinktivt alla ställen som kan knarra, du kan den här trappan nu, och du är trots allt van vid att smyga dig in i sovande hus, ljudlöst.

Du går förbi Clints rum, förbi Vidas. Dörren till det senare står öppen, rummet ligger stilla och öde. Sommarlov, minns du – då brukar ungdomar nu för tiden vara ute och springa hela nätterna. Moa hade sagt något om det och skakat på huvudet, men hon hade lett också. Unnar Vida det, förstår du; glädjs åt att dottern kan fokusera på att ha roligt, inte på att ta hand om familjen.

Tyst skjuter du upp dörren till stora sovrummet, men sedan stannar du till på tröskeln, för där sitter Moa i sängen och läser och sover inte alls.

Hon ser upp på dig. Ser inte förvånad ut. ”Hej.”

”Ursäkta”, säger du dumt. ”Jag, eh, trodde inte att någon skulle vara vaken.”

Moa höjer på ögonbrynen. ”Så, vadå, smög du dig in för att stjäla bordsilvret eller? Det har vi inte i sovrummet.”

Du börjar haspla ur dig en bortförklaring, det går på ren instinkt, men hon avbryter dig omedelbart, med ett litet leende som är både retsamt och oväntat mjukt. ”Vi väntade på dig, fattar du väl. Eller”, tillägger hon och sneglar ned mot Pontus, som slumrar med öppen mun, ”jag gjorde det, och Pontus försökte. Han och Mårten har varit ute och fiskat hela helgen, så han var helt slut. Somnade på två minuter.”

Trots det puttar hon till sin man med ett han är här nu och Pontus klipper med ögonen och vaknar, spricker upp i ett sömnigt med brett leende när han får syn på dig. ”Hallå där, Bildsköne.” Rösten är skrovlig; blicken är klar.

Du står kvar på tröskeln. Känner dig märkligt ur balans. Vet inte vad du väntade dig, men inte detta. ”Men, eh, hur kunde ni veta att jag skulle komma ikväll?”

Moa gäspar och lägger boken åt sidan. ”Vida messade att hon såg en ljusblixt borta vid ruinen när hon och Nilo gick förbi där för ett par timmar sedan. Sade att du nog var tillbaka igen.”

”Och så tänkte vi att du kanske skulle komma förbi”, fyller Pontus i, med det där lilla leendet som du fortfarande inte riktigt vet hur du ska reagera på. Det känner dig för väl, det ser dig alltför bra; det skrämmer och det värmer dig.

Som allt med detta. Att de gissade att du skulle komma. Att de ville det.

Att de väntat på dig.

”Tänkte du stå där hela natten eller?” frågar Moa när du tydligen varit tyst för länge. ”Vissa av oss ska jobba imorgon bitti.”

”Och vissa av oss ska det inte”, säger Pontus glatt, och makar sig åt sidan.

Gör plats för dig, mellan sig och Moa.

”Nä, jag ska inte heller jobba”, säger du och kliver in i rummet. Stänger dörren bakom dig. Ler; ett försök att återfå fattningen.

”Det var ju en överraskning”, muttrar Moa, men när du vänder ryggen till för att klä av dig släcker hon ljuset, och det är en vänlighet. Andra gånger kräver hon att du ska vända dig mot dem; släpper dig inte med blicken; njuter av att se dig rodna.

Me: *jumping like a 9 year old girl when Justin Bieber stands in front of her* WOAH YES! MUI! MITSURI! FINALLY MY FAV ARC! *-* "

*me, later seeing Uzui and the announcement*

Day Six Of The KPOP Christmas Drabble Challenge

Leeteuk x Reader

Word Count;; 900

Genre;; Fluff!

Summary;; When a cute man walks into your life, you decide to win him over with your brewing skills.

My Masterlist

   "What can I get for you today?"

   The words that started every customer interaction you had in the small café you worked at. No matter the season, people would flood in from open to close. Whether ordering an iced refresher or hot chocolate or a frappuccino, people refused to let the little café on the boardwalk go out of business. While you should be grateful for the job security, the repetition of it all got to you some days. Your shifts were filled with the same questions and the same responses in an endless cycle of customer service hell.

   "Triple espresso."

   "Of course, we'll have that right up for you."

   It wasn't all bad, though. You got to meet people and even chat if time allowed. Hearing about people's vacations and plans for the rest of their trip told you a lot about them, and most of them deserved the break from the stress that waited for them back home. Since this spot was quite hot amongst tourists, you even got to learn about many different cultures.

   "Just my usual, sweetie."

   "Right you are!"

   Then there were the regulars - the real gems of your job. They came back day after day, requesting their drinks to be made by you specifically because when it came to the perfect drink, you had mastered that years ago. The excellent conversations were just an added bonus. Your lines were always long but your tip jar was never empty.

   What more could you ask for?

   A lot, actually, but you would settle for something new.

   Something fun.

   Something out of the ordinary.

   Something like him.