De sĂ€ger till mig att jag borde skriva barnlitteratur. Jag begriper inte varför. Jag har ingenting att sĂ€ga till barn. Jag förstĂ„r ingenting om barn. Det enda jag har att sĂ€ga till barn Ă€r: >>SNĂLLA VĂX INTE UPP OCH HATA HBTQ-PERSONER, SNĂLLA RĂSTA INTE BLĂ
TT, SNĂLLA SNĂLLA BLI INTE RASSAR, SNĂLLA MOBBAS INTE, SNĂLLA ĂLSKA NATUREN OCH ATT SJUNGA, SNĂLLA HATA USA OCH BĂRJA ALDRIG KONSUMERA, SNĂLLA BLI INTE ONDA, BLI KĂRLEKSFULLA PUNKARE OCH FEMINISTER, SNĂLLA SNĂLLA RĂSTA ROSAGLITTRIGT OCH FĂR HELVETE, ĂT INTE ERA KOMPISAR, ĂT INTE DJUR.<< NĂ„ jo. HĂ€r kommer en saga i alla fall, men det vetefan om den Ă€r till barn. Den Ă€r till mig, och till alla som upplever att den Ă€r till dem. Nu börjar jag:
Det var en gÄng ett monster. Det vÀxte och gjorde sig rytande, enormt, med tusen tÀnder vassa som sablar. Det gjorde sig litet och lömskt, pilande, blixtsnabbt, ljudlöst. Det vÀste i mörkret, det lurade i skymningen, det dansade plötsligt i vÄrregnet till Ros Sereysothea: I Want to Shout, det somnade utmattat och lyckligt i ett berg av kuddar och fluff.
Monstret fanns överallt. Bakom varje gathörn, i varje trappuppgĂ„ng, pĂ„ varje spĂ„rvagn och i varje toakö. Monstret var tusen skepnader. Det var en mörk armĂ© av stridsberedda smĂ„ odjur. Det var en enda mĂ€ktig hydra med sju huvuden. Monstret reste sig ur gyttjan, elektriskt och magnifikt. Det gjorde sig till ett Ă„skmoln som tĂ€ckte hela himlen och lĂ€t det regna violetta paljetter över staden.Â
Monstret skrattade hysteriskt. Det lekte koncentrerat i timmar.Â
VrĂ„lande kastade sig monstret utför stupet. PĂ„ vĂ€gen ner vĂ€xte neonvingar ut ur monstrets rygg och det lyfte sig rasande upp ur avgrunden, skapade hurrikaner och tyfoner med sina vingslag. Monstret frĂ€ste elakt och förgjorde allt i sin vĂ€g.Â
Monstret finns ocksÄ hÀr, NU. Det ligger och spinner i din jackficka nÀr du lÀmnar huset i diffus oro, bottenlös ilska och svÄrtytt sjÀlvtvivel. Monstret Àr dÀr. Det har din rygg. Du vet att det ligger i jackfickan utan att du behöver titta efter. Armén gÄr bakom dig nÀr du kliver ombord pÄ nattvagnen hem. Monstret lÄter ingen komma Ät dig. Monstret Àr en silkeslen kissekatt i sÀngen nÀr du vaknar nÀsta morgon.
Det regnar violetta paljetter över dig, och du vet, monstret Àr hÀr och det försvinner inte. Monstret stÄr enat och tillsammans. Monstret lÄter dig grÄta. Monstret slÄss tillsammans med dig. Monstret Àr gjort av regnbÄgar och glödhett blod. Monstret har din rygg. Du behöver inte se dig om en extra gÄng. Ni kommer att vinna.
Det var en gÄng ett monster. Monstret Àr redan hÀr. SÄhÀr ser det kanske ut i nÀrbild:
FortsÀttning (lÀs: revolution) följer, sÄ att sÀga.
Det hĂ€r kan ni ju berĂ€tta för era eventuella barn om ni vill.Â