#monstret

About a year ago I made this viewer experience with a 360-camera! :O I finally got a chance to upload it!

Sorry the text on the screen is being written in Swedish. In short, it is a person (you the viewer) writing a message to someone they miss and can't find the right way to write a message to them. In the meantime, the monster is slowly approaching as it gets more and more difficult to write.

Thank you for viewing! 〣( ºΔº )〣 

Monstret: Terézia Mora i samtal med Andrzej Tichý

14/3 kl. 19.00

Känslan jag får när jag, i toakön på tåget upp till Dalarna, inser att jag står och överhör ett ogenerat rasistiskt samtal (läs: utbyte av rasseklyschor) mellan två medelålders kärringar bredvid mig:

De ba, kackerlackor hit, slår sina fruar dit, lär dom svenska lagar så fort dom kommer hit, skicka tillbaks dom etc osv. Den ena kärringen mal på, den andra hjälper till. Jag vänder mig till den som härjar mest.

Jag: Ursäkta, men sitter ni och snackar en massa rasistisk skit här eller? Hon: ...! Ja-a, det gör vi. Och jag står för min åsikt! Det är så mycket jävla skit i det här jävla landet. Jag: Ja det är så jävla mycket rasistisk skit i det här jävla landet. Hon: Du, bruden, gå och sätt dig! Eller kille eller vad fan du nu är för nåt. Jag: Vad menar du med det? *hon härmar mig med fjantröst* (mkt uttrycksfullt faktiskt, det får jag ge henne) Jag: Ja vad menar du med det? Hon: Skit i det du. Och du ska ta och skita i vad vi pratar om, du behöver inte lyssna. Jag: Ja jag har ju tyvärr inget val eftersom jag står här i toakö. Och ni snackar jättehögt över hela tåget och det är jävligt kränkande mot jävligt många personer här. Hon: Det skiter väl jag i. Jag: Jag märker det. Jag tycker ni ska lägga av att snacka sån rasseskit. Hon: Gå och sätt dig!

Såhär gosigt kan det uppenbarligen gå till i Dalarna dagen före midsommar! Och jag gissar att det varken handlar exklusivt om Dalarna eller om midsommar. Men timingen är oslagbar.

Jag gick och satte mig efter toabesöket. Efter kom en söt dam + tågkonduktören och peppade mig. Och tågkonduktören sa även åt mig att ta ner skorna från sätet. 

Jag skall strax byta tåg i Borlänge. Sen är det nån timme kvar upp till de barriga skogarna och böljande bergen på andra sidan Siljan och ut i ingenstans. I morgon skall jag bygga ett midsommarkön och hoppa omkring den med kanske en folköl i näven. Gissa en gång vilken sorts kön det inte kommer vara. Jag skall tänka: >>Könet tillhör bruden! Eller killen. Eller vad fan det nu är för något.<<

Det viktiga är föraktet mot fallossymboler, mansöverhöghet, VITmansöverhöghet, CISvitmansöverhöghet. Under denna överhöghet ryms även vita medelålders ciskärringar och deras jävla rassesnack. Jag betackar mig. ALLT skall motarbetas! Jag skall bygga ett könsmonster i rullstol. Typ. Återkommer. Från och med nu anbefalles nu hela familjen Silfverberg-Fransson-Helsing officiellt att hjälpa till. Eller åtminstone att inte hindra mig. 

De säger till mig att jag borde skriva barnlitteratur. Jag begriper inte varför. Jag har ingenting att säga till barn. Jag förstår ingenting om barn. Det enda jag har att säga till barn är: >>SNÄLLA VÄX INTE UPP OCH HATA HBTQ-PERSONER, SNÄLLA RÖSTA INTE BLÅTT, SNÄLLA SNÄLLA BLI INTE RASSAR, SNÄLLA MOBBAS INTE, SNÄLLA ÄLSKA NATUREN OCH ATT SJUNGA, SNÄLLA HATA USA OCH BÖRJA ALDRIG KONSUMERA, SNÄLLA BLI INTE ONDA, BLI KÄRLEKSFULLA PUNKARE OCH FEMINISTER, SNÄLLA SNÄLLA RÖSTA ROSAGLITTRIGT OCH FÖR HELVETE, ÄT INTE ERA KOMPISAR, ÄT INTE DJUR.<< Nå jo. Här kommer en saga i alla fall, men det vetefan om den är till barn. Den är till mig, och till alla som upplever att den är till dem. Nu börjar jag:

Det var en gång ett monster. Det växte och gjorde sig rytande, enormt, med tusen tänder vassa som sablar. Det gjorde sig litet och lömskt, pilande, blixtsnabbt, ljudlöst. Det väste i mörkret, det lurade i skymningen, det dansade plötsligt i vårregnet till Ros Sereysothea: I Want to Shout, det somnade utmattat och lyckligt i ett berg av kuddar och fluff.

Monstret fanns överallt. Bakom varje gathörn, i varje trappuppgång, på varje spårvagn och i varje toakö. Monstret var tusen skepnader. Det var en mörk armé av stridsberedda små odjur. Det var en enda mäktig hydra med sju huvuden. Monstret reste sig ur gyttjan, elektriskt och magnifikt. Det gjorde sig till ett åskmoln som täckte hela himlen och lät det regna violetta paljetter över staden. 

Monstret skrattade hysteriskt. Det lekte koncentrerat i timmar. 

Vrålande kastade sig monstret utför stupet. På vägen ner växte neonvingar ut ur monstrets rygg och det lyfte sig rasande upp ur avgrunden, skapade hurrikaner och tyfoner med sina vingslag. Monstret fräste elakt och förgjorde allt i sin väg. 

Monstret finns också här, NU. Det ligger och spinner i din jackficka när du lämnar huset i diffus oro, bottenlös ilska och svårtytt självtvivel. Monstret är där. Det har din rygg. Du vet att det ligger i jackfickan utan att du behöver titta efter. Armén går bakom dig när du kliver ombord på nattvagnen hem. Monstret låter ingen komma åt dig. Monstret är en silkeslen kissekatt i sängen när du vaknar nästa morgon.

Det regnar violetta paljetter över dig, och du vet, monstret är här och det försvinner inte. Monstret står enat och tillsammans. Monstret låter dig gråta. Monstret slåss tillsammans med dig. Monstret är gjort av regnbågar och glödhett blod. Monstret har din rygg. Du behöver inte se dig om en extra gång. Ni kommer att vinna.

Det var en gång ett monster. Monstret är redan här. Såhär ser det kanske ut i närbild:

Fortsättning (läs: revolution) följer, så att säga.

Just nu kämpar jag så brutalt mycket för att inte låta monstret inom mig komma ut, för att inte skada mig själv, för att äta utan ångest och stoppa tankarna om hur värdelös jag är. 

Låt dig inte luras av att jag skrattar eller ler, just nu är jag alldeles söndertrasslad.