#leandrozappala

This text is also available in Swedish here. I first met the artist duo QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita and Leandro Zappala – around 2010. They were already working and travelling a lot together, and quite often between Sweden and Brazil. After their daughter Lua was born, I sometimes wondered how they managed travelling as much with a child, also because I myself became a parent at more or less the same time. In a fluid conversation, we explored the question together.

Anna af Sillén de Mesquita and Leandro Zappala: Anna: It was never a question of if Lua would come. We were just waiting for when. We didn’t have a child-friendly life. We were living on very little money, biking everywhere, never buying clothes or things. We only used what we found or were given. We worked non-profit with our art and had many casual jobs. It took years before we started earning a salary on our artistic work despite creating nonstop.

Leandro: I don’t want to sound like it’s been only hard, because we’ve had so much fun at the same time. It was a very happy time in our life, where we learned a lot. We were experimenting a lot. To live on little can also be a freedom you don’t know that you have. Anna: The lack of resources and economy taught us how to transform the waste materials surrounding us, and that’s where our object-oriented work emerged. This method that arose from the given conditions grew into an approach that we’re still building on, sixteen years later. In this sense, conditions make the art. In the same way, when Lua came we realised that she was not a limitation, but new potential for our work. She transformed our perception of the world, our artistic practice and our lives. With her, issues of sustainability, climate and politics became even more explicit to us. But they were there already, in the precarious conditions that first shaped our work.

Leandro: Precariousness has always been a key issue in my life. I was born in a family that ran a dance school in Brazil, surrounded by choreographers, dancers and artists. My mum was also the manager of a dance festival, and it was a struggle every month to make ends meet. And I got into physical theatre. Life can be precarious for artists in Brazil. There is nothing to fall back on. You might have everything one day, and nothing the next. When we decided that Lua would come, Anna and I had moved away from that. I should be able to relax more now. But the fear of ending up on the street is in my system, in everything that I do. It’s paradoxical; I don’t want to worry, but I also don’t want to lose the contact with that experience. It’s an important part of me.

Anna: Ever since we got to know each other, we have lived between Sweden and Brazil. That split is also there from the beginning of my life. I don’t know what it means to be rooted in one place. I was born in Brazil. I came here when I was 6 years old. Then my dad moved back when I was around 11. My parents didn’t divorce, but we had a long-distance family. And with Leandro I continue to travel between the countries. Our relationship started when I was on a summer vacation from my dance education in Sweden after high school. Someone recommended Leandro’s family’s dance school. I came there and met Leandro’s dad. He said, “You have to meet my son!” Leandro: He did the same with me: “You have to meet a girl that has been to our place.” Anna: We met on a Sunday. It’s the day of death, nothing is open in Brazil. I was out walking with my parents. The door of the dance school was open. I entered. Leandro was there, giving a class in physical theatre. We started talking and we couldn’t stop. It feels like we’ve been speaking with the same intensity ever since, in work and love. Our attraction was so strong. The first ten years we were barely in different rooms. Leandro: No one can handle such intensity. We realised we needed to do things differently in order to not break up. So we started to walk away and do things on our own sometimes. Anna: We never planned beforehand that we would work and do everything together. It just happened. And even if there is more space in our relationship now, we still don’t have much boundaries. Leandro: We’ve never had a boundary for when we rest at home versus when we go into the studio to work. The work is there all the time, we live through it. Sometimes, we wake up in the middle of the night and talk about it.

Anna: Our way of working can provoke others. It we go through difficulties, the first thing we get to hear is we should set more boundaries. We haven’t worried about that, but things are different now that Lua exists. I’m thinking of some friends in Berlin who also do performing arts together. They have two kids. They’ve solved it by creating pieces that they don’t have to be in themselves. They stage it, but they take turns. They don’t go on tour. It has, however, made things hard for them, economically. I’d rather not turn down tour offers. We’re already in touch with the school that Lua will go to. We don’t want her to be with baby sitters all the time. And Leandro’s parents have passed away, mine live in Brazil. Leandro: There must be other families that need to travel like us. Lua has adjusted to us, but we also need to adjust to Lua. To her needs: her times for eating, sleeping, resting. We can’t just let work rule anymore. Anna: It’s also very positive for us that Lua sets the boundaries that are needed for us to be parents and humans. We negotiate with her and ourselves around what we want. We’re used to doing everything: administrative work, accounting, applications, project reports, images, pictures, texts, home page, you name it. Doing all of that and touring: It can’t go on forever. Leandro: We have to delegate. Anna: We learn by experience what we should say no to. For example, we arrived at a warehouse in Birmingham late at night, there was this crazy festival. There were no toilets, it was cold, we needed to change nappies… then we learned, ok, maybe we need some more infrastructure. Before, we would have just gone along with it.

Leandro: It’s supposed to be fun for her to be with us. It shouldn’t be a child that comes along with the parents and just sits waiting. No, it should be the other way around, it has to be fun. We have to create an environment for her, we have to arrive and build a new place where she can paint, draw, read fairy tales and play with her things, hang out with new people and have a good time. After that, we work. And at eight she needs to go to bed. A lot of planning is needed for everything to work.

Anna: When we perform, the times vary, though. Leandro: Anyway, we need to adjust. I have the feeling that if Lua is okay, we’ll be okay. Then we can focus and do what we have to. If we don’t see to her needs – and we make that mistake sometimes – it doesn’t turn out well. But of course we can never be a 100% certain. Sometimes we invest so much, we do everything, but Lua still isn’t happy. It’s a learning experience to be out of control. Like once when we found a baby sitter that Lua didn’t want to be with. She said it out straight: “I don’t want to be with you.” We were at the location, we only had a few hours, people were waiting for us and were paid to be there. And we couldn’t work because Lua didn’t want to be with the baby sitter. Anna: Also travelling can be heavy with a child. Our sets are heavy as it is, and on top of that there are Lua’s things, the buggy, and Lua herself when she was a baby and we had to carry her. Our work is so physically demanding that we can’t do too much before without physically breaking. We try to arrive at least a few days in advance and give workshops, do exchanges, find a context; we don’t just do a show and then leave. At the same time, Lua’s existence might mean that we need to say no to longer residencies away from home. Plus I think all of us are stressed about air travel. This is a rough time with many big questions. We have to act and find new strategies for a more sustainable way of working, where new working methods also create new artistic expressions.

Leandro: We’re in a place where the environment and climate change are no longer abstract issues. This is concrete in our lives, now. It wasn’t like that twenty years ago. To be in that practical situation and also travelling, living with a small child, trying to handle everyday life in a Swedish city where consumption never ends… it just doesn’t make sense. But regardless of the environment, I would prefer not to travel by plane. Flying makes me panic. I hate the whole process. I have my bag packed two weeks before we’re going. I have to, otherwise I can’t live. Anna: If you’re ready to go two weeks before you actually set off, you may as well skip the airplane. We already demand train travel in our riders in Europe, but not all organisers are able to accommodate us. Sometimes we can cover the additional cost by deducting it from our fee or by applying for travel grants. Another alternative would be to make our own tour system with an electric car. With Brazil, it’s harder to avoid air travel. But if we go to South America, we try to stay longer and keep it down to once a year. It’s been like that from the beginning.

Leandro: My fear of flying is partly connected to passports and controls. When Lua came, I got a Swedish passport, but before that I lived here and travelled within Europe on a Brazilian passport for twelve years. I was always put in a special line, they checked who I was, I had to wait. With a Swedish passport you enter immediately, no questions or anything. Anna: Tell the story of what happened when you had got your Swedish passport. Leandro: It was when we had played in Beirut. The last day, I left Anna and Lua at the hotel to go and buy something. But I had no Internet connection, so I photographed every street corner in order to find my way back. Suddenly, on a very beautiful street, three guys came up behind me, waving and shouting. When they got closer, I saw they had weapons. They put one to my temple and forced me down on the ground. They asked why I was taking pictures. One of them spoke English, he translated for the others. The interpretation took a while. On the outside I was calm, but on the inside I was stressed out. I wanted to get out of there. They asked for my passport. When they saw I had a Swedish passport the whole situation changed. “Oh! Sorry!” Later, I found out it was the Hezbollah and that I had been in a military area. I was reborn that day. They usually shoot first and ask after. But I was lucky, and I had a Swedish passport.

Anna: There’s something weird about that, how a Swedish passport can make such a difference, or just the fact of being taken for Swedish. For example, in Sweden I’m sometimes seen as a foreigner and receive hate for that, and in Brazil I’m sometimes seen as a white European. So, the prejudice work both ways. But we belong in both places.    To be close and far away at the same time is a constant consequence of living like we do. We’ve talked about changing this, making ourselves the centre instead of moving between many different centres. We imagine a place where we can live and create, where others can come and think with us. We own nothing now. What would it be like to have a base, a core? Where we can cultivate ourselves, live close to nature, have a studio, a place where we can invite people, a physical place where we would be more in tune with our ideologies, where we can build something with others. Leandro: It’s not a utopia. We could do it.

Anna: Our mobility is in conflict with Lua’s need for continuity, security, a good school that we don’t have to pay for… but I also need both. It’s as if the knowledge exists in between here and there. Our whole life as artists is informed by our mobility. This in itself generates more mobility. The lack of boundaries travel with us, and that makes it intimate. Rather than just showing something we have made, it’s about creating dialogues, friendships and love. The more time that passes, the more dialogues. We try keeping everything alive. But the climate issue means that we have to find other strategies for this mobility. That is one of the questions we’re focusing on right now.

This text is also available in English here. Jag träffade konstnärsduon QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala – runt 2010. Redan då arbetade och reste de mycket tillsammans, bland annat mellan Sverige och Brasilien. Efter att de fick dottern Lua har jag ibland undrat hur det har varit för dem att resa så mycket med ett barn, också därför att jag själv blev förälder mer eller mindre samtidigt. I ett flytande samtal fördjupade vi frågan tillsammans.

Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala: Anna: Det var aldrig en fråga om Lua skulle komma. Vi väntade bara på när. Vi levde inte ett barnvänligt liv. Vi levde på väldigt lite, cyklade överallt, köpte inga kläder eller prylar. Vi använde bara det vi hittade eller fick. Vi jobbade ideellt med vår konst och tog många olika ströjobb. Det tog väldigt många år innan vi fick lön för vårt konstnärliga arbete trots att vi skapade oavbrutet.

Leandro: Jag vill inte låta som att det bara varit tufft, för det har varit så roligt samtidigt. Det var en väldigt lycklig tid i vårt liv, där vi lärde oss mycket. Vi experimenterade mycket. Att leva på lite kan också vara en frihet som man inte vet att man har. Anna: I brist på resurser och ekonomi, lärde vi oss att förvandla olika skräpmaterial som omgav oss, och det var så vårt arbete kring föremål uppstod. Den metod som kom ur förutsättningarna blev arbetsprinciper som vi fortfarande bygger vidare på, sexton år senare. I det avseendet skapar förutsättningarna konsten. När Lua kom insåg vi på samma sätt att hon inte var en begränsning, utan snarare gav vårt arbete nya potentialer. Hon förvandlade hur vi uppfattade världen, vår konstnärliga praktik och våra liv. Med henne blev frågor kring hållbarhet, klimat och politik ännu mer uttalade för oss. Med detta sagt så fanns de redan där, I de prekära villkor som först formade vårt arbete.

Leandro: Prekaritet har alltid varit en central fråga i mitt liv. Jag föddes i en familj som hade dansskola i Brasilien, omgiven av koreografer, dansare och konstnärer. Min mamma drev även en dansfestival, och det var en kamp varje månad att få det att gå runt. Själv började jag hålla på med fysisk teater. Livet kan vara prekärt för konstnärer i Brasilien. Det finns ingenting att falla tillbaka på. Du kan ha allt en dag, nästa dag inget. När vi bestämde att Lua skulle komma hade jag och Anna rört oss bort från det. Jag borde kunna slappna av mer nu. Men rädslan för att hamna på gatan sitter i mitt system, i allting jag gör. Det är paradoxalt, samtidigt som jag inte vill oroa mig vill jag inte heller tappa kontakten med den erfarenheten. Den är en viktig del av mig.

Anna: Sen vi lärde känna varandra har vi alltid levt mellan Sverige och Brasilien. Den splittringen finns också med från början av mitt liv. Jag vet inte vad det är att vara rotad i en plats. Jag föddes i Brasilien. Jag kom hit när jag var 6 år. Sedan flyttade min pappa tillbaka dit när jag var runt 11 år. Mina föräldrar skiljde sig inte utan vi hade en familj på långdistans. Och med Leandro fortsätter jag att resa mellan länderna. Vår relation började när jag var på sommarlov i Brasilien från min dansutbildning i Sverige efter gymnasiet. Någon rekommenderade Leandros familjs dansskola. Jag kom dit och träffade Leandros pappa. Han sa: ”du måste träffa min son!” Leandro: Han sa samma sak till mig: ”Du måste träffa en tjej som har varit hos oss.” Anna: Vi träffades en söndag. Då är det dödens dag, inget är öppet i Brasilien. Jag var på promenad med mina föräldrar. Dörren till dansskolan stod öppen. Jag gick in. Leandro var där och gav en lektion i fysisk teater. Vi började prata och kunde inte sluta. Det känns som att vi pratat med samma intensitet sedan dess, i arbetet och kärleken. Vår attraktion var så stark. De första tio åren var vi knappt i olika rum. Leandro: Ingen orkar med en sådan intensitet. Vi förstod att vi behövde göra på ett annat sätt om det inte skulle ta slut. Så vi började gå iväg och göra något för oss själva ibland. Anna: Det var inte något vi planerat, att vi skulle jobba och göra allting tillsammans. Det bara uppstod. Och även om det finns mera plats i vår relation nu är vi fortfarande rätt gränslösa. Leandro: Vi har aldrig haft en gräns för när vi vilar hemma respektive när vi går in i studion och jobbar. Arbetet är hela tiden där, vi lever genom det. Ibland vaknar vi mitt i natten och pratar om det.

Anna: Vårt sätt att jobba kan provocera andra. Om vi går igenom någon svårighet är det första vi får höra att vi borde sätta mer gränser. Vi har inte oroat oss för det, men saker blir annorlunda nu när Lua finns. Jag tänker på några bekanta i Berlin som också gör scenkonst tillsammans. De har två barn. De har löst det genom att skapa verk där de inte själva behöver vara med. De gör iscensättningarna men turas om i det arbetet. De åker inte själva med på turnéer. Det har i och för sig blivit ekonomiskt svårt för dem. Jag vill helst inte behöva säga nej till att turnera. Vi har redan börjat prata med skolan där Lua kommer att gå. Vi vill inte att hon ska vara med barnvakter hela tiden. Och Leandros föräldrar har gått bort, mina bor i Brasilien. Leandro: Det måste finnas andra familjer som behöver resa som vi. Lua har anpassat sig till oss, men vi behöver också anpassa oss till Lua. Till hennes behov: hennes tider för att äta, sova, vila. Vi kan inte längre bara låta arbetet styra. Anna: Det är också väldigt positivt för oss att Lua sätter de gränser som krävs för att vi ska kunna vara föräldrar och människor. Vi förhandlar med både henne och oss själva kring vad vi vill. Vi har gjort allt, det administrativa, bokföring, ansökan, redovisning, bilder, texter, hemsida, you name it. Att vi gör allt det och reser och turnerar, det håller inte längre. Leandro: Vi måste delegera. Anna: Vi lär oss genom erfarenhet vad vi ska säga nej till. Till exempel när vi kom fram till en lagerlokal i Birmingham på natten där det var en galen festival. Det fanns inga toaletter, det var kallt, vi skulle byta blöja… Då lärde vi oss: Okej, vi kanske behöver mer infrastruktur, liksom. Förut hade vi gått med på det.

Leandro: Det ska vara roligt för henne att vara med oss. Det kan inte vara ett barn som följer föräldrarna och är där och bara väntar. Nej, det ska vara tvärtom, det måste vara roligt. Vi måste skapa en miljö för henne, vi måste komma fram och bygga en plats där hon kan måla, rita, läsa en saga och leka med sina grejer, umgås med nya människor och ha det bra. Sen jobbar vi. Och klockan åtta måste hon lägga sig. Det är mycket planering för att allt ska fungera.

Anna: Fast när vi spelar blir det ju andra tider. Leandro: Vi måste i alla fall anpassa oss. Jag har känslan av att om Lua mår bra kommer det att gå bra för oss. Då kan vi fokusera och göra det vi måste. Om vi inte satsar på hennes behov – det misstaget har vi gjort några gånger – då blir det inte bra. Men det är så klart inte 100% säkert. Ibland investerar man så mycket, man gör allt, men Lua är ändå inte nöjd. Det är lärorikt att inte ha kontroll. Som en gång när vi hade fixat en barnvakt som Lua inte ville vara med. Hon sa det rakt ut: ”Jag vill inte vara här med dig.” Vi var på plats, vi hade bara några timmar, vi hade folk som väntade på oss och som fick betalt för att vara där. Och vi kunde inte jobba för Lua ville inte vara med barnvakten. Anna: Själva resandet kan också vara tungt med ett barn. Vår scenografi väger mycket som det är, och ovanpå det kommer Luas grejer, barnvagn, Lua själv, när hon var en bäbis som vi bar på. Vårt arbete är så fysiskt krävande att vi inte kan göra vadsomhelst innan utan att kropparna går sönder. Vi försöker vara på plats i alla fall några dagar innan och hålla workshops, göra ett utbyte, hitta ett sammanhang, inte bara göra en spelning och sedan åka. Samtidigt innebär Luas närvaro att vi kanske behöver säga nej till längre residensvistelser borta. Sedan tror jag att vi alla idag upplever stress kopplat till flygresor. Det här är en tuff tid med många stora frågor. Vi måste agera och utveckla nya strategier för ett mer hållbart arbetssätt, där nya arbetsmetoder också skapar nya konstnärliga utryck.

Leandro: Vi har nått en punkt där vi inte längre kan tänka abstrakt på frågor om miljö och klimatförändringar. Detta är konkret i våra liv, nu. Så såg det inte ut för tjugo år sedan. Att rent praktiskt kombinera det med att resa, leva med ett litet barn, försöka hantera vardagen i en svensk stad där konsumtionen är gränslös… det går inte ihop. Men jag skulle oavsett miljöfrågan föredra att resa på ett annat sätt än med flyg. Jag får panik av att flyga. Jag hatar hela processen. Jag har väskan klar två veckor innan vi ska åka. Jag måste ha det, annars kan jag inte leva. Anna: Om man ändå börjar resan två veckor innan man faktiskt reser skulle man lika gärna kunna skippa flyget. Vi har redan begärt tågresor på alla våra riders när vi jobbar inom Europa, men alla arrangörer kan kanske inte möta upp det. Ibland kan vi då förhandla om det genom att ta från arvodet eller söka resebidrag för att kompensera för prisskillnaden. Ett annat alternativ vore att göra ett eget turnésystem med elbil. Med Brasilien är det svårare att slippa ifrån flyget. Men när vi reser till Sydamerika så försöker vi stanna längre och hålla det till en gång per år. Så har det varit från början.

Leandro: För mig har rädslan att flyga bland annat att göra med pass och kontroller. Nu när Lua kom skaffade jag svenskt pass, men jag bodde här och reste inom Europa med brasilianskt pass i tolv år. Då blev jag alltid inplockad i en särskild kö, de kollade vem jag var, jag fick vänta. Med svenskt pass kommer man in direkt, inga frågor eller någonting. Anna: Berätta vad som hände när du hade fått svenskt pass. Leandro: Det var en grej som hände när vi hade spelat i Beirut. Sista dagen lämnade jag Anna och Lua på hotellet för att köpa en grej. Men jag hade ingen internetuppkoppling så jag fotade varje gathörn med mobilen för att hitta vägen tillbaka. Plötsligt, på en väldigt vacker gata, kom fyra killar bakom mig och viftade och skrek. När de kom närmare såg jag att de hade vapen. De satte det mot min tinning och tvingade ner mig på marken. De frågade varför jag tog bilder. En av dem pratade engelska, han översatte till de andra. Tolkningen tog lång tid. Utåt var jag lugn men inombords var jag stressad. Jag ville därifrån. De frågade efter mitt pass. När de såg att jag hade svenskt pass ändrades hela situationen. ”Oh! Sorry!” Senare fick jag veta att de var Hizbollah och att jag hade varit på inne på ett militärt område. Jag blev återfödd den dagen. De brukar skjuta innan de frågar. Men jag hade tur, och jag hade svenskt pass.

Anna: Det är något märkligt med det där, att ett svenskt pass kan göra så stor skillnad, eller bara det faktum att folk ser en som svensk. Jag kan till exempel bli uppfattad som invandrare i Sverige och blir bemött med hat för det, medan jag i Brasilien ibland uppfattas som en vit europé. Så fördomarna varierar. Men oavsett hör vi hemma på båda ställena.    Att vara nära och att vara långt bort samtidigt är en ständig konsekvens av att leva som vi gör. Vi har pratat om hur vi skulle kunna ändra på det, göra oss själva till centrum istället för att röra oss mellan många olika andra centrum. Vi föreställer oss en plats där vi kan bo och skapa, dit andra kan komma och tänka med oss. Vi äger ingenting nu. Vad skulle det innebära att ha en bas, en kärna? Där vi kan odla eget, leva nära naturen, ha en studio/ateljé, en plats dit vi kan bjuda in folk, en fysisk plats där vi kan leva närmare våra ideologier, där vi kan bygga något tillsammans med andra. Leandro: Det är ingen utopi. Det går att genomföra.