#kvinnokamp

Kvinnor, människor av kvinnokön, är en av de mest - om inte den mest - förtryckta grupperna på jorden, i synnerhet kvinnor som också möter andra, intersekterande former av förtryck. Kvinnoförtrycket har pågått i tusentals år, genom generationer, som en grundläggande del av världsordningen som vi människor lever inom, det vill säga, patriarkatet. Kampen mot detta har varit en synlig och uttalad kamp av en kollektiv rörelse i över hundra år, och ändå har vi en så lång väg kvar att gå. Misogynin upprätthålls ännu, inskriven i lagar, inpräntad i våra kulturer, normaliserad - ja, de av er som vill påstå att hatet mot de människor som föds som kvinnor och att patriarkatet inte existerar, att allt detta är överdrifter, kan sätta sig ned för misogyni är så normaliserat att ni inte ens ser de flesta sätt på vilket det verkar än. Flickor och kvinnor underordnas och underkuvas, tvingas in i förtryckande könsnormer för att upprätthålla det, blir mördade, sålda, våldtagna, misshandlade, utsatta för reproduktiv och sexuell exploatering, bestulna på sin kroppsliga autonomi och integritet, sönderslitna, förnedrade och formade till att acceptera allt detta på vidriga sätt. 

Kampen mot förtrycket av kvinnor är svår, den möts av så mycket motstånd och hån och hot, och på grund av samhällets ovilja att släppa patriarkala normer och kvinnors underordning rör den sig långsamt. Det är delvis därför det ger en lite konstig känsla, därför det känns lite ironiskt, att se hur världen och dess mest priviligerade, mäktiga och högljudda medborgare genast reser sig upp och stödjer saker som "mäns rätt att bekräftas som den könsidentitet de vill och därför få tillgång till forna trygga rum för kvinnor" eller "könsidentitet som grunden för mänskliga rättigheter istället för kön" eller "könsidentitet som grund för diskrimineringslagar istället för kön". För ni kunde inte göra det för kvinnor, kunde ni? Uppenbarligen inte, eftersom ni har misslyckats med att faktiskt stödja kvinnors rättigheter och kampen mot en av de äldsta och värsta formerna av förtryck med konsekvenser vi knappt kan begripa, det vill säga, förtrycket av kvinnor, människor av honkön (i vilken könsnormer, gender, är ett av verktygen). Jag kan verkligen inte klandra kvinnor som blir bittra när det kallas "literal violence" när människor inte blir bekräftade i sina könsstereotyper - nej förlåt könsidentiteter, när det ännu finns länder där tiotusentals kvinnor mördas av sina män varje år, när flickor fortfarande utsätts för könsstympning (female genital mutilation) och tvingas gifta sig med äldre män, när flickor blir våldtagna och kvinnor blir våldtagna och män i sin sadism gör detta till underhållning och sexuell stimulans för sig själva, när kvinnor stympas in i sina själar av patriarkatet och av könsnormer (gender) och av mäns (och kvinnor med internaliserat kvinnohat som försöker ta avstånd från andra kvinnors) förakt för allt som har med kvinnokönet att göra, och av sexualiseringen och objektifieringen av flickor och kvinnor och av manssamhällets önskan att äga kvinnors kroppar på olika sätt.  

Det blir så uppenbart att "kvinnor" är en grupp som ingen riktigt bryr sig om. Kanske inte ens tror finns? Inte på riktigt. Till och med kvinnor själva får lära sig att inte bry sig. Så - ursäkta oss så mycket om vi väljer att centrera kvinnor, människor av kvinnligt kön, den grupp av mänskligheten som föddes som flickor, i vår kamp för frigörelse och i våra egna liv.

Nej, förresten, jag lämnar ingen ursäkt.

Jag är så förbannat trött på att kvinnor ska behöva ursäkta sig. Det är slut med det nu. Vi finns, vi är här, vi kommer inte ge upp och vi kommer sluta be om ursäkt för oss själva.

--------

Det är ofta svårt att dra någon annan slutsats än den att många män är riktigt, riktigt sköra varelser, framför allt till sitt ego. Den slutsatsen blir i det närmaste oundviklig efter händelser som de senaste veckans, där kvinnor försöker berätta om sina erfarenheter av övergrepp och våld och använda den feministiska kampen för det den är till för, och mitt i detta svåra och utmanande, tvingas balansera mäns sköra egon, mäns oförmåga att hantera sina egna känslor, mäns ilska över att ställas inför kvinnors verklighet, mäns oförmåga att hantera att inte stå i centrum liksom mäns smaklösa beslut att berätta om övergrepp som de själva har begått, ofta störande grafiskt och klumpigt, ofta med bara en tom ton av bekännelse och tårdrypande tyck synd om mig, sällan med respekt för de utsatta och verklig insikt.

Vad som behöver sägas till denna stora skara av män innan kampen kan fortsätta är kanske detta: suck it up, bit ihop, skärp till er, sluta vara sådana förbannade töntar.

Det är bara att acceptera. Kvinnor kommer att prata om sina erfarenheter och kräva ägandeskap över dem. Kvinnor kommer att föra en feministisk kamp och centrera sig själva i den. Kvinnor kommer att säga saker som gör er illa till mods. Kvinnor kommer att säga saker som ni inte vill höra, som att ni har ett ansvar i detta. Feminismen och kvinnokampen är inte för män, och ni kommer inte få sitta på tronen och skicka ut befallningar denna gång. Era försök att omdefiniera och urvattna feminismen är inte värda respekt och acceptans, och när ni försöker demonisera och utestänga kvinnor som ni anser är “feltänkare” ur deras egen rörelse för att de inte inkluderar och rätta sig efter er kommer kvinnor att håna och kritisera er. Era mesiga upprepningar av vad kvinnor sagt i evigheter är inte imponerande, och det kommer finnas de kvinnor som inte hyllar er. Era bekännelser och snyftberättelser om hur svårt det är att respektera kvinnor som människor och att inte begå övergrepp kommer inte tas emot som mannens stora gåva till kvinnor, och det kommer finnas de kvinnor som inte klappar er på ryggen, och det kommer finnas de kvinnor som tvärtom ställer er till svars och ger er en tuff tid och fördömer er för de kvinnohatare ni är. Och vet ni - ni förtjänar det. Suck it up.

Män får bita ihop inför kvinnors kritik av, ilska över eller hån av deras kapande av kvinnokampen och försök att sätta agendan och säga vad kvinnor behöver. Faktum är att män bara bevisar hur lite de har förstått och hur kort väg de har kommit så länge de inte förstår varför kvinnor måste få ha och äga en egen kamp, och så länge de istället för att lyssna på kvinnor tystar kvinnor och tar för givet att de själva, som män, har större insikt i kvinnors verklighet och vad kvinnor behöver. För varje man som klagar över att kvinnor pratar om män som grupp, att kvinnor skapar en kamp där män inte får stå i centrum, att kvinnor gör en kamp “bara för kvinnor”, att kvinnor kritiserar honom när han tar tolkningsföreträde i kvinnofrågan, eller att kvinnor inte är tillräckligt tacksamma över hans “bidrag till kampen”, sitter en eller ofta flera kvinnor och tänker: “där har vi ännu en man som vi inte kan lita på, där har vi ännu en man som sviker”.

Jag fick mitt första feministiska uppvaknande för tio år sen när jag gick på gymnasiet. Jag minns inte exakt vad det var som väckte mig och fick mig att förstå att det finns en uråldrig könsmaktsordning där män förtrycker kvinnor, men vaknade gjorde jag. Min gymnasieklass och flera av våra lärare var öppna för diskussioner om allt möjligt så det fanns utrymme för att uttrycka tankar, ifrågasätta och utbyta åsikter på ett sätt jag inte upplevt tidigare vilket ledde till att några av oss tjejer i klassen fann ett slags systerskap. Vi kanske inte diskuterade så mycket praktiskt kvinnokamp men tillsammans fick vi utlopp för våra känslor av frustration och utsatthet av att ha växt upp som flickor och vara tjejer på väg att bli kvinnor i denna patriarkala värld. Genom att prata, skoja och våga ta för oss. Genom att sjunga och dansa till feministiska kampsånger från 70-talet. Jag läste Simone de Beauvoir och annan feministisk litteratur. Jag tog diskussioner om feminism på fester. Jag grävde i historien och hittade kvinnor som uträttat stordåd trots de hinder som fanns i samtiden och att eftervärldens manliga historieskrivare försökt förminska eller utelämna dem. Jag började känna en djup förundran över vilken kapacitet det finns hos oss kvinnor, som kollektiv och individer, men också en sådan vrede över hur männen begränsar våra liv, vår frihet och våra kroppar.

 Efter studenten läste jag ett tag på universitetet och begravdes i studier, den lilla tid jag hade över festade jag. Jag kallade mig fortfarande feminist men blev ofta ifrågasatt och jag kände att jag inte hade läst på tillräckligt om varken teorier eller statistik för att självsäkert kunna ta diskussioner med antifeminister. Sen kom livet emellan. Sjukdom, flera flyttar, ett stormigt förhållande som sprack. Jag hade inte möjlighet att prioritera feminismen och hade inte letat efter ett nytt systerskap som jag kunde växa och vila i. Jag hade aldrig byggt upp en stark och tydlig grund för min feminism och jag var på en plats i livet där jag kände mig ensam, utsatt och osedd. På internet hittade jag en ny typ av feminism som förklarade att kön är ett spektrum och man kan identifiera sig som allt möjligt eller ingenting alls oavsett vilken kropp man fötts i för det handlar om hur man känner sig inuti. Jag fick även förklarat för mig att jag var ciskvinna och därmed åtnjöt en hel drös privilegier som jag var tvungen att ständigt ”checka” mig själv för. Eftersom jag inte gick runt och kände mig som en kvinna började jag fundera på om jag också var agender och något år senare kändes demigirl mer som en förklaring på min könstillhörighet. Men jag kom aldrig ut som icke-binär, tänkte att jag nog ändå inte skulle räknas som tillräckligt trans eftersom jag var en afab (assigned female at birth) som kände mig bekväm i att bära klänning och smink och det verkade ju vara sådana saker som var avgörande. Biologi spelade ingen roll längre, det var den egna känslan som användes för att könsbestämma. Jag fortsatte alltså att vara ciskvinna och i och med att jag trots allt var så privilegierad började jag mer och mer tränga bort min kvinnokamp och istället lägga energi på att vara en bra allierad till transrörelsen. Jag fnös åt vad jag benämnde som ”livmodersfeminister á la 70-talet” och tyckte de var förlegade som pratade om systerskap och kvinnofrågor när det fanns mer akuta problem, nämligen att ta itu med förtrycket som vi utsatte transpersoner för. Jag hade fått lära mig att de var TERF:s (Trans Exclusionary Radical Feminists) och kunde likställas med jordens avskum. Jag undvek att läsa alla slags bloggar, artiklar och böcker som hade stämplats som TERF och fick därmed aldrig möjlighet att bilda mig en uppfattning om vad den radikalfeministiska analysen faktiskt går ut på. Jag droppade feministiska förebilder när de förklarades vara transfober. Jag började tänka att jag som ciskvinna inte skulle ta så stor plats i feminismen för hur förtryckt var jag ens? Antifeministernas argument från svunna tider om att Sverige i princip var helt jämställt mellan kvinnor och män fick fäste i min hjärna, vad klagade jag på? Jag tryckte tillbaka min verklighet av förtryck till förmån för transrörelsens idéer om mina privilegier och försökte vara en bra allierad men tyckte och kände att jag ständigt misslyckades och samtidigt var det något djupt i mig som skavde.

I min kvinnokamp - min kamp för kvinnors frigörelse, rättigheter, frihet och upprättelse - kämpar jag för alla flickor och kvinnor som lever idag och för de flickor och kvinnor som kommer att leva i framtiden, men också för de som en gång levde och som utstått förtryck och våld och banat vägen för oss som lever nu. Jag kämpar i deras minne, för deras minne, för att de ska få upprättelse och för att kampen de genomlevde ska räknas och inte falla i glömska. Dessa kvinnor, från mina närmaste släktingar till de generationer som kom långt före mig, har utstått så mycket som de tvingades uppleva allra oftast under tystnad. Det de upplevde räknades som tillhörande det privata, hemmet, och därför var det ingen politisk fråga eller något som det ens skulle ställas frågor kring, och deras smärta, sorg och död sågs som oundviklig eller självklar, något de förtjänade eller något de måste stå ut med. I slutändan, genom tiderna, hänger deras öden tätt ihop med våra idag och många kvinnor som ännu utstår de värsta och grövsta formerna av kvinnoförtryck till sina kroppar och psyken världen över. Idag har vi en chans att lyfta dessa frågor och erfarenheter, och jag tror att det är väldigt viktigt att också veta om hur vår historia ser ut och vad kvinnor utstått genom den - för att visa på mönstren och för att förstå källan till vårt förtryck.

Ju äldre jag blir desto starkare känner jag för tidigare generationers kvinnor och vad de gick igenom - jag förstår mer och mer av hur det var för dem, vad saker gjorde med dem, hur de måste ha plågats och kuvats och bitit ihop och sörjt. Det gör mig bortom förbannad när människor förnekar kvinnoförtrycket, säger att det aldrig existerat eller att män genom historien har skyddat och försvarat kvinnor som ska hålla tyst och vara tacksamma. En annan sak som jag ser som ett stort, allvarligt svek gentemot kvinnorna som kom före oss, och givetvis också kvinnorna som lever idag och alla de som kommer, och som skrämmande nog kommer inifrån feminismen (eller i alla fall en förvriden gren av den som glömt sitt ursprungliga syfte), är talet om att biologiskt kön är en föreställning eller konstruktion, att det inte finns något sådant som en “kvinnokropp” som utstår “könsbaserat förtryck”, och att det går att identifiera sig in eller ur kvinnoskapet som en roll, en kostym.

Mönstret som uppstår säger att det inte är sant. Våra förmödrars erfarenheter säger att det inte är sant. Vår samlade historia säger att det inte är sant. De smärtsamma historierna jag gräver fram ur min släktberättelse säger att det inte är sant. Tvärtom säger historierna, historien, att kvinnor i allra högsta grad är en specifik grupp med specifika kroppar som utstår ett specifikt förtryck och specifika erfarenheter som de väldigt sällan får upprättelse för. Allt som dessa historier lär oss säger att vi måste veta om det, och insistera på det, och kunna prata om det, för annars är vår framtid dömd att bli som det förflutna.

Skulle våra kroppsliga erfarenheter och förtrycket kvinnor utstår på grund av och till sitt biologiska kön inte vara verkligt, inte vara en massa av erfarenheter som berättar en samlad sanning?

Våga säga det inför våra förmödrar och kvinnliga släktingar, uppställda framför dig. Våga säga det inför dina, våga säga det inför mina. Våga säga det inför Hon som fick fem missfall under sitt liv på grund av undermålig vård. Våga säga det inför Hon som dog i trettioårsåldern på grund av att läkarna inte trodde henne när hon sade att hon hade ont. Våga säga det inför Hon som misshandlades svårt av sin man under flera årtionden men möttes av ett rättsväsende som tog hans parti och övergav henne i gränslandet mellan liv och död. Våga säga det till Hon som tvingades bli hushållsslav åt sin familj för att hon var den enda dottern. Våga säga det till Hon som trakasserades sexuellt av vänner till familjen men inte kunde säga något för att de skulle lägga skulden på henne. Våga säga det till Hon som blev gravid utan att vara gift och tvingades att lämna bort sitt barn och leva resten av livet i saknad och skam. Våga säga det till Hon som förnedrades och traumatiserades när hon precis blivit änka genom att hennes makes alla vänner förväntade sig att hon skulle bli deras älskarinna nu. Våga säga det till Hon som fick psykiska men för livet av mäns manipulation. Våga säga det till Hon som var den första kvinnan i släkten att utbilda sig men som aldrig fick jobba med det hon drömde om eftersom hon först tvingades att stanna hemma och ta hand om sina syskon och sedan att gifta sig och stanna hemma med barnen. Våga säga det till Hon som hade sådan kraftig mens att hon aldrig kunde leva ett normalt liv på grund av stigmat och för att lösningar kring mens aldrig prioriterats. Våga säga det till Alla de som spruckit och fått permanenta men när de förlöst barn för att vården var undermålig och ingen brydde sig om kvinnors kroppar. Våga säga det till Hon som tvingades till elchocksterapi och sjukdomsstämplades för att hon inte passade in i patriarkatets norm för hur en kvinna ska bete sig. Våga säga det till alla vars berättelser aldrig ens överlevde till idag, eftersom det inte var tillåtet för dem att tala, berätta, minnas och skriva ned.

GÄSTPOST

Många frågar - hur fann du din väg till feminismen? Oftast har kvinnor varit med om olika händelser i deras liv som gjort att de har fått sitt feministiska uppvaknande. Mitt började redan i väldigt unga år, men inte genom egna erfarenheter utan att jag fick en inblick i hur världen faktiskt såg ut som sedan inte lämnade mitt medvetande. Jag läste deckare om mord och jag läste verklighetsbaserade böcker om misshandel och misär, och allt handlade om kvinnor. Eftersom jag var en ganska nyfiken 11-åring så började jag nysta i lite olika saker på nätet och det jag fann lämnade mig i princip gapandes. Jag hade hittat hur verkligheten såg ut för kvinnor. Aldrig tidigare hade jag förstått detta så tydligt som när jag hittade statistik om vilka brott män utsatte oss för och att allt det där jag läst i böckerna var många, miljontals kvinnors vardag. Det var ingen fiktion, tvärtom. Så många kvinnor lever rädda, gömda och förtryckta under mäns våld.

Mitt uppvaknande rörde alltså det våld kvinnor är utsatta för, det direkta fysiska och psykiska, men sedan kom de andra delarna. När jag började se hur killar och tjejer behandlades olika i skolan, på sina arbetsplatser och fick reda på att kvinnor tjänar sämre, har sämre möjlighet till jobb och blir i större utsträckning sjukskrivna - på grund utav vår biologi, eller snarare hur patriarkatet behandlar oss på grund av vår biologi. För att vi föder barn, för att vi har mens, för att vi är kvinnor.

Med internets frammarsch och Facebooks nya gruppfunktioner så öppnades en helt ny feministisk värld. Jag var 17 år nu och hade själv känt mig ganska ensam. Hade ganska radikala tankar om vad kvinnokamp innebar och jag kände inte att någon annan var lika engagerad som jag att diskutera ämnena, hur vi skulle nå total kvinnlig frihet. Döm om min förvåning när jag i de nya sociala medierna såg en urvattning av feminismen utan dess like. Jag blev livrädd för hur man förde feminism och insåg att även feminister var snabba på att undvika de biologiska orsakerna till vårt förtryck. Det diskuterades mer rosa moln och enhörningar än blodiga kamper och hur vi stöttar kvinnor runt om i världen. Det blev mer och mer verklighet med åren dessutom, hur 'kvinna' började bli en essens eller känsla snarare än verklighet. Vem var kvinna? Vad innebar det att vara kvinna? Är kvinna en gemensam definition eller är det som en kaka - det finns miljontals olika sätt att baka den på?

Min feminism var aldrig ämnad åt att bli vad en del kallar 'transexkluderande'. Min mening var aldrig att transkvinnor skulle känna sig oäkta, och det har aldrig varit syftet med min förståelse av vad en kvinna är och kvinnoförtrycket. Min mening med min feminism är och förblir att diskutera den biologiska och materiella verklighet som vi lever och utsätts för. Min feminism är mer förenad med transmän än vad den är med transkvinnor, för jag vet och jag har förstått att det är inte vårt ytliga yttre som gör oss förtryckta. En kvinna kan vara hur ofeminin och bryta mot patriarkatets idéer om hur en kvinna ska de ut som helst, hon förtrycks ändå som kvinna. En kvinna kan vara världens bondbrud och ha alla andra slags privilegier som finns, men hon förtrycks ändå som kvinna. Förtrycket bottnar sig inte i hur vi ser ut utan vad vi är födda till, vad vi uppfostrats som och vad vi besitter för biologiska egenskaper.

De som hävdar att det är "manshat" eller "könsdiskriminering mot män" när kvinnor är misstänksamma mot män, organiserar sig kvinnoseparatistisk eller prioriterar att tro på och skydda våldtäktsoffer framför att ge förövarna att betraktas som "oskyldiga tills motsatsen bevisats" (något som länge har verkat till våldtäktsoffers nackdel i såväl rättsystem som i omgivningens syn på utsatta och gjort att många våldtäktsmän gått fria genom åren) måste verkligen ha en riktigt begränsad insikt i hur verkligheten ser ut, och ett patriarkalt tunnelseende som heter duga.

Denna värld prioriterar systematiskt mäns bekvämlighet framför kvinnors verklighet, utsatthet, rädsla och trauman. Att kvinnor väljer att tro på alla utsatta som avslöjar förövare, väljer att organisera sig utan män, väljer att byta sida på trottoaren när en man går efter dem eller hellre pratar om män som potentiella våldtäktsmän än "vi måste utgå från att alla är goda tills motsatsen bevisas" handlar inte om hat eller inskränkthet eller diskriminering.

Det handlar om överlevnad.

Det handlar om att vi vet att många våldtagna kvinnor tvingats se sina förövare gå fria och kunna leva på som ingenting, hyllas och älskas av omvärlden, medan de själva försöker överleva ångesten och traumat, och att vi har fått nog. Det handlar om att vi vet, att en kvinnas säkerhet och välmående är viktigare än en mans kränkta känslor, men också att världen prioriterar helt motsatt. Det handlar om överlevnad. Om att inte behöva gå i ständig rädsla och otrygghet. Om att veta att det är bättre att vara misstänksam än att ta risken för att inte göra en man förargad, för om det sker ... -.

Det handlar om att försöka ändra på en värld som är grym av orättvisa och kvinnohat.