#kocken

Kocken (2005)

Så jag åkte till Kocken igår kväll. Vi åt popcorn, snackade skit, drack lite whiskey, hade det väldigt trevligt. Han är en väldigt fin person. Däremot har jag kommit fram till att vi har väldigt olika syn på hur man tar hand om varandra. Man skulle kunna säga att jag var rätt upprörd när jag gick därifrån och att det inte riktigt har lagt sig än.

Han är den som alltid tar kommandot, som styr och bestämmer, och jag är helt ok med det, jag föredrar det, jag gillar när han drar mig i håret, kallar mig saker och säger åt mig vad jag ska göra. Men när det är färdigt och det är dags att varva ner, då behöver jag något mer. Han kanske tycker att det vi gör är rätt mesigt, men det är rätt tufft för mig och en del är väldigt nära mina gränser, även om jag gillar det. Men jag behöver närhet och uppskattning för att komma tillbaka och känna mig ok igen efteråt. Han vill inte det. Vi ska inte ses mer.

Jag messade lite med Luddet om det, att jag aldrig har mått så här kasst efter än vända med honom, trots att det är på nästan samma nivå, och jag frågade om han skulle stanna och “eftermysa” och se till att jag är ok om jag bad om det. Det skulle han. Det kändes bra. 

Hamnade hemma hos Kocken igår kväll efter jobbet. Väldigt oplanerat. Men trevligt. Jag gillar honom. Han känns trygg. Att sitta lutad mot honom i soffan och bara lyssna var bland det bästa jag varit med om på hur länge som helst. Han dricker dock lite mycket. Han vet också att det är ett problem. Men jag litar på honom. Han gillar att bestämma. Han tar vad han vill ha. Och jag köper det, jag gillar det till och med. Men vid ett tillfälle blev det för mycket. Det kändes som att han tappade kontrollen. Och någon måste hela tiden ha kontrollen. Jag blev rädd och sa ifrån. Jag kan ha gråtit lite. Han hanterade det. Jag var absolut inte rädd för honom, men själva situationen skrämde mig. Han fick mig att känna mig lugn igen. Han är trygg. Han skrev tidigare på kvällen att han bryr sig om mig. Jag bryr mig om honom också. Han säger att jag måste sluta tänka så jävla mycket.

Igår kväll så sprang jag på någon på BC också, som jag känner sen tidigare. Vi har samarbetat i lite olika sammanhang här i stan de senaste åren och är väl inte direkt bästisar, men vi är minst sagt bekanta. Det här visade sig inte förrän på Kik, när ansiktsbilderna dök upp. Vi skrattade åt det, lite. Sen frågade han om det är en dealbreaker för min del. Det är det nog inte. Men jag blir alltid lika förvånad varje gång någon som känner mig vill ligga. Märkligt.

Ikväll är en sån där kväll då jag faktiskt ligger hemma i sängen och tänker att fy bubblan vad härligt det hade varit om Studenten var här. I bara för att ligga, utan för att han är väldigt bra att vara nära. Han är trygg på ett nästan oroväckande sätt. Kom hiiiiiiiiit och ta mig.