#kanal5

Filmen som helhet är vad som kan kallas ett visuellt fyrverkeri. Bara förtextpartiet sopar banan med snart sagt alla andra inledningar i år, trots eller tack vare sin teknokratiska, rätt sparsmakade men framförallt väldigt Burtonska karaktär. De ackompanjeras (givetvis, höll jag på att säga) av Danny Elfmanska toner, som är väldigt... Elfmanska. Sedan presenteras Charlie och hans familj i deras ruckel med sneda väggar. Hans ömma moder (Helena Bonham Carter, stapelvara i Burtons filmer och även i hans liv numera) kämpar för att fylla grytan med kål medan fadern slavar på tandkrämsfabriken till svältlön och de inneboende mor- och farföräldrarna gör sitt bästa för att ge grabben en tro på framtiden, eller vad de nu egentligen försöker med. Ingen tror väl att han ska ha en chans att vinna en av de gyldene plåtarna som ger tillträden till Willy Wonkas chokladfabrik, en produktionsfacilitet som är legendarisk men varit stängd för allmänheten i 20 år, sedan Willy upptäckte utsmugglingen av hans unika recept.

”Zodiac” är en av de dialog- och informationstätaste thrillers jag sett i mitt liv. Mängder av ledtrådar diskuteras, förkastas och återupplivas under två och en halv timme. Filmen öppnar sig för så många möjligheter att den 'meandrar' och börjar kännas baktung. Halvvägs in är det nästan så att den börjar leta efter en ny story och då ägnas koncentrationen framförallt åt hur polisens utredare och de journalister som kontaktas av mördaren själva sugits in i dramat och blivit en del av det. Detektiverna Toschi och Armstrong (Mark Ruffalo respektive Anthony Edwards - Dr Greene från ”Cityakuten” i tupé!) har ansvaret för utredningen, men kriminalreportern Avery (Robert Downey Jr) och karikatyrtecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) verkar lägga lika mycket arbetstid på fallet. De kämpar med, ibland mot varann eller mot bristande koordination mellan allsköns lokala polisdepartement.

Har Harrison Ford blivit lite stereotyp med åren? Är månen rund när man ser den i sin fulla glans? Nog är det lite synd när man tänker tillbaka på 1980-talet; "Vittne till mord", ”Moskitkusten"... ja, framförallt de två. Men av det han gör nuförtiden är det ändå ungefär det här han gör med mest trovärdighet. Här går han faktiskt att ta på allvar fram till klimax. Men låt oss ta en sak i taget. Jack Stanfield (Harrison himself) har gjort sig ett namn som expert på hur man skyddar bankens tillgångar, men börjar känna sig hotad av yngre, aggressivare förmågor och framförallt bekymrad över följderna av ett samgående med ett annat företag i branschen. Han är en hyvens familjefar, betonas också omgående, samtidigt som hans karriär är inne i ungefär samma fas som Dennis Quaids karaktär i "In Good Company".