#istappar

Vi satt på varsin sida av ett litet bord, i ett tyst hörn på ditt favoritcafé. När båda satt med fingrarna runt sina koppar nuddade vi nästan varandra. Jag ville inget mer än att släppa mitt hårda grepp om kaffet och låta min hand vila i din.

Istället lyfte jag på koppen, drack lite till och rörde om, även fast det knappt fanns någon kaffe kvar. Hela tiden kände jag din blick följa mina rörelser. 

Ibland blev det tyst, och då var jag livrädd att du ska höra hur hårt mitt hjärta slog. Du bröt tystnaden med att berätta hur du alltid velat åka härifrån, lämna staden och flyga till ett annat land. "Känslan att bara kunna börja om, med alla olika sorters möjligheter." 

En kort sekund, då ditt leende inte lyste upp ditt ansikte, såg jag en glimt av oro i dina ögon; som om du var rädd att dina idéer aldrig skulle bli mer än bara drömmar. 

Vi satt kvar och pratade tills stängningsdag, då vi blev utslängda av personalen. I några timmar hade jag glömt bort att det var vinter, kallt och mörkt i Stockholm. Minuter senare var det dags att säga hej då, och vi gick åt var sitt håll hemåt. I tystnaden, bland alla frosttäckta fönster och istappar, tänkte jag på det du hade sagt, och kände att jag hade kanske behövt ge dig mer stöd. När jag gick in på en parallellgata till Götgatan vibrerade mobilen - ett nytt meddelande från dig. I kylan stannade jag till, stod blixtstilla mitt i gatan och såg hur ett ord fyllde vår tidigare tomma chatt.