#fastetid

”Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” Ef 5:1-9

Hej jag heter Björn! Vad heter du?

Tänk vad viktigt ett namn är. Det räcker med ett namn för att en främling skall bli lite mindre främmande, för att en grund för förtroende skall kunna läggas, första steget mot vänskap. Det räcker med ett namn för att muren mellan två människor skall börja falla sönder. Costika heter mannen som sitter och ber om pengar utanför Hemköp i Björklinge. Han var inbjuden att berätta om sitt liv på en torsdagskväll i Björklinge församlingshem. Han kom från en liten by i Rumänien. Hade en fru och 3 barn mellan 5 och 13 år gamla. Han hade inget jobb, ingen inkomst, kämpade för att få mat på bordet åt sina barn. Jag kan knappt tänka mig hur det skulle kännas. Att inte kunna ge mat åt sina barn. Det är en av våra allra mest grundläggande instinkter när vi blir föräldrar. Jag vet själv hur nojig jag blir när Ludvig inte äter. När Ludvig matvägrar eller får i sig alldeles för lite. Hemma pratar jag ofta om hans mattider. Om hur viktigt det är att hålla dem och se till att han får minst två rejäla mål om dagen. Tack och lov för vällingen, då vet jag att han blir mätt. Vissa dagar äter han med den största aptiten, andra dagar äter han lite mindre. Varje gång sitter jag och känner lycka eller oro. Hur skulle det vara om jag inte kunde erbjuda honom mat?

Fram till 1850-talet har romerna varit slavar hos folket i Rumänien. Därefter släpptes de fria utan någon plan, utan något skyddsnät eller någonstans att ta vägen. De bara släpptes fri. Vad är det för typ av frihet? Costika berättade att verkligheten för väldigt många romer i Rumänien är daglönare. Har man tur får man ett jobb för dagen, t.ex. på en bondgård och så får man pengar att köpa mat till sin familj. En vanlig månadslön kan ligga på ca 1000 kr. Det förutsatt att man har ett jobb så länge. Jag tänker på berättelsen om daglönarna i vingården i Matteus 20:1-16. De samlades på torget på morgonen för att lyckas ragga jobb för dagen. Kom man lite för sent så fick man inget jobb och därmed ingen möjlighet att sätta mat på bordet. Det är en liknelse ur Jesu mun för 2000 år sedan. Alltså verklighet för många fortfarande. Ingen trygghet, inga rättigheter, ständig oro att inte klara brödet för dagen som kommer.

Costika berättade att han är den enda i sin familj som är arbetsför. Den ständiga jakten på något sätt att få mat på bordet förde honom till Sverige. Det var en vän till honom som tog med honom. Vännen hade varit här förut och fått ihop tillräckligt för att kunna sätta mat på bordet i några månader och nu ville han att Costika skulle följa med. De tog sig till Sverige med buss för några veckor sedan och tanken är att stanna till strax efter påsk. Costika fick med sig sin fru, men barnen är hemma med hans mamma. Han har ingen aning om var han är. En okänd plats, långt från sitt hem och sina barn. Han och hans fru bor i en bil på någon öde parkering någonstans i Uppsala. Han är inte här av sin egna fria vilja även om han är en fri man. Han tvingas till detta. Situationen tvingar honom till detta. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte hade kunnat ställa fram mat till Ludvig varje dag. En mycket bra dag kan man få ihop 500 kr som tiggare. En dålig dag ungefär 20 kr i mynt. 1000kr var alltså en vanlig månadslön om man hade ett arbete i hemlandet.

”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget”. Dessa ord yttras av profeten Jesaja och nedskrivna i boken med hans namn kap 59 vers 14. Jag känner igen mig i denna känsla. Tiggarna finns överallt, behoven och nöden ser vi dagligen, i nästan varje hörn. Kärleken, rätten vill bryta fram, vill hjälpa, men känslan att inte mäkta med, att det är för mycket, att jag inte orkar, den blir för stark, för överväldigande. Rätten trängs tillbaka inom mig. Jag stannar hellre på avstånd, tittar bort, går en omväg, snubblar över torget när jag ser dem. Jag vill inte det. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”skriver Paulus. Vi är bara människor. Förmågan finns i oss till så oändligt mycket gott men också så fruktansvärt mycket ont. Jag vet att jag inte direkt har något att göra med tiggarnas situation i sitt hemland men indirekt måste jag våga erkänna min skuld, erkänna min delaktighet i det onda som görs och stämma in i bekännelsen ”jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv.” De behöver min hjälp och även om jag inte kan hjälpa alla och nöden är så oändlig, så kan jag göra något. Jag kan lära mig ett namn. Jag kan bidra så att en ”dålig dag” blir lite bättre. Jag kan våga se människan och våga kärleken. Profeten Jesajas ord fortsätter ”Gud såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud”. När rätt och rättfärdighet, ärlighet trängs tillbaka så finns det något som är oändligt mycket större och som vi kallar för ”Guds kraft”. Det är kärleken. Jag älskar orden från psalm 782 ”Godhet har makt över ondska, kärleken nedkämpar hat.” Så kan vi leva med hoppet mitt i en värld full av nöd. Gud är med och godheten och kärleken är alltid så mycket starkare än den ondska och det hat vi möter dagligen. Det är den Paulus uppmanar oss att imitera i Efesierbrevet 5:1-9. Vi är kallade att imitera Gud, att leva i kärlek såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva. Det är vår kallelse. Det är det jag vill. Under tiden kommer jag många gånger behöva bekännelsen att jag inte älskar, att jag sätter mig själv och mina egna behov främst många gånger. Men jag skall ständigt kämpa emot och låta kärleken leda mig. Förlåtelsen och upprättelsen som kommer efter min bekännelse ger mig den chansen. ”Du är förlåten, förlåt dig själv och förlåt andra.” Gå nu ut och fortsätt imitera Guds kärlek.

En fiktiv berättelse baserad på Matt 15:21-28

Hon hade prövat allt. I över ett år hade de skickats från läkare, till läkare, till olika medicinmän och helbrägdagörare. De hade klämt och känt. Tagit prover och ordinerat olika örter och salvor. Men inget hade hjälpt. Bisha kände sig uppgiven. Hon drog en djup suck medan hon baddade sin dotters panna med den blöta tygbiten. I byn hade det börjat pratas. Eller det hade pratats ganska länge. Ända sedan hennes dotter Izabel blev sjuk har det viskats om henne. Sagts olika saker, än det ena än det andra. Teorier om varför och vad. ”Gudarna har övergivit henne.” ”Det är ett straff för något hon hade gjort.” ”Eller var det hennes mamma som straffades?” Bisha mindes hur det var förut. Hon tänkte på sina vänner. Ja de som hade varit hennes vänner, och grannar. Om de bara visste hur mycket hon saknade dem, hur mycket hon behövde dem nu. Just nu. För att orka. För att fortsätta kämpa och hoppas. Men ingen kom och hälsade på längre. De brukade ta omvägar förbi henne när hon mötte dem på gatan. En och annan medlidande blick mötte hennes, men oftast inga blickar alls. Hon hade övervägt flytt, men var skulle hon ta vägen? Vad skulle hon leva av? Om det inte var för den lilla odlingen och geten som hennes man hade lämnat efter sig så hade hon ingenting. Plötsligt kände hon hur tårarna började komma. Hon svalde för att inte börja gråta. Hon lyfte blicken som vilade över hennes dotters sjukbädd och blickade ut genom den lilla gluggen ovanför. Solens intensiva ljus trängde sig in genom den och hon förstod att det måste vara mitt på dagen. ”Shapash” solen, du vet hur det är att vara mor mumlade hon. Du blickar ner på dina barn, på allt vad du skapat varje dag från din plats på himlavalvet utan möjlighet att stiga ner och nå oss med din kärleksfulla famn, bara din värme känner vi. Om det finns något du kan göra… En skugga fladdrade plötsligt förbi utanför huset. Hon hörde röster. Det var tydligen några av hennes grannar som hade mötts och började prata. En av dem hade tydligen nyss kommit hem från en vandring till grannbyn. Han talade om en grupp män han hade stött på längs vägen. Det var tydligen någon form av judisk rabbi och hans lärjungar. Vad gjorde en judisk rabbi här uppe? Tänkte hon. Det var sällan de vågade sig så här långt. Aldrig att en judisk man skulle frivilligt välja att bosätta sig här, än mindre tala med en fenicier. Mannen fortsatte prata om vad han fått reda på om denna man. Hon fick höra att han hette Jesus och att han var son till Josef av Davids ätt och att han nu bodde i Nasaret där han hade predikat om enkelhet och rättvisa och utfört en mängd mirakler och bland annat botat sjuka. Bisha han knappt tänka sig för. Plötsligt uppfattade hon hur kroppen rusade upp från sin plats intill dottern och slängde sig ut genom porten och iväg längs landsvägen. Hon skulle leta upp denna man. Det kände hon bara. Troligtvis skulle han inte ens vilja prata med henne men det spelade ingen roll längre. Det var som mannen hade sagt. En judisk rabbi med sina lärjungar vandrade längs den torra landsvägen. Hon började ropa. ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig!” Först fick hon inget svar. Hon ropade igen. Då blev det rörelse i leden. Männen runt omkring började ge henne avvisande blickar och de viskade något till Jesus. ”Troligtvis bad de honom att visa bort mig.” Tänkte hon. ”Kanske var han trött.” De hade ju gått länge och det faktum de hade dragit sig så här långt norrut kanske betydde att de inte ville träffa någon utan bara vila. Han vände sig till dem och sa något som hon precis hann uppfatta. Ville han att hon skulle höra det? ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Hörde hon. ”Jo visst förstår jag det” tänkte hon, du är ju trots allt en judisk rabbi men jag har inget kvar. Jag har gjort allt och nu finns det inget kvar att göra. Hon föll ner vid hans fötter och vädjade ”hjälp mig”. Då sa han något som högg tag i Bisha och ruskade om. ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon blev så arg. Hon kokade. Hon kände igen bilden så väl. Jämförelsen var en vanlig sådan. Andra gånger brukade hon bara acceptera och inordna sig. Självklart visste hon sin plats i hierarkin, både som fenicier och som kvinna men nu fick det vara slut på gullandet och daltandet! Hon tänkte på sin sjuka dotter som hon älskade mer än allt i världen. Hon ställde sig upp och spände blicken i Jesu ögon. ”Nej herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Hon fullkomligen skakade när orden kom fram. Han såg på henne. Plötsligt kände hon en värme uppfylla hela hennes inre och hon kom att minnas hur det kändes när solens strålar trängde sig in genom det lilla fönstret där hemma. ”Kvinna, din tro är stark det ska bli som du vill.” Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att få höra dessa ord men hon fick det. Hennes tro som var så svag, som en flämtande låga som ville ge upp närsomhelst hade varit tillräckligt stark för att denne rabbi, denne Jesus skulle se det hos henne. Var det hennes ilska? Var det hennes omättliga kärlek till sin dotter som hade gjort det? Han hade ändrat sig. Han hade lyssnat på henne, verkligen lyssnat och förstått innebörden i hennes förtvivlan och hon hade fått honom att ändra sig och dottern hade blivit frisk. Den dagen bröt Jesus hennes utanförskap och hans utmanande ord hade väckt i henne en styrka och en beslutsamhet som hon för längesedan hade glömt bort att hon hade. Hela byn talade om denna händelse och Bisha var nu välkommen var än hon gick och hennes dotter också. Av människor som besökte byn hade hon fått hört berättelser om Jesus och hans lärjungars fortsatta arbete, om hur de nu förkunnade en Guds kärlek som sträcker sig till alla folk och som tränger in såsom solen till de djupaste mörkaste vrårna hos människor och visar vägen ut.