IgÄr lÀrde jag kÀnna Costika frÄn RumÀnien
âTa Gud till föredöme, som hans Ă€lskade barn. Lev i kĂ€rlek, sĂ„ som Kristus har Ă€lskat oss och utlĂ€mnat sig sjĂ€lv för vĂ„r skull som en offergĂ„va, ett vĂ€lluktande offer Ă„t Gud.â Ef 5:1-9
Hej jag heter Björn! Vad heter du?
TÀnk vad viktigt ett namn Àr. Det rÀcker med ett namn för att en frÀmling skall bli lite mindre frÀmmande, för att en grund för förtroende skall kunna lÀggas, första steget mot vÀnskap. Det rÀcker med ett namn för att muren mellan tvÄ mÀnniskor skall börja falla sönder. Costika heter mannen som sitter och ber om pengar utanför Hemköp i Björklinge. Han var inbjuden att berÀtta om sitt liv pÄ en torsdagskvÀll i Björklinge församlingshem. Han kom frÄn en liten by i RumÀnien. Hade en fru och 3 barn mellan 5 och 13 Är gamla. Han hade inget jobb, ingen inkomst, kÀmpade för att fÄ mat pÄ bordet Ät sina barn. Jag kan knappt tÀnka mig hur det skulle kÀnnas. Att inte kunna ge mat Ät sina barn. Det Àr en av vÄra allra mest grundlÀggande instinkter nÀr vi blir förÀldrar. Jag vet sjÀlv hur nojig jag blir nÀr Ludvig inte Àter. NÀr Ludvig matvÀgrar eller fÄr i sig alldeles för lite. Hemma pratar jag ofta om hans mattider. Om hur viktigt det Àr att hÄlla dem och se till att han fÄr minst tvÄ rejÀla mÄl om dagen. Tack och lov för vÀllingen, dÄ vet jag att han blir mÀtt. Vissa dagar Àter han med den största aptiten, andra dagar Àter han lite mindre. Varje gÄng sitter jag och kÀnner lycka eller oro. Hur skulle det vara om jag inte kunde erbjuda honom mat?
Fram till 1850-talet har romerna varit slavar hos folket i RumÀnien. DÀrefter slÀpptes de fria utan nÄgon plan, utan nÄgot skyddsnÀt eller nÄgonstans att ta vÀgen. De bara slÀpptes fri. Vad Àr det för typ av frihet? Costika berÀttade att verkligheten för vÀldigt mÄnga romer i RumÀnien Àr daglönare. Har man tur fÄr man ett jobb för dagen, t.ex. pÄ en bondgÄrd och sÄ fÄr man pengar att köpa mat till sin familj. En vanlig mÄnadslön kan ligga pÄ ca 1000 kr. Det förutsatt att man har ett jobb sÄ lÀnge. Jag tÀnker pÄ berÀttelsen om daglönarna i vingÄrden i Matteus 20:1-16. De samlades pÄ torget pÄ morgonen för att lyckas ragga jobb för dagen. Kom man lite för sent sÄ fick man inget jobb och dÀrmed ingen möjlighet att sÀtta mat pÄ bordet. Det Àr en liknelse ur Jesu mun för 2000 Är sedan. AlltsÄ verklighet för mÄnga fortfarande. Ingen trygghet, inga rÀttigheter, stÀndig oro att inte klara brödet för dagen som kommer.
Costika berÀttade att han Àr den enda i sin familj som Àr arbetsför. Den stÀndiga jakten pÄ nÄgot sÀtt att fÄ mat pÄ bordet förde honom till Sverige. Det var en vÀn till honom som tog med honom. VÀnnen hade varit hÀr förut och fÄtt ihop tillrÀckligt för att kunna sÀtta mat pÄ bordet i nÄgra mÄnader och nu ville han att Costika skulle följa med. De tog sig till Sverige med buss för nÄgra veckor sedan och tanken Àr att stanna till strax efter pÄsk. Costika fick med sig sin fru, men barnen Àr hemma med hans mamma. Han har ingen aning om var han Àr. En okÀnd plats, lÄngt frÄn sitt hem och sina barn. Han och hans fru bor i en bil pÄ nÄgon öde parkering nÄgonstans i Uppsala. Han Àr inte hÀr av sin egna fria vilja Àven om han Àr en fri man. Han tvingas till detta. Situationen tvingar honom till detta. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte hade kunnat stÀlla fram mat till Ludvig varje dag. En mycket bra dag kan man fÄ ihop 500 kr som tiggare. En dÄlig dag ungefÀr 20 kr i mynt. 1000kr var alltsÄ en vanlig mÄnadslön om man hade ett arbete i hemlandet.
âRĂ€tten trĂ€ngs tillbaka, rĂ€ttfĂ€rdigheten stannar pĂ„ avstĂ„nd, Ă€rligheten snubblar pĂ„ torgetâ. Dessa ord yttras av profeten Jesaja och nedskrivna i boken med hans namn kap 59 vers 14. Jag kĂ€nner igen mig i denna kĂ€nsla. Tiggarna finns överallt, behoven och nöden ser vi dagligen, i nĂ€stan varje hörn. KĂ€rleken, rĂ€tten vill bryta fram, vill hjĂ€lpa, men kĂ€nslan att inte mĂ€kta med, att det Ă€r för mycket, att jag inte orkar, den blir för stark, för övervĂ€ldigande. RĂ€tten trĂ€ngs tillbaka inom mig. Jag stannar hellre pĂ„ avstĂ„nd, tittar bort, gĂ„r en omvĂ€g, snubblar över torget nĂ€r jag ser dem. Jag vill inte det. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jagâskriver Paulus. Vi Ă€r bara mĂ€nniskor. FörmĂ„gan finns i oss till sĂ„ oĂ€ndligt mycket gott men ocksĂ„ sĂ„ fruktansvĂ€rt mycket ont. Jag vet att jag inte direkt har nĂ„got att göra med tiggarnas situation i sitt hemland men indirekt mĂ„ste jag vĂ„ga erkĂ€nna min skuld, erkĂ€nna min delaktighet i det onda som görs och stĂ€mma in i bekĂ€nnelsen âjag har inte Ă€lskat dig över allting och inte min nĂ€sta som mig sjĂ€lv.â De behöver min hjĂ€lp och Ă€ven om jag inte kan hjĂ€lpa alla och nöden Ă€r sĂ„ oĂ€ndlig, sĂ„ kan jag göra nĂ„got. Jag kan lĂ€ra mig ett namn. Jag kan bidra sĂ„ att en âdĂ„lig dagâ blir lite bĂ€ttre. Jag kan vĂ„ga se mĂ€nniskan och vĂ„ga kĂ€rleken. Profeten Jesajas ord fortsĂ€tter âGud sĂ„g att ingen trĂ€dde fram och hĂ€pnade över att ingen ingrep. DĂ„ gav hans styrka honom seger, hans rĂ€ttfĂ€rdighet var hans stöd. Han klĂ€dde sig i rĂ€ttfĂ€rdighetens harnesk och satte segerns hjĂ€lm pĂ„ sitt huvudâ. NĂ€r rĂ€tt och rĂ€ttfĂ€rdighet, Ă€rlighet trĂ€ngs tillbaka sĂ„ finns det nĂ„got som Ă€r oĂ€ndligt mycket större och som vi kallar för âGuds kraftâ. Det Ă€r kĂ€rleken. Jag Ă€lskar orden frĂ„n psalm 782 âGodhet har makt över ondska, kĂ€rleken nedkĂ€mpar hat.â SĂ„ kan vi leva med hoppet mitt i en vĂ€rld full av nöd. Gud Ă€r med och godheten och kĂ€rleken Ă€r alltid sĂ„ mycket starkare Ă€n den ondska och det hat vi möter dagligen. Det Ă€r den Paulus uppmanar oss att imitera i Efesierbrevet 5:1-9. Vi Ă€r kallade att imitera Gud, att leva i kĂ€rlek sĂ„som Kristus har Ă€lskat oss och utlĂ€mnat sig sjĂ€lv för vĂ„r skull som en offergĂ„va. Det Ă€r vĂ„r kallelse. Det Ă€r det jag vill. Under tiden kommer jag mĂ„nga gĂ„nger behöva bekĂ€nnelsen att jag inte Ă€lskar, att jag sĂ€tter mig sjĂ€lv och mina egna behov frĂ€mst mĂ„nga gĂ„nger. Men jag skall stĂ€ndigt kĂ€mpa emot och lĂ„ta kĂ€rleken leda mig. FörlĂ„telsen och upprĂ€ttelsen som kommer efter min bekĂ€nnelse ger mig den chansen. âDu Ă€r förlĂ„ten, förlĂ„t dig sjĂ€lv och förlĂ„t andra.â GĂ„ nu ut och fortsĂ€tt imitera Guds kĂ€rlek.
  Om nÄgra mÄnader sÄ reser Costika tillbaka till sitt hemland med den inkomst som han förvÀrvat under sin vÀldigt korta tid hos oss. Jag kommer att sakna honom för jag vet numera hans namn. Costika. Han Àr inte bara ett fenomen som jag alltid möter utanför affÀren. Han Àr en individ som kommer att ersÀttas av en annan. Jag kan lÀra mig hans eller hennes namn ocksÄ. Att trÀnga tillbaka, stanna pÄ avstÄnd och snubbla pÄ omvÀgar Àr ingen lösning för nÄgon. Jag kan inbilla mig att jag löser deras situation genom att inte ge dem nÄgra pengar. Nöden Àr stor och behöver mötas pÄ sÄ mÄnga olika plan. Jag kan inte avsÀga mig mitt ansvar. Jag har ett stort ansvar att göra det lilla jag kan göra. Just nu Àr det att fortsÀtta ge. LÀra mig ett namn, tÀnka pÄ barnen dÀr hemma som faktiskt fÄr nÄgot att Àta sÄ smÄningom Àven om det bara Àr för en kort tid. Samtidigt skall jag be för att en politisk lösning kommer till stÄnd. Att EU sÀtter press pÄ RumÀnien att ocksÄ ta sitt ansvar. LÄt oss alla ta vÄrt ansvar! Imitera Gud! Leva i kÀrlek!



















