#drogfri

Jag blev stämplad och hamnade tidigt i kraftigt utanförskap UTAN diagnos. Jag växte upp i tron att jag var dum, lat och hopplös. Det var vad jag fick höra av omgivningen och eftersom alla sa det så trodde jag på det. Jag klarade ju inte av nånting så något låg det säkert i det. Vissa ämnen fick jag gå i i sk obs-klass men för det mesta accepterade skolan att jag helt enkelt bara var frånvarande.

Jag drabbades av djupa depressioner och första (men inte sista) gången jag blev inlagd för sluten psykiatrisk vård var jag 18 år. Jag började även att självmedicinera med alkohol och andra droger. Efter flera behandlingar, utredningar och vårdtillfällen fick jag, vid 30 års ålder, min npf-diagnos*. Minst 20 år för sent. Tänk vad en diagnos hade besparat mig, för att inte tala om mina anhöriga, om jag hade fått diagnosen och med den den förståelse och stöd jag behövt redan som liten.

Idag är jag 42, jag är drogfri och arbetar halvtid. Jag är inte sjuk men min funktionsnedsättning ger vissa svårigheter som känslighet för stress, ökad trötthet, minnessvårigheter, kognitionsproblem o.d. Så länge jag anpassar mitt liv efter det så klarar jag mig ganska bra. Som en person med allergi undviker det denne är allergisk mot eller en med diabetes sköter sitt insulin. Konstigare än så är det inte.