#diket

Imorse så fick jag en sån där känsla att det jag ville inte skulle bli sant. Trots att jag faktiskt inte vet, var det som att någonstans skulle jag känna den känslan. Plötsligt kändes massa saker fel och en slags frustration, nästan panik bubblade upp i mig. Fuck everyone! När det känns som att något man vill åstadkomma eller uppleva tas ifrån en, kan det bubbla ut på massa andra saker och färga hela ens värld. Plötsligt så funkar ingenting, allt för att man _siktat i diket_.

Istället kan man lägga Fokus på, var vill jag? Vad Vill jag uppnå? Det sker ett skift i en då. Plötsligt brann det inte alls lika mycket i knutarna och en värme och kärlek till livet spred sig. All energi som förut slösats i enorma mängder till diket kunde läggas på annat.

Jag tror egentligen att många faller på det. Man komplicerar och skapar ångest som bara äter ens energi och livskraft. För vad? Så att man verkligen ska veta vad man _Inte_ vill? När man hamnar där är det som att negativ energi eller mörker fastnar i en och det gör att inget faktiskt ser ut som det Faktiskt är längre. Eller snarare så färgas hela ens himla värld av det mörkret man bär på.

Så what to do? Försök att vända blicken till det du Vill ska hända. Det som skänker glädje och värme. Så fort en pruttig känsla börjar bubbla upp, så prova släppa den. Såklart behöver man ju få lov att känna men om det börjar bli lite väl mycket tror jag att det är dags för fokus på vägen - dit man Vill. Jag gjorde det idag och oh man, jag såg världen helt annorlunda. Som att innan var jag frustrerad och ..!

Det är jäkligt coolt att man kan ha sån inverkan på sitt liv ändå. Jag såg hur blessed jag var och det fick mig att lägga energi på att ytterligare förbättra istället. Liksom livet Kan ju dramatiseras och ojojoj vad händer nu, men den energin kan också hittas på andra ställen genom att man utmanar sig tänker jag. Jag vet inte...livet känns liksom för bra egentligen för att fastna i fucking diket. Ååååh vojjne vojjne....!

Vi kollade på masters of air igår liksom. De riskerade livet var och varannan dag för att världen var hotad. De såg sina vänner sprängas och dö. De blev hotade, förföljda, dödade och ... sätter man det i kontrast så fattar man hur jäkla bra man ändå har det. Det är ju Helt bonkers! Kanske är det så att ibland så saknar man den spänningen? När allt blir väldigt lugnt så tror jag att det blir tråkigt? Jag har ju börjat kolla på en hel del true crimegrejer och det gjorde att även om jag var sjuk så fick jag uppleva starka känslor.

Men ja jag tror att man lägger energi på "fel" saker ibland. Det finns ju egentligen sååå galet mycket fantastiskt att uppleva och göra, ska man verkligen lägga massa tid på ojjande? Det är ju så dumt. Det är väl bättre att lägga den på att fokusera på det man vill. Plus att när man lägger fokus på vägen så märker man rätt snabbt om man vill eller inte. Man kan bli så blind av att "moahahaa du får inte" att man fastnar och kanske inte ens märker...men...Vill jag ens??