#deckarministeriet

Hösten är här. Det innebär bland annat att boksäsongen är i full gång. jag kommer att åka ned och bevaka den 33e omgången av bokmässan i Göteborg.

inför mässan har jag gjort en lista på titlar och händelser som är speciella för i år och som markerar startskottet på något nytt och spännande inom bokvärlden. 

jag kommer givetvis inte hinna med allt men min förhoppning är att kunna plocka ut hallonen från tårtan. 

Nytt för i år är ju naturligtvis att CrimeTime som tidigare legat på Gotland nu flyttar in under samma tak som bokmässan. under ett antal dagar ska det pratas, undersökas, diskuteras och göras quiz om deckarförfattare och deras böckers innehåll. Det ska drickas afternoon tea och åkas på utflykter. En och annan skrivarskola ska det också finnas tid till. Ett nära möte med författarna utlovas. Vi får se hur det blir med den saken. För min del ser jag att de riktigt isande, nydanande och intressanta aktiviteterna inte sker bakom stängda dörrar som kräver ett passerkort, utan mitt bland alla besökare, i klart dagsljus. 

Here we go: Samtal som man inte vill missa!

Matt Haig och Jessica Fellowes! eftersom världen är ljus och fin fast med hemska inslag. 

Alan Rusbridger - för att världen är mörk och otäck med ljusa inslag. Vem har missat Trump vs. The truth om New York Times? Det här är en förlängning i samma led. stranger than fiction? sadly not.

Grävande journalister: så skrivs kriminalhistoria Thomas Bodström 28e.

Så gräver du djupare, hur en krimhistoria blir en bok - Joakim Palmqvist

Satir i tidningarna, bildberättande och konsten att läsa bilder 

Om jag har en dålig dag kanske någon dör. konsten att ta ansvar Christian Unge tors 27e

Karin Erlandsson, Eva Frantz - Hur hemskt får det bli? fre 28e

Daniel Galera. Colm Tóibín - Om mansrollen och dess koppling till våld utifrån deras båda nya romaner.

Maggie O’Farrell - Att skriva om döden och hylla livet fre 28e

Sara Stridsberg, Eva Ström - om Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis som handlar om ett dödsögonblick som aldrig upphör. 

Leif GW Persson - Professor Wille Vingmutter, Mästerdetektiv lör 30e.

Det är höst och med det lanserar alla förlagen sina storsäljande favoriter och lovande nykomlingar. De litterära salongerna drar igång sina författarsamtal och bokmässan suger som en magnet Boksverige ned till Göteborg för att under några dagar utbyta tankar, idéer, lösningar och tips på litteraturens framtid. Det är tiden för att bli inspirerad och litterärt (åter-)upplivad. 

Några tendenser som jag ser som varit på modet i flera år men som fått renässans just nu inom crime- fältet är bland annat James Pattersons påfund: Bookshots. Tanken är kort och gott att man på 150 sidor eller mindre ska kunna läsa handlingsdrivna snabbromaner. De kallas kort och gott “Uber för böcker”. 

Det är inte första gången Patterson kommer med udda idéer, redan 2015 kom han ut med en e-bok som endast var giltig i 24 timmar. En klocka tickade ned uppe i ena hörnet av läsplattan och sidorna försvann allteftersom man läste. I en tid när boken tävlar mot all digital media måste jag erkänna att jag finner hans idérikedom uppfräschande. 

En annan trend som verkar hålla i sig i förlagsvärlden är att marknadsföra boksläpp med en trailer, ett specialomslag i en viss limiterad utgåva samt ett festligt officiellt/inofficiellt släpp-firande. Helst ska man som läsare även utlovas en förhandsläsning eller en förhandspresentation för kommande bok - före alla andra. 

Foto: Bookmark förlag inför lansering av Sofi Sarenbrandts Bakom din rygg.

Jag är såklart barnsligt förtjust i det teatrala. Det framstår ibland för mig som två läger: De som är textkonsumenter på digitala arenan och de som närmast vill ha boken att känna och äga som ett smycke eller en dyrgrip. Om man dessutom har en historia att berätta kring sitt införskaffande av boken ja då är det än mer attraktivt. Inte minst för författaren som kan skoja till det och klä ut sig till sin titel eller “hamna i situationer” som anspelar på bokens innehåll. Detta är av naturliga skäl vanligast förekommande i deckargenren som är en ganska tillåtande genre i fråga om lekfull marknadsföring. 

Foto: Camilla Läckberg som Häxa inför lanseringen av Häxan. 

En annan trend är omskrivningar av kända titlar. Detta är Christoffer Carlsson en mästare på. Här nedan ser du några exempel. Som av en händelse råkar de omskrivna titelförlagorna även dom vara deckare. Så kan det gå.

1. Den tunna blå linjen (2017) -  The thin blue line C.M Russell (2005) 

2. Mästare, Väktare, Lögnare, vän (2015) - Tinker, tailor, soldier, spy John Le Carre (2009) 

3. Den fallande detektiven (2014) - Den döende detektiven Leif G.W Persson (2011) 

4. Den osynlige mannen från Salem (2013) - Den vedervärdige mannen från Säffle Sjöwall & Wahlöö (1971)

Har du funderat på vart du ska åka på semester nästa gång? Varför inte ta en tur kring olika avrättningsplatser och låta hela familjen samlas och begrunda mänskliga värden i en trivsam miljö. Eller? för jag är mycket nyfiken på hur detta ska säljas in hos allmänheten. 

Bild från avrättningsplatsen Galgbacken 1856

Det var svt Gävleborg som i torsdags meddelade att projektet “Gränsland, mellanrum, avgrunder” har fått ett bidrag på runt två miljoner kronor av Postkodslotteriets kulturstiftelse för att kunna arbeta vidare med sitt projekt om avrättningsplatser i Gävleborg. Det är alltså region Gävleborg och Sveriges fängelsemuseum som syftar till att: “röra oss i såväl moraliska som geografiska gränsland”. Projektet vill gärna vara en del av den gränsdragningsdebatt som råder i världen när de talar om avrättningens placering som en del av en samhällelig gränsdragning. Jag oroar mig för att projektet, i sin abstrakta form, självmant vill kliva ned i en hård kartong som enkelt ska kunna skickas till mottagaren. 

Det skaver även lite i mig att projektet på kulturstiftelsens blog benämns som Konst och museiprogram kring mänskliga rättigheter. För mig innebär detta alltså att alla avrättningsplatser kommer att spegla människor som på grund av orättvisor, falska anklagelser, kränkningar i form av klass, kön eller etnicitet har blivit avrättade där. De beskriver på sin blog att de syftar till att: “(…) länka samman dödstraffet och brott mot mänskliga rättigheter till nutid och till ett internationellt perspektiv.” Hur mycket jag än läser blir jag inte på det klara med om de vill ifrågasätta det moraliska i själva dödsstraffspåbudet, själva avrättningen av en människa som rättmätigt straff för ett brott, eller platsen - som en slags samhällets avgränsande soptunna. Jag följer projektet med nyfikenhet. 

Ett händigt litet forensiskt kit att ha med sig med bara det nödvändigaste.  

Utställningen på Museum of London börjar framför en polisbil. I det först rummet får vi noggrant förklarat för oss varför utställningen kommit till; för att synliggöra brott, dess förövare och hur brott har förändrats över tid. Men även för att berätta de anhörigas historia och belysa samhällsproblem. Okej bara där känner man ju lite att polisens inblandning i utställningen har varit väldigt påverkande och ligger över hela utställningen som en gäckande skugga, lite som att ha poliser patrullerande i lolaken för att kolla att allt går rätt till och att man har förstått utställningen på rätt sätt. 

Första rummen handlar om brott fram till slutet av 1800-talet. Här tilldelas man en slags morgontidning där varje rum och varje monter beskrivs via en tidningskolumn i tidningen. Det är roligt och lite klurigt att navigera sig igenom inledningsvis men man kommer snabbt in i det. På väggarna sitter dödsmasker och i montrarna offrens tillhörigheter. Här finner vi berömda mördare som Jack the ripper och Charles Peace. Avdelningen avslutas med ett gäng rep som använts vid hängning. 

I nästa rum har vi den så kallade nutiden som sträcker sig från tidigt 1900-tal fram till runt 1970-tal. Avgränsningen är tydligt förklarad som en slags respekt för offren och anhöriga. Detta innebär att vår tids brottsplatsutredningar inte behandlas över huvudtaget. Tänk bort CSI och Bones. Härefter följer över 40 små “gater” där olika brott förklaras enligt modellen; Vem, vad, hur, varför, var och när, med några tillhörande attiraljer. Förutom uppdelningen mellan årtal så finns det även en uppdelning i brott: giftmord, knivmord, rån, bomber osv. 

sista rummet är en filmsalong där poliser och curatorer uttalar sig om utställningen och polisens roll i samhället idag. 

Även om jag tycker att idén är underbar; att tillgängliggöra brottsutredningar och föremål som tidigare aldrig visats och som använts i syfte att lära upp kommissarier och utredare så känner jag att många viktiga poänger har gått förlorade på vägen.

2015 var ett händelserikt år på deckarfronten. Här nedan tecknar jag en snabb sammanfattning av mina intressantaste höjdpunkter. 

Bästa festival: Crime Time Gotland var som deckarnas Disneyland. Supermysigt, bra organiserat och gulligt i största allmänhet. Vi får väl se om de slipar kniven inför nästa omgång som äger rum i Visby i Augusti.

Bästa tv-serie: River. Denna socialt inkapabla kommissarie som (inte) bearbetar en stor sorg samtidigt som han löser ett mordfall. Finns att se hela säsongen på Netflix.

Bästa dokumentär: Making a murderer. Behöver du bli lite upprörd på rättsväsendet har du här så det räcker och svämmar över. Även denna finns på Netflix.

Bästa miniserie: And then there were none. En BBC one produktion med fantastisk fingertoppskänsla och stort obehag. 

bästa kortnovell: The grownup. Ingen skriver som Flynn, ingen. 

Bästa biofilm: Ex Machina och It follows. Det här är två utmärkta skräckisar eftersom dom inte utger sig för att vara så läskiga som de faktiskt är.

Bästa spel: The Room two. I saknad och sorg efter Device 6 har jag letat land och rike runt och jag tycker att det här spelet dämpar sorgen på ett finstämt sätt. Intelligent och obehagligt. 

Bästa upplevelse: Roomescape. Du och andra som du känner (eller inte) har 60 minuter på er att ta er ut ur ett rum. Knepigt och klurigt men mycket avslöjande och roligt. Här är vi efter att ha stulit juvelerna från banken med 5 minuters marginal. 

Men redan är året förbi och det nya året har börjat! Länge leve 2016! 

BÄSTA JULFILM: The Nightmare Before Christmas

JULENS HJÄLTINNA: Flavia de Luce (I am half-sick of shadows)