När det ljusnar markant och jag börjar tänka på att jobba igen och på kurser och resor jag vill vara med på, då blir jag sårbar. För när sömnlöshet, ångest och gråt dagen därpå knackar på dörren så slår det extra hårt. Det var inte över den här gången heller. Sänkte mig själv med tabletter för att kunna sova bort hela eftermiddagen. Är så förbannat less på att inte våga hoppas, på att inte kunna planera och på att inte förstå min egen sjukdom.

Jag har varit dålig på att göra egen research om bipolaritet. Kanske för att jag inte har kunnat acceptera diagnosen helt, kanske för att jag mest läst skräckhistorier på forum. Nu fick jag tipset om Stephen Frys dokumentär "The secret life of the manic depressive". Varför har jag inte sett sådant här tidigare?? Det handlar visserligen främst om typ ettor, och jag har fått en tvåa stämplad i mina journaler, men perioderna ner som beskrivs är som mina. Att självmordstankar, självmordsförsök och lyckade (?) självmord är så vanliga blir både en tröst och något väldigt skrämmande. Jag rekommenderar dig att se den, men att komma ihåg att sjukdomen är olika för alla drabbade.