#biljakt

Det är inte alla dagar man lever som i en Bourne-film eller en sentida Bond, så när det väl händer måste man hänga med i svängarna.

Vi säger adjö till Val Gardena med en apfelstrudel och lite kaffe, innan vi sätter oss i hyrbilen och gör oss redo att köra till München för flyget hem till Göteborg. Estimerad restid: cirka 3,5 timmar. Det börjar bra. Jag bjuder mina kamrater på Haribomix och en låtlista från Van Morrisons gyllene sjuttiotal. Den tjeckiska skrindan rullar fint ner längs dalen.

Ganska direkt när vi kommer ut på motorvägen möts vi av stora blinkande skyltar. Det vankas tydligen kö en bit längre upp mot Brennerpasset. Låter jobbigt, men va fan. Det ordnar sig nog.

Efter en timma på ettans växel – i långa perioder helt stillastående – inser vi att vi kanske inte kommer att hinna till flygplatsen i tid. Vi börjar jobba med plan B, följd av C och ytterligare specialåtgärder. Tre mobiler går varma. En GPS aktiveras och ger negativ prognos. Chansen att hinna köra 26 mil på en och en halv timma känns svag. Hemmabasen googlar resesajter och sms:ar olika alternativ.

Direktflyg söndag morgon enkel väg till Göteborg för 8 500 kronor. Mr Jet föreslår en flight från München via Rom och Paris som tar 19 timmar till Göteborg. Att köra hyrbilen hela vägen hem kommer att ge en extra servicekostnad på cirka 17 000 kronor. Eller så kan vi ta nattåg till Hamburg och vara framme i hemstaden på söndag kväll.

Efter tre timmars frustration är vi inne i Österrike. Lastbilarna svänger åt sidan och parkerar eftersom de inte får köra genom Tyskland på lördagar. Trafiken tunnar ut något, men det är fortfarande bumper to bumper i tre filer. GPS:en säger att vi teoretiskt har en chans att vara på flygplatsen 25 minuter innan planet går. Då ska vi först lämna igen hyrbilen och checka in allt bagage.

Anders Wattström stampar sina 46:or i golvet och trycker gasen i botten. Freies fahrt, goddammit!

Skodan är klent byggd och når aldrig över 180 knyck. Det kan aldrig räcka. GPS:en håller med. Vi får nya rapporter från hemmabasen. Lufthansa-strejken tycks ha krånglat till det mesta. Clas måste pinka. Vi ger honom 20 sekunder på en gräsplätt. Däcken tjuter. Back in the fast lane i 180 men aldrig mer. Inte så att vi blir omkörda, men både sunt förnuft och GPS talar emot att vi ska hinna. Det är också tveksamt om vi har diesel så det räcker. När GPS:en säger att vi har 40 kilometer kvar till flygplatsen hotar bränslemätaren med att vi bara kan köra 38 kilometer innan tanken är tom.

Vi chansar. Sista milen är ren Hollywood. Jag skriker på hobbytyska i telefonen att Lufthansa måste hålla flighten! Rösten i GPS:en snattrar oupphörligt. Det ösregnar. Anders pratar med sin dotter i telefon och har saktat ner till 140. Clas  planlägger evakueringen i detalj.

Bilen bredsladdar in på en parkering med en stiliserad bild av en rullstol. Vi sliter och kastar ut allt bagage. Clas rusar in i terminalen. Jag hittar en bagagevagn och lastar på fyra resväskor, två pjäxbagar, en datorväska, två gula matkassar och två skidbagar. Anders tvärnitar vid biluthyrningen och kastar nyckeln till en kille och skriker: ”Jag hinner inte med några papper, du får fixa detta!”.

När jag kommer in i avgångshallen är Clas försvunnen. Jag ringer honom och styr bagagevagnen med en hand. Jag hör inte vad han säger. Mottagningen är dålig. I ögonvrån ser jag Anders komma springande med ett vilt uttryck i ögonen. Nu hör jag Clas. Han säger: ”Ta det lugnt. Det är kört”.

Och det var kört. Vi kom verkligen försent. Planet mot Göteborg taxar just ut. Vi pustar och suckar och skrattar hysteriskt om vartannat.

Det blir en dyr läxa. Nya enkelbiljetter till Göteborg kostar skjortan.

Nu ligger jag på rum 337 på Arcadia Hotel München Airport med en wienerschnitzel och två Bitburger i magen och väckarklockan inställd på 05.50.

HOLDER DRIVING (and Stealing) CARS!