#bamm70

Vi hade förberett oss. Trodde vi. Det sägs att Björkliden Arctic Mountain Marathon (BAMM) 70 är den tuffaste tävling du kan göra i Sverige. En tvådagars fjällorientering för tvåmannalag där längsta distansen är 70 km (fågelvägen) med ca 4500 höjdmeter. Men allvarligt, hur svårt kan det vara?

Nu vet vi. Det kan vara precis hur djävla tufft som helst - svårare, farligare, slitigare, ondare och framför allt mer omöjligt än någonting vi ens varit i närheten av tidigare. Så svårt att i 70-klassen gick bara 16 lag i mål. Inget damlag slutförde. Bara tre mixlag gick i mål. 13 herrlag. Övriga lag bröt, missade kontroller eller klarade inte maxtiden. Två lag kom in efter 22 på lördagskvällen och ett lag hade förirrat sig ända bort till Abisko och blev upphämtade där. Men alla överlevde. Vilket faktiskt inte kändes som en självklarhet. Nu vet vi. Det här klarade vi inte av. Men strax efter målgång stod vi och fyllde i anmälan till BAMM 2014. Samma klass, mix 70. Det här är den tuffaste tävling du kan göra i Sverige.

  Låktatjåkko fjällstation är en gudomlig plats. Där finns varm choklad, snälla människor och värme.

Vi hade brutit, druckit varmt, ätit oss mätta på gulash och våfflor, hängt kläderna i torkrummet och äntligen blivit varma. Någon timme tidigare hade vi varit nära att förfrysa, men efter denna återhämtning fick vi krafterna tillbaka. På med blöta strumpor igen och medan vi ultratrippade de 9 kilometrarna tillbaka till Björkliden pratade vi om vad som hade gått fel, vad hade vi kunnat göra bättre, vilka val andra lag hade gjort gällande utrustning och taktik och vad vi kunde lära. Och visst var vi höga på värme och våfflor, men någonstans där kom frågan "Ska vi göra det här igen?". Ska vi erkänna oss besegrade och tycka att det här inte är vår grej och hålla oss till att springa ultralångt på platten eller ska vi ta revansch trots att vi kanske inte klarar det nästa år heller? Det är så väldigt typiskt oss - att trots att vi inte ens avslutat tävlingen så planerar vi redan framåt. Vi deppar inte över nederlaget och när vi förstår att det är kört, så laddar vi om på en millisekund och siktar direkt mot BAMM14. Redan innan vi är i mål. Lite lustigt är det, men också fantastiskt. Vi pratade mycket om det på vägen ner från fjällstationen - att våra personligheter matchar så bra där. Först det helt galna i att satsa på omöjliga mål som vi inte ens vet om vi har en chans att klara. Sen det ännu galnare i att när vi nu misslyckas så totalt, så visst, vi lär oss av varenda liten detalj som gick fel, men vi kan inte låta bli att ge oss på samma skyhöga mål igen.  Några tyckte att vi borde ställa upp i mix 50 istället eftersom vi skulle ha en riktigt god chans att klara den klassen. Orienteringen är lättare, sträckan är kortare och bergstopparna är (oftast) lite lägre. Men då försvinner ju allt det pirriga i utmaningen! Att ställa upp i en tävling som man på förhand vet att man klarar, hur skoj är det? Nu har vi lagt ribban på 70 och tänker inte sänka den. Krävs det att vi ställer upp i 70-klassen och misslyckas fyra gånger innan vi klarar den, så är det så det får bli. Att börja på 50 är helt enkelt inte lika roligt.

Mycket ställs på sin spets på berget. Det blir väldigt tydligt hur riskbenägen man är, vilka val man är beredd att göra och hur man påverkas av att förstå att man gjort misstag. Kanske riktigt stora misstag. 

Första dagens bana borde vi ha klarat. Jämförelsevis inte lika många höjdmeter som dag två och ganska lätt orientering. Och det var just det. Vi slarvade. Gjorde misstag. Växlade mellan att ta rygg på lag som såg säkra ut och att gå på känsla. När vi äntligen förstod att vi råkat ta rygg på ett lag som tävlade i 50-klassen och som var på väg mot en helt annan kontroll chansade vi, vek av åt ett annat håll och kom ännu mer fel. Första felspringningen tog nog bara en timme extra. Andra felspringningen tog däremot lång tid. Kanske tre timmar allt som allt. Vi förstod varken hur vi kunnat komma så vilse eller var vi var. När vi till sist hittade kontroll fyra var vi toktrötta, hade sprungit långt åt fel håll, vadat upp till midjan genom en iskall älv, och vi frågade oss till sist om vi verkligen var med i tävlingen fortfarande, vi gick ju här och åt hjortron och pratade om livet istället för att hitta den där sablans kontroll fyra. Femte kontrollen tog vi lätt, men insåg att vi inte skulle hinna ta sjätte och sista kontrollen innan maxtiden gick ut så vi valde att skippa den och ta 50-klassens kortare bana rakt mot nattlägret. Vi hann ändå inte riktigt slå läger innan det blev kallt och vi började frysa. Vi förstod inte det då, men Ellen hade ätit alldeles för lite under dagen och kunde nu knappt få i sig middag. Det tog evigheter innan hon blev varm i sovsäcken (trots vårt genidrag att köpa sovsäckar som gick att koppla ihop till en stor så vi kunde värma varandra), och sen mådde hon rejält illa under natten och allt som gick ner till frukost var tre små skedar gröt.  Dag två startade vi i motionsklass 50. Man blir automatiskt nedflyttad om man inte klarar alla kontrollerna eller maxtiden i 70-klassen dag 1. Det regnade och blåste och ju högre upp vi kom desto kallare blev det. Och Ellen frös mer och mer. Alla extraplagg som fanns åkte på och hon sprang i tre tröjor, mössa, vantar och regntät jacka. Men det spelade liksom ingen roll. Total energibrist är svår att hämta upp.

Vad ska man bli när man blir stor? Var ska vi bo? Var är vårt tält? Kan man laga mat på en tablett?

Just nu känns det som vi lever i förvirringens tid. Har vi barnen den här veckan? Skulle vi resa nåt nästa vecka? När kan vi köra långpass? Kan vi inte bara komma tillbaka till vardagen och efter-semester-tider och inte ha nåt stort fjälläventyr som står för dörren?

Just det ja, BAMM. Inför detta bergsmaraton (som heter "mountain marathon" men tydligen är en orienteringstävling - bara den förvirringen!) så krävs det en del utrustning och det är bara att erkänna att vi inte riktigt är i fas med allt där. När vi köpte sovsäck häromveckan, Mountain Hardwear Lamina 35, syntetsäck på 1150g med komforttemperatur runt 0, så hade de bara säckar med dragkedja på vänstersidan inne. Vårt enda måste-krav på sovsäck har varit att vi måste ha en med vänsterdragkedja och en med höger. Så att de kan sättas ihop. Det blir varmare, gosigare och framför allt mysigare så. Nåväl, det skulle gå utmärkt att köpa den andra säcken över nätet, så vi köpte en på plats och beställde en - men fick nu beskedet att den var slutsåld. Jaha. Nu då? Efter lite surfande hittade vi en sovsäck med samma prestanda fast på 1400 g som gick att beställa från GetCamping.se. Märket var Easy Camp Devil 300. Är det någon som nånsin hört talas om vare sig märket eller webshoppen? Nä, tänkte väl det.

Det tält som vi efter minutiös granskning beställde för någon vecka sen lyser fortfarande med sin frånvaro. Vi hittade ett tält som rekommenderas av erfarna fjällmaratonlöpare, ett Coleman Rigel, under 1000 g och under 1000 kr - en mycket svårslagen kombination, men vad hjälper det när det inte kommer fram?

Boende under BAMM är dock löst. Inte på grund av fantastisk framförhållning direkt men den enes död är den andres bröd. Vi hittade en kommentar på en Facebooksida om några som fått plats över i sin stuga, så då var den frågan löst. 

Finns tydligen andra saker som är obligatorisk utrustning på det här fjälläventyret också, exempelvis ska man kunna koka upp vatten. Det finns kök med tabletter som som bränsle. Spännande!

Så, vi ska nog reda ut den här förvirringen också. Att vi inte har barnen varken i dag eller i morgon är vi också ganska säkra på. Vad gäller den större boendefrågan, det framtida drömhuset, så får helt enkelt jakten fortsätta.

Men vad man ska bli när man blir stor då? Ultralöpare kanske?

Orienteringsspecialisten kl 17:15 – vi knatar in i denna pyttelilla butik och meddelar glatt att vi behöver skor till BAMM. Superlätta, låg våtvikt, metalldubb, snygga som satan måste de vara och helst ska samma modell passa för oss båda. Vi behöver proffshjälp eftersom vi ska vinna. Sa jag att skorna måste vara supersnygga? Och att vi hade tänkt vinna?

Killen bakom disken frågade försiktigt om vi sprungit förut varpå vi svarade ännu gladare "Nej, och inte kan vi orientera heller! Just ja, en kompass kanske du har också?" Han måste trott att vi var galna men höll masken och började plocka fram olika modeller.

Johnny hade av någon outgrundlig anledning rekat på Runners Store innan, men det enda han fick med sig därifrån var uttrycket "dynamisk dubb". Men det hjälpte inte mycket. Icebugs satt inte bra på någon av oss och jag kunde ärligt inte förstå att folk kan med att springa i dem. Hur är det möjligt? Jag är övertygad om att de har toppenbra grepp på blankis, men de hade en så totalt annan känsla än alla andra terrängskor vi provat. De här var hårda, stela och illa. Synd eftersom de finns i så fina färger!

Favoritmodellen Inov-8 Oroc fanns äntligen i rätt storlek för Johnny, men de satt fortfarande inte tillräckligt bra på honom. Efter att ha provat oss igenom ett antal modeller så insåg vi att det skulle bli omöjligt att hitta en modell eller ens en tillverkare som funkade för oss båda. Hur fasiken ska vi kunna vinna BAMM i olika skor? Stilen! Känslan!?

Mitt uppe i provningen dök en Twitter/Facebook-kompis upp och vi kände oss lite mindre udda eftersom han också ska springa BAMM i ett team där ingen orienterat förut och kompisen knappt sprungit, bara cyklat. Helt rätt, bara att köra!

Johnny hittade till sist ett par supersnygga skor som satt riktigt skönt, var helt nyinkomna och dessutom hade den berömda "stockdubben". Tyvärr passade inte dessa på mig och jag var fullt upptagen med att känna efter på vad som kändes som en klump under höger framfot. Jag hade hittat en superduperfavorit (VJ Bold), men kände som sagt något konstigt i just dessa skor under foten. Såg ett gyllene tillfälle att här droppa för killen i butiken att det säkert var fantomsmärtor från TEC och lyckades nog äntligen imponera lite. Han såg ut som att det kanske ändå fanns lite hopp om att vi åtminstone skulle ta oss runt. Fast det var ju det där med att BAMM faktiskt en fjällORIENTERINGstävling, även om vi nu gör vårt bästa för att förtränga det...

Men nu har vi i alla fall klarat första etappen! Att investera i utrustning för nästan 5000 kr borde väl fört oss närmare vinsten? Frågan är om det blev tillräckligt snyggt... 

Vi var egentligen alldeles för länge på Orienteringsspecialisten, men lärde oss massor och hade väldigt roligt - när vi äntligen kom därifrån hade butiken stängt för nästan en timme sen. Snacka om att få bästa bemötandet! Kunniga, superengagerade, tålmodiga och riktigt serviceminded. Har ni också fallit för terränghypen, look no further! Ni hittar allt ni behöver här!

Det lär komma en del 3 i det här ämnet också, och en del 4, 5 osv. Med tester, utvärderingar och vilda spekulationer. Nu tar vi våra inköp och ger oss ut i skogen, och till Hammarbybacken! Så mycket är vi på det klara med att det inte kommer att räcka med låg våtvikt och snygga färger.

Vi behöver träna också.

/Ellen

Om detta tvistar icke de lärde - på BAMM är det bäst med metalldubbar.

Som de noviser vi är så försöker vi lyssna på de som varit med förr och göra smarta val efter andras erfarenheter. Det låter ju jättebra. Bara det att sen när det gäller val av sko så är det såklart en djungel ändå. Mycket tycke och smak. Olika löpstilar. Olika känsla. Tanken med dubbat är att det skall ge bra fäste på klippiga partier, snö och is, och funka riktigt bra när det är lerigt och djävligt. Är det fjällmaraton så är det. I lördags gav vi oss alltså ut för att jaga rätt på den optimala BAMM-skon. Det visade sig bli svårare än vi trodde.

Första stoppet gjordes i och för sig redan i fredags. Killen på Salomon-butiken på Norrlandsgatan fick svara på hundra frågor och stå ut med allehanda referenser till andra skotillverkares förträfflighet. Och lite trött blev han nog när vi uppmärksammade att i Runners World Coach Trail running som låg framme vid kassan, så var Inov-8 X Talon utsedd till bästa terrängskon alla kategorier. Alltså inte en Salomon-sko. 

Nåja, självklart gick vi från Salomon lätt euforiska ändå, fyndet var en riktigt skön sko som var härligt studsig och lätt, fast för BAMM hittade vi inget som fungerade. Inget alls i hela butiken faktiskt. Spikecrossen (som är deras dubbade modell) visade sig bara finnas som vattentät, och kommer det inget vatten in så kommer det inget vatten ut. Det går inte. Man måste kunna springa rakt igenom bäckar och våtmarker utan att bära med sig små plaskdammar i skorna resten av loppet. Säkert en perfekt sko för vinterlöpning, men nej tack.

Skon vi blev så glada över hette istället Fellcross, en tävlingsvariant av Speedcross (samma sko som Spikecross fast utan metalldubb).  Här fanns åtminstone en lätt sko som satt som gjuten på foten och skrek att den ville ut och springa lååååångt i terräng. Nästa TEC kanske?

Vidare till Löplabbet för att se om de hade nåt att komma med. Tyvärr ingen skolycka här heller men en bra skodiskussion blev det. Och ett uppvaknande i att det här kanske inte blir helt lätt. Det är liksom inte bara att gå in på närmsta butik och köpa skor för BAMM. Egentligen gäller det för all utrustning till BAMM - allt måste forskas på, testas, provas, hårdköras i autentiska förhållanden och beslut måste omprövas många gånger. I en ideal värld naturligtvis, där tid och pengar finns i obegränsad mängd. 

Löplabbet hade dock några Inov-8 skor hemma, men egentligen varken rätt modell eller rätt storlek. Johnny började bli orolig, för även om inte exakt rätt sko fanns inne och kunde provas, så var känslan efter att ha testat en Inov8-sko för första gången någonsin, att den faktiskt inte satt så jätteskönt på foten. Oro!  Oro för att Oroc inte skulle fungera, för det var den modell som vi trott mest på hittills. Det är också den sko jag sprungit mest terräng i och älskat. Och vad gör vi då om de inte sitter bra på Johnny? Vi kan inte ha olika skor, BAMM är ju en lagtävling. All in - samma lika! 

Icebugs då? Enligt Löplabbet gjorda för vinterlöpning, men på stenar och i terräng på sommarhalvåret så kan de dels bli för varma och dels finns det risk att de något längre dubbarna bryts eller ramlar av när man minst anar det. Om man springer på stenar och klippor, istället för på blankis, vill säga. Dessutom levereras de mest till vintersäsong så de kan enligt uppgift bli svåra att få tag på. Sen är ju frågan om det här gäller de modeller Löplabbet brukar ta in eller om det gäller alla Icebugs modeller. Svårt att avgöra, men även här fyndade vi - jag hittade ett par supersöta Kinvara Trail och tyckte att de var snygga nog att gå till jobbet i. Johnny, som egentligen är en riktig stilsnobbs-wannabe, sa dock bestämt nej på den punkten, och vad man då ska ha skorna till blir lite oklart. Kanske räcker det med att sova med dem på kudden? Som inspiration?

Det var tydligen inte alls bara att ge sig ut och shoppa skor så vi gav oss av mot favoritbutiken AddNature. Som för övrigt har bäst Twitter-närvaro av alla i genren, svarar på tweets kl 10 en lördagmorgon och alltid är hjälpsamma. I alla fall i sociala medier. Nu då. Nu skulle vi kanske äntligen hitta rätt? Men här var utbudet förvånande nog ännu sämre, egentligen inga skor ens värda att prova i rätt storlek eller modell. Och inte världens bästa service på plats just denna dag. Ridå.

Vi åkte hem istället. Och bakade lchf-vänlig morotskaka - det var vi i alla fall bra på! 

Jakten på BAMM-utrustning går därmed vidare en annan dag. Fortsättning följer...

/Ellen

När allt bara stämmer kan man ju undra om det är en slump, en tillfällighet eller om vi har tagit vartenda steg i våra liv för att komma exakt just hit? Tror man på att livet för oss dit vi behöver gå, eller springa, så är vi ett bevis på det kan vara precis så.


När vi bestämde oss kände vi genast att det här var helt rätt, det här var på riktigt! Visst förstår vi att det inte blir lätt och riktigt hur svårt det kommer att bli kan vi bara ana, men när något känns rätt så finns det ingen anledning att tveka. All in bara!

Med en gemensam målbild, gemensamma värderingar kring vad som är viktigt och inte minst ett gemensamt arbete, varje dag, så kan man förflytta berg. Och förhoppningsvis också förflytta sig över berg. På effektivast möjliga sätt.

Att det gemensamma arbetet kommer att fälla avgörandet – det förstår vi redan nu. Även om övertygelsen och känslan i nuet är hur stark som helst, så har vi levt tillräckligt länge för att veta att det inte är i eufori-fasen det avgörs. Det gäller att hålla i, att komma igen, att trots att man sprungit långt kvällen innan vilja gå upp kl 5 nästa morgon för att träna igen (och nästa morgon, och nästa), att hålla sig frisk mellan vab-vändorna, att hitta rätt pace, och att vilja fortsätta.

Ännu vet vi inte vad rätt pace är, men med styrkan av att ett plus ett blir så mycket mer än två, att vi gör varandra starkare än vad vi klarar av på egen hand, då finns inget annat än att vi kommer lyckas. Och att vi kommer att njuta och slita ohämmat längs vägen, det är vi övertygade om.

Nu har i alla fall startskottet gått. Vi är anmälda! I vår kärlek till långlopp och upplevelser finns det inget att tveka på, nu satsar vi allt på Björkliden Arctic Mountain Marathon. Två dagar i fjällen med 70 km (fågelvägen) och ca 3000 höjdmeter att svettas och glädjas åt. Och varför göra något om man inte gör det ordentligt? Trots att vi aldrig gjort något liknande förut, och inte har en aning om vad vi ger oss in på så satsar vi såklart på att vinna! BAMM70, watch out, här kommer Pace on Earth!

För er som inte tror på att kärleken kan förflytta berg – det kan den. Vi vet. Och vi går all in där också.