#bamm13

Vi hade förberett oss. Trodde vi. Det sägs att Björkliden Arctic Mountain Marathon (BAMM) 70 är den tuffaste tävling du kan göra i Sverige. En tvådagars fjällorientering för tvåmannalag där längsta distansen är 70 km (fågelvägen) med ca 4500 höjdmeter. Men allvarligt, hur svårt kan det vara?

Nu vet vi. Det kan vara precis hur djävla tufft som helst - svårare, farligare, slitigare, ondare och framför allt mer omöjligt än någonting vi ens varit i närheten av tidigare. Så svårt att i 70-klassen gick bara 16 lag i mål. Inget damlag slutförde. Bara tre mixlag gick i mål. 13 herrlag. Övriga lag bröt, missade kontroller eller klarade inte maxtiden. Två lag kom in efter 22 på lördagskvällen och ett lag hade förirrat sig ända bort till Abisko och blev upphämtade där. Men alla överlevde. Vilket faktiskt inte kändes som en självklarhet. Nu vet vi. Det här klarade vi inte av. Men strax efter målgång stod vi och fyllde i anmälan till BAMM 2014. Samma klass, mix 70. Det här är den tuffaste tävling du kan göra i Sverige.

  Låktatjåkko fjällstation är en gudomlig plats. Där finns varm choklad, snälla människor och värme.

Vi hade brutit, druckit varmt, ätit oss mätta på gulash och våfflor, hängt kläderna i torkrummet och äntligen blivit varma. Någon timme tidigare hade vi varit nära att förfrysa, men efter denna återhämtning fick vi krafterna tillbaka. På med blöta strumpor igen och medan vi ultratrippade de 9 kilometrarna tillbaka till Björkliden pratade vi om vad som hade gått fel, vad hade vi kunnat göra bättre, vilka val andra lag hade gjort gällande utrustning och taktik och vad vi kunde lära. Och visst var vi höga på värme och våfflor, men någonstans där kom frågan "Ska vi göra det här igen?". Ska vi erkänna oss besegrade och tycka att det här inte är vår grej och hålla oss till att springa ultralångt på platten eller ska vi ta revansch trots att vi kanske inte klarar det nästa år heller? Det är så väldigt typiskt oss - att trots att vi inte ens avslutat tävlingen så planerar vi redan framåt. Vi deppar inte över nederlaget och när vi förstår att det är kört, så laddar vi om på en millisekund och siktar direkt mot BAMM14. Redan innan vi är i mål. Lite lustigt är det, men också fantastiskt. Vi pratade mycket om det på vägen ner från fjällstationen - att våra personligheter matchar så bra där. Först det helt galna i att satsa på omöjliga mål som vi inte ens vet om vi har en chans att klara. Sen det ännu galnare i att när vi nu misslyckas så totalt, så visst, vi lär oss av varenda liten detalj som gick fel, men vi kan inte låta bli att ge oss på samma skyhöga mål igen.  Några tyckte att vi borde ställa upp i mix 50 istället eftersom vi skulle ha en riktigt god chans att klara den klassen. Orienteringen är lättare, sträckan är kortare och bergstopparna är (oftast) lite lägre. Men då försvinner ju allt det pirriga i utmaningen! Att ställa upp i en tävling som man på förhand vet att man klarar, hur skoj är det? Nu har vi lagt ribban på 70 och tänker inte sänka den. Krävs det att vi ställer upp i 70-klassen och misslyckas fyra gånger innan vi klarar den, så är det så det får bli. Att börja på 50 är helt enkelt inte lika roligt.

Mycket ställs på sin spets på berget. Det blir väldigt tydligt hur riskbenägen man är, vilka val man är beredd att göra och hur man påverkas av att förstå att man gjort misstag. Kanske riktigt stora misstag. 

Första dagens bana borde vi ha klarat. Jämförelsevis inte lika många höjdmeter som dag två och ganska lätt orientering. Och det var just det. Vi slarvade. Gjorde misstag. Växlade mellan att ta rygg på lag som såg säkra ut och att gå på känsla. När vi äntligen förstod att vi råkat ta rygg på ett lag som tävlade i 50-klassen och som var på väg mot en helt annan kontroll chansade vi, vek av åt ett annat håll och kom ännu mer fel. Första felspringningen tog nog bara en timme extra. Andra felspringningen tog däremot lång tid. Kanske tre timmar allt som allt. Vi förstod varken hur vi kunnat komma så vilse eller var vi var. När vi till sist hittade kontroll fyra var vi toktrötta, hade sprungit långt åt fel håll, vadat upp till midjan genom en iskall älv, och vi frågade oss till sist om vi verkligen var med i tävlingen fortfarande, vi gick ju här och åt hjortron och pratade om livet istället för att hitta den där sablans kontroll fyra. Femte kontrollen tog vi lätt, men insåg att vi inte skulle hinna ta sjätte och sista kontrollen innan maxtiden gick ut så vi valde att skippa den och ta 50-klassens kortare bana rakt mot nattlägret. Vi hann ändå inte riktigt slå läger innan det blev kallt och vi började frysa. Vi förstod inte det då, men Ellen hade ätit alldeles för lite under dagen och kunde nu knappt få i sig middag. Det tog evigheter innan hon blev varm i sovsäcken (trots vårt genidrag att köpa sovsäckar som gick att koppla ihop till en stor så vi kunde värma varandra), och sen mådde hon rejält illa under natten och allt som gick ner till frukost var tre små skedar gröt.  Dag två startade vi i motionsklass 50. Man blir automatiskt nedflyttad om man inte klarar alla kontrollerna eller maxtiden i 70-klassen dag 1. Det regnade och blåste och ju högre upp vi kom desto kallare blev det. Och Ellen frös mer och mer. Alla extraplagg som fanns åkte på och hon sprang i tre tröjor, mössa, vantar och regntät jacka. Men det spelade liksom ingen roll. Total energibrist är svår att hämta upp.