#avbildning

Jag kanske är någon slags sanning? Jag kanske är imperfektionen. Lite som det som är runt föremålet. Rummet som skapar formen. Men att på nåt sätt så känns det som den äkta perfektionen. Ett äkta uttryck. 

Jag har ju definitivt sökt perfektionen och klippt, skurit och kokat bort sidor i mig själv som jag inte tyckt varit bra nog. Men det lustiga i kråksången är nog att DET har skapat en imperfektion. Att inte acceptera och vara den man är, är imperfektionen? 

Jag blir inte mer perfekt om jag kan avbilda verkligheten på en canvas såpass att man inte kan se skillnaden. Jag blir inte heller mer perfekt av kasta på färg i någon slags Pollock-anda. Jag blir perfekt...när jag uttrycker MIG. Det som finns inuti utan att söka något i gengäld. Utan att döma och värdera det som kommer ut. Det var nåt därinne och nu är det där ute. Splaff! 

Det är nog det som är kärlek.

Kärlek är det äkta. Det som är oavsett? Jag tycker om tacos. Det bara är så. Man kan ju låtsas att man inte gör det om det nu skulle vara fult att gilla tacos. Men det spelar ingen roll. För under alla rockar och murar så finns det en jag gillar tacos. För att det är asgott. Det är mest mina sinnen som tycker JA! woho tacos! Sen kanske det är finare att gilla gåsleverpaté. Jag gillar inte gåsleverpaté. Mina sinnen säger inte woho! gåsleverpaté! De säger mjaaaa va äre här för nåt skumt? Nä...gåsleverpaté får nej. Sill får också nej. Och lutfisk. Och lukten av ärtsoppa. 

Sill ÄR inte äckligt eller fel. Det mest är inte mitt rätt. 

Avbildningen är det svåraste, vilket är så off för egentligen är det löjligt enkelt. En nyfödd kan göra det. Det är murarna och oacceptansen som kan göra det nästan omöjligt. Det är att våga se att vi duger som vi är, som vi föddes till. Att vi inte MÅSTE spela fotboll som Zlatan men vi FÅR om vi vill.