Han hade funnit ett rymdskepp. Det var nĂ„gra trevliga, glada & runda figurer som i ansiktet mest liknade en jordglob med ögon, nĂ€sa & en jĂ€ttteglad mun. De hade undrat ifall han ville följa med pĂ„ en âAlien WorkShopâ, en slags universal mĂ€ssa för pryl- & upplevelsetokiga universumsbor som mest kunde liknas vid de Expoân som vi har pĂ„ jorden, fast mycket större ock hĂ€ftigare. Denna Alien WorkShop skulle hĂ„llas pĂ„ en planet med det underliga namnet XZ11793. Det enda han visste var att planeten fanns nĂ„gonstans i universum, samt att det var den 11793:de planeten frĂ„n den stjĂ€rna som invĂ„narna pĂ„ planeten kallade Sulen. Det officiella namnet pĂ„ Sulen var annars XZ. Detta uttalas kort ock gott för XZ, vilket Ă€r anledningen till att invĂ„narna pĂ„ XZ11793 kallar den för Sulen. Sulen ligger liksom bĂ€ttre i munnen, ock man stukar inte tungan varje gĂ„ng man sĂ€ger det. Anders-Lennart hade ju inte tackat nej till ett sĂ„ trevligt reseerbjudande. Han hade, om sanningen ska fram (ock det ska den ju förr eller senare), faktiskt riktigt lĂ„ngtrĂ„kigt. Han hade inte funnit en enda kaffeböna att sova pĂ„ under de sista 37,5 dagarna, sĂ„ han hade ont i ryggen ock var allmĂ€nt trött ock kinkig.Â
Efter en hisnande fĂ€rd genom de mörkaste av landskap, landade rymdskeppet oskatt1 ock oskattat pĂ„ XZ11793âs parkering för yttre universiella medborgare. I princip var hela planeten WorkShoppens utstĂ€llningsomrĂ„de, sĂ„ Anders-Lennart kĂ€nde att en mĂ„nad eller 2 skulle nog gĂ„ Ă„t för att Ă„tminstone âplocka Ă€rtorna ur grötenâ som OstronknĂ€ckarbaggarna brukar uttrycka det.Â
Den första attraktionen han gick till var det sĂ„ kallade âDöda Rummetâ som var ett nytt avslappningsrum frĂ„n VĂ€xjö i SmĂ„land i Sverige pĂ„ den planet som Anders-Lennart hittills tillbringat hela sitt liv. Rummet som inte var mycket större Ă€n en likkista hade inga fönster ock inte heller nĂ„gon lampa. Rummet erbjöd endast ett tungt, kompakt mörker. DĂ€r normalt golvet finns, fanns i detta rum en 1,5 meter djup pool som i sitt heta sköte bar extra saltat vatten. Meningen var att man i rummets mörker skulle kĂ€nna sin kropp flyta runt i en absolut tystnad. Man skulle pĂ„ detta sĂ€tt stressa av, bli lugn & precis 0-stĂ€lld till den omgivande vĂ€rlden. Anders-Lennart trodde att kreatörerna fĂ„tt sin ide frĂ„n en del stora krig som utspelats pĂ„ jorden. Vietnameserna satte t ex amerikanska soldater i liknande rum för att de skulle lugna ner sig. Fast i de rummen fanns inget extra saltat vatten. Vietnameserna kompenserade detta med att sĂ€tta lĂ„dan, som innehöll rummet, pĂ„ ett soligt stĂ€lle dit inga skuggor nĂ„dde. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt ökades vĂ€rmen inne i rummet markant. Ock det fungerade ju faktiskt. Amerikanerna blev mycket lugna. Men Ă€ven om Anders-Lennart trodde att âDödens Rumâ fungerade, kĂ€nde han en stark lĂ€ngtan att inte testa det. Han gick istĂ€llet till en enkel Sibylla-kiosk för att Ă€ta lunch. Efter den goda lunch som innehöll alla de olika delarna ur kostcirkeln som en lunch ska innehĂ„lla, mest fett iockförsig, tog han sig till ett enormt omrĂ„de som Galaxernas Förenade ProtonJĂ€gare hade sin utstĂ€llning pĂ„. ProtonJĂ€garnas BranchOrganisation hade satsat stort pĂ„ WorkShoppen. Universum hade det sista ÂœĂ„ret sett en explosionsartad ökning av antalet ProtonJĂ€gare. BĂ„de av certifierade ock av den mer ljuskygga sorten. Ăven antalet olyckor, eller kanske snarare incidenter, med protoner inblandade hade ökat explosionsartat. Protonerna hade börjat röra sig pĂ„ de större farleder som finns, vilket orsakade ett antal haverier i timmen pĂ„ de farkoster som rĂ„kade ut för ett protonstim. SĂ„dana haverier kostade bĂ„de Ă€garen av farkosten ock det försĂ€kringsbolag som en gĂ„ng i tiden trodde att försĂ€kring av rymdfarkoster var en aldrig sinande diamantkĂ€lla, mycket pengar. DĂ„, nĂ€r försĂ€kringsbolagen började med sina farkostsförsĂ€kringar, brukade haverier med dessa fortskaffningmedel ske » en gĂ„ng var 18,34 miljonte Ă„r. Men den största inkomstkĂ€llan för ProtonJĂ€gare var att se till att telekommunikation ock elöverföringar flöt utan störningar. Det var nĂ€mligen i modem, transistorer ock liknande utrustning som protonerna hĂ€rjade som vĂ€rst. De störde nĂ€mligen uppvĂ€rmningen, trĂ€ningspassen & sjĂ€lva marathonloppen som elektronerna Ă€gnade sin levnad Ă„t. Det Ă€r som sĂ„ att utan elektronernas marathonlopp blir det ingen elektricitet, ingen TV-, radio eller teleöverföring. Elektronernas marathon Ă€r propotionellt lika mycket lĂ€ngre Ă€n de marathon som vi mĂ€nniskor Ă€gnar oss Ă„t pĂ„ Tellus, som de (elektronerna) Ă€r mindre Ă€n oss. NĂ€r elektronerna springer sĂ€tter sig informationen som parasiter pĂ„ elektronerna ock pĂ„ sĂ„ sĂ€tt nĂ„r informationen dit den ska. Ju lĂ€ttare informationen Ă€r, desto mer klarar en elektron av att föra med sig. Detta Ă€r anledningen till att InformationsFörbundet, som Ă€r branchorganisationen för InformationsParasiterna, tagit fram hĂ„rdbantningsprogram & -piller sĂ„ att parasiternas vikt reduseras till »1/13 av deras ursprungliga vikt. Detta i sin tur har medfört att elektronerna blivit 13 gĂ„nger större vid marathonloppen utan att ha ökat i vikt. Elektronerna Ă€r iockmed detta betydligt lĂ€ttare att fĂ„nga med protonernas elektronlasson. Eftersom protonerna Ă€r elektronĂ€lskare av stora mĂ„tt, har detta i sin tur medfört att protonernas antal vid arenorna (start & mĂ„l vid marathonerna) ökat markant. En proton fĂ„ngar ungefĂ€r en elektron varje 10-dels sekund. Varje elektron för med sig cirka 1300 informationsparasiter. Detta ger vid armbĂ„gen att en proton stoppar 13000 informationsparasiter, frĂ„n att nĂ„ sitt mĂ„l, per sekund. Vem som helst förstĂ„r ju i detta lĂ€ge varför ProtonJĂ€gare Ă€r en av universums mest efterfrĂ„gade yrkesgrupp, tillockmed en oinformerad OstronKnĂ€ckarBagge som hĂ€rstammar frĂ„n foten av Anderna. Anders-Lennart tyckte, Ă€ven om han förstod vĂ€rdet av ProtonJĂ€gare, att utstĂ€llningen var exceptionellt trĂ„kig. DĂ€r fanns hus med elektronlassoförintare, ett hus med laserkanoner som kunde utrota en hord med protoner pĂ„ 3 lilröda tusendelar av en sekund. Konferanser för ökad förstĂ„else mellan olika fraktioner av ProtonJĂ€gare, hur en ProtonJĂ€gare skulle leva, Ă€ta o s v för att kunna fĂ„nga sĂ„ mĂ„nga protoner som möjligt under sĂ„ lĂ„ng tid som möjligtÂ
o s v o s v. Anders-Lennart blev mest trött. Han gick till nĂ€rmast svindyra hotell (detta för att svin i denna del av universum var otroligt krĂ€sna samtidigt som de var otroligt fattiga vilket medförde att svindyra hotell var mycket billiga, men hade mycket hög standard) för att sova.Â
NĂ€sta dag, ock efter 10,758 timmars sömn, styrde Anders-Lennart sina smĂ„ steg mot BollĂ„ngĂ„seer-utstĂ€llningen. Enda anledningen till hans beslut att besöka denna del av Alien WorkShop var att han inte hade ens en protonstor aning om vad en BollĂ„ngĂ„se var för nĂ„got.Â
Denna utstĂ€llning lĂ„g i Tumindalen som klöv Urimbergskedjan i 2 identiskt lika delar. Urimbergen lĂ„g pĂ„ andra sidan XZ11793, sĂ„ Anders-Lennart tog Pilesxpressen till det valv som utgjorde sjĂ€lva ingĂ„ngen till det smala bergspass som var enda vĂ€gen till, ock frĂ„n, Tumindalen. Bergspasset var extremt smalt. Tillockmed Anders-Lennart, som inte var stor alls, fick nĂ„gra smĂ„ ilningar av klaustrofobi. Han bestĂ€mde sig att hyra ett Kolondjur som transportmedel för resan till dalen. Dessa Kolondjur var enormt stĂ„tliga, vĂ€nliga ock var som gjorda för att gĂ„ med tung packning i just smala bergspass. NĂ€r karavanen började nĂ€rma sig resans mĂ„l, mĂ„lades ett otroligt landskap upp framför dem. PĂ„ bergssidorna klĂ€ttrade bördiga terrasser av teoliver ock mjölkdruvor. DĂ€r inga terrasser anlagts fanns stora lummiga skogar av minikastanjegranar ock korptrĂ€d. Mitt i allt detta magnifika lĂ„g Tumindalen ock BollĂ„ngĂ„seer-utsĂ€llningen. Men utsĂ€llningen hade liksom inplanterats sĂ„ vĂ€l i dalen att den inte utgjorde nĂ„gon som helst kontrast till det övriga. Den smĂ€lte in sĂ„ att man trodde att Ă€ven den var en del i den sköna naturupplevelsen. Anders-Lennart var sĂ„ tagen av allt detta vackra sĂ„ han bestĂ€mde sig för att bara sitta ner en stund ock njuta av detta, under tiden han surplade i sig en mugg stark espresso pĂ„ caffĂ©et dĂ€r man lĂ€mnade Kolondjuren, innan han gick in pĂ„ utsĂ€llningen. PĂ„ cafĂ©et trĂ€ffade han rymdloppan Hugo som hade fĂ€rdats till XZ11793 i samma rymdskepp som Anders-Lennart. Hugo hade precis varit inne pĂ„ utstĂ€llningen ock skulle nu ta en oguidad tur bland terrasserna. Anders-Lennart frĂ„gade lite försiktigt vad en BollĂ„ngĂ„se var för nĂ„got. Det mĂ„ste medges att han var lite smĂ„tt generad över att behöva frĂ„ga, men den del av hans hjĂ€rna som bestĂ€mt hĂ€vdar att âfrĂ„gar man inte, fĂ„r man inget veta!â tog kommandot över blyghetsdelen, sĂ„ frĂ„gan ploppade ur Anders-Lennarts mun innan han hann att vicka den lilltĂ„ som var placerad pĂ„ hans 3:de ben pĂ„ högra sidan. FrĂ„n honom sett alltsĂ„. Precis som Anders-Lennart befarat skrattade Hugo en lĂ„ng stund Ă„t Anders-Lennarts okunskap. Hugo skrattade sĂ„ mjölkvinet han drack sprutade ur bĂ„de nĂ€sa & öron. Anders-Lennart skĂ€mdes. Anders-Lennart var mycket lik en vĂ€lmogen tomat i ansiktet. Hugo ramlade av stolen ock fick kramp i sin lilla mage. Anders-Lennart hĂ€mtade pĂ„tĂ„r pĂ„ sin espresso. Precis nĂ€r han kom tillbaka till bordet började det att regna. Det tyckte Hugo inte alls var roligt, sĂ„ han slutade att skratta. De gick in ock satte sig ock Hugo började den mödosamma undervisningen om vad en BollĂ„ngĂ„se var för nĂ„got.Â
Detta, förklarade Hugo, Ă€r nĂ„got som existerar i den 3,5:de dimensionen. I drömmarnas universum finns ett orĂ€kneligt antal Tankeöar av obestĂ€md storlek. PĂ„ dessa öar finns stora fĂ€lt med nĂ„got som liknar golfpeggar. PĂ„ âpeggarnaâ stĂ„r smĂ„ planeter med drömmar ock idĂ©er, en del verklighetsnĂ€ra andra utan vare sig ram eller reson. Det Ă€r dessa planeter som Ă€r BollĂ„ngĂ„seerna. Det Ă€r hĂ€r, pĂ„ planeterna, som det paradis som de flesta nĂ„gon gĂ„ng nĂ„gonstans drömt om finns. De flesta av maskulint kön har nĂ„gon gĂ„ng haft en bild av den perfekta kvinnan, bĂ„de till det estetiska ock till det sjĂ€lsliga, ock det Ă€r pĂ„ nĂ„gon av dessa planeter som hon lever. Det Ă€r pĂ„ planeterna som de otroliga ock fantastiska idĂ©er man fĂ„r pĂ„ natten, ock som man absolut inte kan komma ihĂ„g nĂ€r dagen gryr, har sin boning. De mer kreativa varelser som existerar i universum har lĂ€rt sig konsten att kittla dessa planeter ock fĂ„r pĂ„ sĂ„ sĂ€tt fram de nyskapande idĂ©er som de hela tiden kastar upp. Ăven de mindre smart idĂ©erna finns pĂ„ vissa av planeterna, men dĂ„ Ă€r de dock lite defekta. BĂ„de planeterna ock idĂ©erna. Ett exempel, pĂ„ en sĂ„dan ide frĂ„n en defekt planet, Ă€r att man pĂ„ kvĂ€llen kokar upp en gryta vatten till frukostteet. Sen lĂ„ter man det uppkokade vattnet svalna. Efter det stoppar man vattnet i frysen sĂ„ att man pĂ„ morgonen bara har att tina & vĂ€rma upp det i micron. Varken en smart eller praktisk, men Ă€ndock en, ide.Â
Anders-Lennart tyckte alltihop lĂ€t mycket sjukt & konstigt, men samtidigt kunde han inte motstĂ„ att gĂ„ pĂ„ utstĂ€llningen. Detta kunde han bara inte missa! Hur skulle detta befĂ€ngda se ut? NĂ€r de kom ut hade regnet upphört sĂ„ Hugo drog Ă„stad pĂ„ sin terrasstur efter ett kort farvĂ€l, ock Anders-Lennart tog sig till BollĂ„ngĂ„seer-utsĂ€llningen.Â
DĂ€r inne var det dunkelt. Endast nĂ„gra fĂ„ ock smĂ„ golvlampor pĂ„ 27 watt lös upp varje rum som var minst 100m2. I ett rum flög smĂ„ BollĂ„ngĂ„seer, som bestod av TV-reklamidĂ©er, runt ock tryckte in sina tvĂ€ttmedelreklamslogans i huvudet pĂ„ alla som vĂ„gade sig in. I ett annat var det âpeggâ-utstĂ€llning. DĂ€r kunde man, om man hade rĂ„d, köpa âpeggarâ av titan, diamant eller torkad fruktsoda. I ett sjunde rum fanns tomma BollĂ„ngĂ„seer som man kunde programmera sjĂ€lv med olika idetyper i en konstig mackapĂ€r som kallades BollPlan. Man tryckte helt enkelt in Mekanik i en planet ock sĂ„ fick man en massa mekaniska idĂ©er i huvudet. Det fanns Ă€ven möjlighet att programmera in maniska idĂ©er för de som tyckte sig vara alltför psykiskt friska. Detta tyckte Anders-Lennart var fullkomligt sjukt i huvet. Det fanns rum med öar som var specialdesignade för olika tankemönster, olika typer av âpeggarâ sĂ„ att de kunde fĂ€sta bĂ€ttre i Tankeöarna, ock olika former av BollĂ„ngĂ„seer. Tydligen platsade alla öar, âpeggarâ & BollĂ„ngĂ„seer i huvudet pĂ„ alla typer av varelser som Ă€gde ett eller flera huvuden. Anders-Lennart trodde att detta berodde pĂ„ att allt existerade i den 3,5:de dimensionen. Egentligen ville Anders-Lennart inte erkĂ€nna det, ens för sig sjĂ€lv, men han var mest förvirrad av det han hört & sett ock tyckte det rĂ€ckte gott ock vĂ€l med de 3 dimensioner han kĂ€nde till innan. Han gick istĂ€llet pĂ„ en picknickstur till minikastanjegranskogarna. DĂ€r sĂ„g det nĂ€stan likadant ut som det gjorde vid Andernas fot. Han tog fram sin dagbok ock nedtecknade dagens hĂ€ndelser. Sen fĂ€llde han ut sin resekaffeböna, som han inhandlat i sĂ€ngaffĂ€ren som lĂ„g vĂ€ggivĂ€gg med cafĂ©et dĂ€r han tidigare under dagen fikat med Hugo, ock slumrade snabbt in till sĂ„ngen frĂ„n skogens vargtrastar. Han drömde om Vovilon, som i drömmen lĂ„g vid en liten damm som bildats i Amazonfloden. PĂ„ andra sidan dammen fanns en kaffeplantage som producerade de skönaste sovbönor som nĂ„gonsin fallit till marken pĂ„ en planet lĂ„ngt ifrĂ„n den planet som Anders-Lennart nu lĂ„g ock sov pĂ„...
