moln över ålidhem

VM:s höjdpunkt eller lågvattenmärke? Frame 14 i semifinalen mellan Wu och Allen var i alla fall 100 minuter snookerhistoria.

I VM:s första omgång såg vi nåt så ovanligt som 16 favoritsegrar. Hossein ”Crucible Smells” Vafaei slog visserligen sidade Si Jiahui, men Vafaeis hatkärlek för Sheffield har gjort honom till en fruktad VM-specialist och matchfavorit i mina ögon.

Även om varje favorit hade 75 procents chans att vinna (och snittet skulle egentligen ligga under detta), är sannolikheten för idel favoritsegrar mindre än en på 100.

Allt detta resulterade i en lång rad av namntunga och uppsnackade åttondelsfinaler, i synnerhet 102-årskalaset mellan O’Sullivan och Higgins. Roligt nog bjöd båda på storspel, men i slutändan var det Higgins som vände och vann i skiljeframe efter en bländande sista session.

En annan som hade imponerat stort i första omgången var Mark Selby. När han sen tog ledningen 2-0 med två hundraserier i andra omgången mot Wu Yize var det nog många som redan såg honom som finalist. Snookergudarna ville annat och plötsligt var han utslagen, 11-13.

Sen var det dags för nästa mästarfall. Iran mot Trump roade sig rubriksättarna med, och Vafaeis segertåg fortsatte mot världsettan. Ytterligare en toppenmatch som slutade med skiljeframe.

Zhao vinner VM lekande lätt 18 – 12. Matchen avgjordes i öppningssessionen 7 – 1. Mark Williams fick i alla fall avsluta sitt VM med uppvisning i den avslutande delen, men tack och lov blev det aldrig spännande på riktigt.

Fjolårsfinalisten Jak Jones hade rätt efter sitt uttåg mot kvalspelaren i första omgången: killen är bäst i världen. (Jones kan alltså trösta sig med att han bara förlorar mot världsmästare.)

Tur då att Kim Hartman lägger ut texten så att man förstår. Han var oskyldig. Han blev straffad för att han inte tjallade. Och även de som var skyldiga förtjänar vår sympati. Därmed basta.

Så vi säger bravo, Zhao! Kan Kinas första världsmästare redan vara här? Redan i år? Han får i alla fall vila ut idag medan Trump och Williams sliter ut sig till sena timman.

”Ronnie O’Sullivan kommer från England och Zhao Xintong kommer från Kina.”

Det vilar en förbannelse över snooker-VM. ”The Crucible Curse” låter veta att en förstagångsmästare aldrig försvarar sin titel året därpå och så har det varit sedan mästerskapet 1977 flyttade till teatern i Sheffield.

Det är egentligen inte mycket till förbannelse. Vad snookergudarna skulle rikta sin vrede eller sitt spe mot är högst oklart. Och med undantag för Steve Davis och Stephen Hendry kan ingen favorit i modern tid, världsmästare eller ej, haft ett övertag mot resten av fältet som gett bättre odds att vinna än en slantsingling. För många av de gröna mästarna ter sig 1/32 som ett mer rättvist utgångsläge.

Stephen Henrys plump i protokollet 1991 kan alltså ses som förbannelsens starkaste trofé, av alla 20 världsmästare som den fält (23 om vi räknar in John Spencer, Ray Reardon och Alex Higgins, som vunnit före -77, men som ändå inte kunde försvara sina första titlar i The Crucible).

Förbannelsens kraft under 2000-talet ska ändå inte fnysas åt. Att förstagångsmästare har svårt att försvara titeln är inte konstigt, men att de så ofta faller i första omgången med buller och brak mot en kvalspelare, det talar ändå för att Kyren Wilson kämpade mot mer än bara Lei Peifan när han föll 9-10.

Luca Brecel å andra sidan, förbannelsens offer i fjol, kan spela sitt bästa spel. 15 kg lättare under västen, men även bra mycket lättare i sinnet.

Den verkliga förbannelsen, personlig och skoningslös, har i själva verket drabbat stackars Ding Junhui. Den bäste att aldrig lyfta pokalen.

En välförtjänt och ohotad världsmästare. Spänningen dog tidigt med 7–0, men i slutändan blev även jag en konvertit och lyfter på hatten för Jak Jones som avslutar med sin bästa match i turneringen. En värdig finalist. 18–14 blev slutsiffrorna.

2025 års förbannelse är kastad, men det är ett senare problem.

När Kyren Wilson missar: Han känner av pressen.

När David Gilbert missar: Nerverna börjar spöka nu.

När Stuart Bingham missar: Han fokuserade för mycket på efterläget.

Det är aldrig för tidigt.