searchlights & hindsight

Här & nu. Fyra i stavar.

En resa har nått sitt slut och jag står inför en helt ny plats; en ny stad, en ny tillvaro. Det är en ambivalent känsla att uppenbara sig och göra sig en plats där man tidigare bara befunnit sig i tanken. Men mottagandet är hjärtligt och muntert. Den här platsen vill mig väl.

Utmaning. Tre i mynt [R].

Det finns en stress inbyggd i att bryta upp från det invanda, inte minst ur praktisk synpunkt. Utan att stundvis ta stöd och hjälp av andra, helst personer med erfarenhet, resurser och visdom, är det mycket påfrestande och ibland till och med rent omöjligt att lyckas med en stor förändring.

Förflutet. Vagnen [R].  

Jag har befunnit mig på en lång och slitsam resa med många hinder längs vägen. Stundvis har vagnen varit överbelastad och vikten ojämnt fördelad, vilket lett till kraftig obalans. Inre och yttre kanaler har inte alltid kommunicerat väl med varandra. Det har varit en omvälvande tid.

Framtid. Ess i mynt. 

Framtiden är ljus: den spår materiell trygghet och ny stabilitet eller rikedom i form av t.ex. ett nytt trivsamt hem. Jag kommer att klara mig väl ekonomiskt och uppleva materiell tillräcklighet och till och med tillfredsställelse. Framtiden erbjuder en allmän känsla av trygghet i tillvaron.

Medvetandet; avsikter & ambitioner. Page i svärd.

Jag är redo för förändring och angelägen om att strida till verket. Viljan styrs av en lustfylld, nästan barnsligt entusiastisk kraft som skänker mig energi och motivation.

Undermedvetandet; rädslor & förhoppningar. Månen [R].

Den största rädslan är den som uppenbarar sig inför ovissheten. Hur kommer det att bli? Kommer jag att orka med? Kommer jag att ångra mig? Denna typ av osäkerhet kommer finnas med mig längs hela resan och jag behöver lära mig att leva med den.

Råd. Rättvisan [R].

Jag behöver hålla ögonen öppna efter orättvisor och samla mod att stå på mig i de situationer där jag har rätt att bli lyssnad på. 

Externa influenser. Dåren.

Spontanitet, ungdomlighet och nyvunnen frihet kommer att vara tydliga drag i min nya tillvaro. 

Interna influenser. Prästinnan [R].

Under ytan kommer även framgent starka strömmar att flöda, som vattnet i en flod vars yta frusit till över vintern. Dunkla och komplexa känslor kommer alltid  att finnas i utkanten av medvetandet.

Resultat. Drottning i stavar.

I

Kommer på mig själv med att säga saker som: “Det är svårt att inte känna att jag gör mitt problem till allas problem” och inser att det fortfarande finns saker kvar att jobba på. Att känslan kommer trots att tanken inte alls befinner sig där längre.

Instinktivt: inte klaga, inte kräva, inte ens be snällt.

II

Blir inte klok på A. Uttrycker nyfikenhet, samtidigt som han är avvisande när jag berättar det jag faktiskt vet. “Det är mest C som vill veta” - men uppenbart att han undrar. 

Tänker att han nog har höga förhoppningar som han någonstans vet inte kommer infrias. Det finns ingen frälsning i våra gener - men jag önskar att han inte såg det som något negativt. Det faktum att vi kommer från enkla och stundvis svåra omständigheter gör ju vår existens, om något, mer anmärkningsvärd.

III

Mycket hörsel och hörseltankar och hörselsorg just nu. Har levt med detta så många år men först nu börjar jag hitta ett vokabulär för att tala om det på ett mer konkret sätt. Först nu börjar jag be om den hjälp jag både har rätt till och förtjänar från arbetet och vården.

rummen står tomma, det gör oftast ingenting

“Jag blev så trött. Plötsligt. Sådär som när orden, luften, de bara lämnar mig. Bara att skriva detta kräver stor ansträngning. Varför blir det så?”

“Det är så det blir. Du har genomgått mycket. Du känner dig frisk oftare och oftare men det finns fundament du fortfarande håller på att lägga.”

“Men det är så många år sen.”

“Jag vet. Allt händer så olidligt sakta. Tyvärr, det gör det. Under tiden kommer det trötta ut dig till och från, men märk: när kände du senast av den här tröttheten, innan ikväll?”

“Den slår mig mer sällan nu. Det är ändå frustrerande.”

“Vad tänker du göra nu?”

“Det jag alltid gör: bära den. Hålla om den som ett barn tills den lugnar sig. Tänka på tobak och sprit, men motstå frestelsen.”

“Det är bra. Se, för att par år sedan hade det svaret inte varit så självklart för dig. Eller hur?”

“Jag vet. Det är bra, skönt på ett sätt. Men just nu-”

“Just nu spelar det mindre roll. Jag förstår.”

“Jag önskar att du slutade prata till mig som om jag vore ett barn. Jag vet allt det här redan.”

“Just därför behöver du höra det.”

lodjuren har vaknat 

vad väntar de på  utanför mitt fönster 

ögon som ser genom väggar

där de sitter likt statyer och lika stilla 

två nätter och en dag  under skuggan av eken 

i trädgården 

bärnstensirisar som blänker, 

ser genom hudar och vet saker 

Tanke just nu: frustration och sorg, men jag försöker verkligen att inte fastna i det. Jag vill inte låta henne ha så stort inflytande. Samtidigt vill jag inte ignorera det, trycka bort det. Tog ett varm bad för att nolla nervsystemet -- det hjälper ofta. Illamåendet är nog lite mindre nu. Det är 23 grader ute, jag hade velat springa en kort runda, men det blir nog bara misär av det. Kanske promenera till affären och köpa något. Jag vet inte.

Is it poetry to suffer slowly and fall fast? I came here early, I’ve sat here a long while. On my own. How far can you see when you look inside? Hills rolling into distant landscapes, clouds dark and heavy, pregnant with rain. Then the sky fractures into prisms, pieces of distorted light. It begins to crumble if you stare at it too long. What is underneath it? Do you really want to know? Perfection is not divinity, nor is saintliness. God is vengeful, violent -- and loving. Angels succumb to pride and vanity. Man alone insists on framing their flaws as anomalies.

Are you tired? I can tell from your head, how it hangs. Me, I will stay here, I believe. I don’t know for how long. Until the night settles or the morning stirs. Day or night makes no difference. 

“But listen, the angels... The angels!”

“What about the angels?”

“They are metaphorical -- don’t you see it? Not beings in their own right, but extentions of God. Therefore they can’t have a free will - they know only God’s will, because they too are God, they are His will, or wills, made manifest. Even Lucifer, who sins and is cast out of heaven, represents something in God and something in man, who is made in the image of God, and it’s something very important. Satan is the part of us we bury, the part of us we try to kill, but that continues to hold influence over us. Man is God, God is man. We share the same basic spiritual anatomy, only on different scales and planes of existance.”

“I thought that you didn’t believe in that kind of thing anyway?”

“It feels like true change, this time.”

“It always does. Until something happens that disrupts it.”

“I used to think like that, but I don’t want to anymore. I want to follow these impulses, I want to see where they lead me. I think it might be beautiful there. I think maybe I’ve been there before. Or dreamt of the place.”

“When did you stop dreaming about people and start dreaming about places?”

“Does it matter? Places hurt a lot less. That matters.”

“Perhaps you will yet become like those that stand before your mind’s eye.”

“Or something different; truer to who I am.”

“Why celebrate her on Mother’s Day if you truly feel that she does not deserve it?”

“I don’t know; to keep the peace? To avoid confrontation? I know what you’re thinking, but it’s not an avoidance strategy. I mean, I suppose in one sense, it is. But it’s a conscious decision that I’ve made, weighing my options.”

“And what are your options?”

“Either I give her the damn gift and feel crappy for a few days. Or don’t give it to her, have her question it, and have to put up with the stress of her emotional outburst, following me for months, probably. She doesn’t forgive.”

“How long do you think you will be able to live like that?”

Allt ovanstående? Sannolikt.

Oftast är det bäst att inte tänka på det alls. Det går ändå inte att göra mycket åt och det är mer konstruktivt att fokusera på kompensationsstrategier. Men det finns en djup sorg i det. Såklart. En djup sorg som är svår att förmedla till de som besitter fullgod hörsel.

Jag är ju ändå ung, jag har ju ändå så mycket liv framför mig än. Ska jag behöva leva det instängd i den dånande tystnaden i min hjärna? 

I can see the mountain from my kitchen window. It’s surprisingly close, but not  very imposing. I suppose even the naming of it as a mountain is a kind of flattery, since it isn’t much higher than the apartment building I live in. 

This time of year the vegetation is really coming alive; deep shades of luscious green. Today it’s windy -- I can see their crowns dancing.

A few weeks back, I saw two kids almost at the top, throwing rocks or pine cones from the edge. I thought to myself that probably people have always done that -- climbed to the top of things and thrown rocks down at the bottom. I wondered what it is that compells us to do so.

II

Once I finally beat this stubborn cold, I am going to do my best again to live slower and more softly. I have been feeling lately that I am ready to start looking at ways to better myself again. Astonishingly, I suppose I must have reached a place where survival is no longer the only thing at the forefront of my mind. A place with space for other things, too.

One thing at a time, but I really want to make a habit out of taking walks through the wooded area near my place in the afternoons and evenings, to eat less sugar and junkfood, to allow some stillness every now and then and to not always distract myself with media. 

If at all possible, I would also like to work on exposing myself to and accepting my tinnitus a bit better -- something I’m finding slighty more difficult lately, as the volume continues to increase. So it goes.

I

Vad vill du ha för liv? Har du hittat svaret på den frågan?

Mjukt och inåtvänt – nej, härdat och utåtriktat! Det inåtvända, kontemplativa, fullvärdigt och komplett i sig självt, en strävan efter upphöjelse, förståelse och insikt. Det externa, proaktiva, som strider för sig själv och andra, för det som är rätt i världen, offrar av sig själv.

Måste du välja? 

Har du en dharma? En kallelse? Hur vet du om du har det? Eller måste du bestämma dig för en kallelse, på mekaniskt vis? Kan man göra så? Bara bestämma sig: ”det här ska jag leva för och sträva mot, det här är mitt syfte, min skuld att återbetala.” Kanske. Kanske är det där man måste börja, kanske blir det andra lättare som följd.

Vilket är det dygdiga alternativet? Spelar det någon roll? Den som ger något av sig själv till förtjänst för andra människor är både offer och hjälte. Den som vänder sig inåt kan förstås som kall, okänslig, men kan också vara en förebild, någon att se till för visdom.

Vad finns i mitten? Måste du välja?

II

Du saknar den du var då – men vem var du då? Varken eller, ingetdera. En som omväxlande isolerade för att sedan tillintetgöra sig själv på andra gudars altare. Vad finns det att romantisera från den tiden?

Stillheten kanske. Alla färger. Känslan av att vara så liten i en så stor värld men möjligheten att du ändå, kanske, kunde vara värd någonting. I osäkerheten finns något vackert och befriande, att inte veta är i sig en dygd som låter själen breda ut sig för att fylla alla luckor. Med vad? Med hopp, förhoppningsvis. Svårare då att faktiskt veta. Att kunna säga: ”Din mamma älskar inte dig.” Att kunna säga: ”Det blir nog inte mycket bättre än så här.” Att kunna säga: ”Det finns inget jag måste göra. Jag kan förmultna i den här lägenheten, om jag så önskar.”

Att bära på sanningar (personliga sanningar, den enda sortens sanning som är sanna) betungar. Du saknar att inte veta – och att hoppas på svar. Bra svar, trösterika svar, vägar framåt och ut.

III

Nu. Nu står du här där du står. Inte olycklig eller vilsen men på något vis avstannad. Själen lagd till ro, medicinerad och distraherad, vilsam. Du pratar förresten om själen som om det är något du tror på – fortfarande färgad av böckerna du läser. Där är åtminstone en sak som inte förändrats nämnvärt.

Vilken sorts liv vill du ha? Du kunde aldrig svara på den frågan. Det har heller inte förändrats.