rougeimaginaire

En människa kan leva utan syn, en blind är också människa. Men blir man inte sedd, då är man ingenting.

Vi måste vägra svara när idiotin kallar och i stället formulera nya frågor.

De som avgör om det ska bli en gruva eller inte, det är inte de som bor i gruvstäderna. Och det är inte de som måste flytta på sig och det är inte de som måste leva med gifterna och det är inte de som får sina liv i spillror.

Vad händer med oss när våra platser försvinner? När jag inte längre kan gå på min gård, dra med handen över teglet, och blunda och minnas rop och skratt? Följer mina rötter med när grävskoporna krossar mitt hus och river upp allt från grunden? Det är en rivning av liv, minnen och platser som aldrig kommer tillbaka. [...] Det som nu händer med min plats skär djupt.

Being looked at by others is an essential component of the problem of others. As long as the other sees me, they see me as a moment in time. I am not for them, as I am to myself, the being-continuous, the being who could be and, I believe, will become something more complete in the future. The other sees me while I wait - while I am in lack. But I know intimately that I can and will be something else; and that is how I want to be seen - as the being that I will be, not as the disappointing fake I am now. To put it simply, I want to tell the other: 'No, wait - don't look at me now, I'm not ready yet.'

Hade önskat dig att du fick göra samma misstag du fick prova trampa snett snava vid målet du fick visa din svaghet falla för att landa rätt

– Det värsta är när man inte får vara ifred. – Som nu? – Nej, inte som nu. Nu vill jag inte vara ifred. Jag skulle bli skitlessen om du gick härifrån. – Fast jag stör dej? – Du stör mej inte. – Jag försöker ju få dej att prata. Fast du inte vill. – Jo, jag vill. – Varför? – Det känns skönt. – För att du kan lita på mej? – Ja. – Hur vet du det? – Det känns. – Var? – I hela kroppen.

Det hade jag emot Människosonen. Man ville ju inte säga det rakt ut, men man kunde inte riktigt lita på honom. Han hade liksom för många att ta hand om. Man hade hela tiden en känsla av att när det var som värst, då var det någon annan som kanske hade det värre. Och då blev man ju efterlämnad.

En gång sade han till mig: – Kan ni begripa vad det är norrbaggarna bråkar om? – Ja, svarade jag, de bråkar om att de vill ha första paragrafen i sin grundlag förverkligad. Första paragrafen i deras grundlag säger att Norge skall vara ’ett fritt och självständigt rike’. Men nu är saken den, att den norska utrikespolitiken sköts av vår utrikesminister med ansvarighet bara inför vår riksdag. Och det kallas autonomi, inte suveränitet eller självständighet. Jag hoppas att vår utrikesminister gör det bästa han kan. Men det hjälper inte: vi svenskar skulle inte känna oss uppbyggda av att vår utrikespolitik sköttes av t.ex. Rysslands utrikesminister, inte ens om han skötte den som en liten guds ängel.