osanningar

Hej dagboken, idag missade jag tåget eller inte missade jag satte mig på fel. Fel tåg. Fel spår. Rätt håll för alla tåg kör åt samma håll när de kör ut från stationen. Vi körde några minuter innan jag förstod att det var fel. Jag gillar att hamna fel. Särskilt måndagsmornar när jag har bråttom. Jag vet inte var jag hamnade. Och jag vet inte var jag gick sen. Nu sitter jag i ett öppet kontorslandskap. Inte mitt landskap. Inte varit här innan. Känner inte igen mig känner inte mig!

jag skulle längta det var vad vi bestämt längta efter ålder för med ålder kommer nytt jag har en rak rygg som  sitter fast i skelettet hållningen ärver man skelett än också DNA jag gör fingeravtryck  över din panna i flottet där finnarna och vi var två tonårskroppar  som blev så fula tillsammans allt trasigt sönderrivet på mig allt flottigt på dig  vad kan jag säga som du ska kunna se

varför minns jag dig bättre än mig den perioden  i livet låt den vara period en avgränsad del  varför  höll du mig så hårt  en galning svettiga armar din rygg mot min mage naken och hålla om  varför minns du mig inte när mitt ansikte är framför ditt

den gången jag somnade på  soffan hemma hos dig du la en liten filt över mig jag  vaknade sen frös men låg kvar resten av natten för att få vakna hos dig ha gjort det i alla fall en gång innan allt gick åt helvete

Jag kommer hem från jobbet och jobbet består av att bära tunga lådor fyllda med papper, trycksaker och böcker. Vi ställer dem på hyllor och märker lådorna med år och dagens datum. Ibland får vi små korta raster och då passar vi på att dricka mycket kaffe. Jag kommer hem och har ont i magen av allt kaffe eller ont i huvudet av för lite kaffe och inga raster. 

Vid busshållplatsen har det öppnat en kiosk där jag har börjat jobba. Efter jobbet tar jag 84an till stadion det är en koncert min moster bjudit med mig på. Någon på bussen luktar kiss så jag sätter mig långt bak. Tittar ut genom fönstret och tänker på vem jag hade kunnat bli. Om jag bara varit lite annan. Vem hade jag kunnat bli? Det finns så många vanliga människor med dålig hållning och risigt hår. De klarar sig ändå genom dagen med en hud som inte klarar solen inte utan att bli flamsig och generad.

Jag googlar mitt namn den kvällen och tittar igenom alla bilder. De är okej, bilderna, godkända för att någon (kanske du!) ska se dem också. Jag hoppas du gör det. Jag hoppas du redan gjort det. Redan sökt på mitt namn. Kan du mitt efternamn? Jag är lite osäker på ditt nu när jag tänker efter. Och är det den här kroppen jag ska bo i? Jag bara fortsätter och fortsätter bo i den så jag antar det? Men när ska den bli bekant? Kanske till och med vänskaplig?

När jag vaknar och min kropp som knakar då jag kliver ur sängen. Du vaknar ändå inte. Jag tycker du borde ha gått hem för länge sen. Det är väl bara vanligt hyffs. Det var skönt att ha dig här. När det var natt och ingen såg. Men nu behöver jag dra upp persiennerna och då passar det sig inte att gatan utanför ska se att du ligger här och svettas och tappar små hår från din kropp i mina lakan. Idag är en stor dag. Sista dagen på min utbildning. Jag duschar. Idag kan jag inte lukta nåt annat än vanlig fräsch person idag. Gå hem nu!!!!! Badrummet ligger vägg i vägg med mitt sovrum så jag tappar allt möjligt där inne med flit. Tappar det på de hårdaste ställena. Resonans i badkaret.

på vägen hem tar du min hand och du skriker inte. du tar den bara mjukt och tyst och trots att det är så folktomt här är det ett måste. för att jag nånsin ska hitta av spårvagnen, ner på trottoarer och kunna samla mig igen. 

och när jag vant mig vid dig igen. dina konstiga läten och rörelser som ryck och ditt sätt att vara i min säng och nära mig och ditt sätt att tänka sätt att prata. när jag vant mig igen. du hittar någon annan.

Att klättra upp. Ut över staden. Alla små lampor på den här sidan och andra om älven. Du orkar inte hela vägen upp längre, men är nöjd vid bänken en bit ner. Säger du. Kan se dig från här. Kanske nöjd, men också kanske inte. Du förklarar bänken som en bänk någon har tänkt till om. Att sitta ner för utsikten. En sittande ovation. Knäna knakar. Skorna blir stela i kylan, berget halt. Ut över staden. Hur länge sen att vara bara barnet. Hur länge. Över ut sen när vi kommer hem har du hjärtat i din rullväska. Slår på radion och visst spelar de rätt låtar just ikväll.