Dödsångest och Metal

åren går, känslan består i min ensamhet, flykten driver mig till alkoholen, alkoholen bedövar mig och jag känner mig förrådd.

Hade en mardröm inatt med stark ångest, vaknade med känslan och den hängde med hela dagen. Nu sitter jag här och känslan stiger tills den rinner över, jag omfamnas av ångesten. Jag kan inte fly den, ingen kan fly den. Jag vill ingenting längre, inte sova, inte spela, inte städa eller handla. Jag blir kvar här och soffan kan lika gärna sluka mig. Hopplöst är allt, inget tjänar något till.

Ingen vill höra mig, för jag mår skit.

Jag tas inte på allvar, blir idiotförklarad.

Familjen vill inte prata med mig, för att min styvfarsa inte tycker om mig. Söndagsmiddagar kan man glömma.

Fortfarande utfryst från tidigare vängruppen.

Närmsta vännen i den gruppen har tagit bort mig som vän.

Framtiden osäker, jobb osäkert, inget körkort.

Överviktig, hetsäter.

stressad hela tiden, huvudet är helt tomt på tankar och jag går i en bubbla.

Eviga frågor, inga frågade. Inga svar. Jag vill inte släppa taget, det känns onaturligt. Jag vill hjälpa men den önskas ej, jag står med tomma händer i längtan på ett kall.

Säger att det är en utmaning, jag fastar. Det är egentligen ett straff åt mig själv. Ett straff för att jag är naiv. Ångesten har sitt grepp och jag måste härda ut. Mitt försök till kontroll. Ett meningslöst försök att göra skillnad i mitt liv.

Jag lurar mig själv och nu sitter jag här med skärvorna från en sprucken fantasi. Hur kan jag vara så naiv?

Tillbaka igen, sjunker bara och det gör ont. Ensamheten är total, jag har försökt gömma mig i arbete, alkohol och fantasin. Lever som en idiot och inbillar mig verkligheten som något annat. Inget gör ondare än insikten att allt man gjort är förgäves.

Jag har mått dåligt, jag slutade med medicinen efter jag fick en ny läkare som bestämde att jag skulle byta läkemedel till Venlafaxin, antidepressiva med noradrenalins ökande effekt. Resultatet blev oåtskildriga panikattacker, konstant stress och överväldigande katastrofkänslor. Utsättningssymtomen gav mig ’brain zaps’ vilket känns som en kraftig elektrisk stöt genom hela kroppen, de kunde komma plötsligt och det räckte med att jag missade en dos för dem att komma.

Läkaren insisterade att jag skulle ta den i ett halvår, jag stod ut, sen bytte han till Flouxetin som gjorde mig till en orkeslös zombie. Jag kom hem från jobbet bara för att sova, jag var trött hela tiden.

utfasningen av venlafaxinet var en tortyr, ångest och hjälplöshet som var så kraftig att jag inte kunde sova, jag ville dö, jag orkade inte. Jag höll på att bli galen på riktigt, det eskalerade bara en kväll med ingen respit. När ångesten, paniken och tankarna nådde sin höjd så resonerade jag som sista utväg att tygla mina känslor, att orsaka mig själv stor smärta. Jag orkade inte längre, jag drog med all kraft och drämde min knytna näve i min golvhögtalare. Näven träffade metallhöljet, jag krossade två knogar, två ben i handen bröts av helt. Jag skrek och smärtan gjorde sin effekt, tankarna stillade. Jag blev sjukskriven och skyllde på att jag ramlat i trappan.

Sen gick jag på flouxetin i ett år, sen fasade jag ut den. Jag mår bättre utan den, jag har gått utan medicinen i ett halvår och först nu mår jag dåligt igen. Jag har lättare att hantera depressionen, jag kan ta an den. Känns som allt byggs upp innan kollapsen, jag håller ångesten inne tills den väller över som nu. Jag ljuger för mig själv för att slippa tänka på det.

Ingen vill ha något med mig att göra längre. Vängruppen frös ute mig efter jag fick nog och pekade ut deras hyckleri, de har alltid vetat att jag har mått dåligt under längre perioder men har aldrig ställt upp. När en annan i vängruppen mådde dåligt, så gjorde de allt för att pigga upp. De bjöd personen på mat, samlade ihop pengar så han kunde få alkohol när de åkte iväg på fest. La ihop pengar till dyra presenter när de fyllde år. När jag fyllde år fick jag en påse ris. När jag mådde dåligt var det lättare att inte prata med mig. När de åkte på fest så var jag inte ens inräknad. Så befängt, men sant.

Depressionens klor, egoistens mantel, jag vill bli sedd, jag vill bli älskad, jag vill bli respekterad.

Men manteln kväver min strupe, i tystnad står jag där, I sorlet av människor. 

Drunknar sakta i djupa skuggor. 

nojjan har lagt sig, jag känner större frihet, rökat är inget jag ska dribbla med men det är det enda effektiva antidepressiva som funkar. 

Jag mådde bra, mitt liv kändes bra, men det når alltid en punkt då allt fallerar plötsligt, jag känner mig vilsen och rädd. Döden känns som en trygg fantasi att ägna mig åt, jag vill iväg. 

Min omgivning känns allt annat än tryggande, jag plågas av paranoia och en ilande känsla av falska förhoppningar. Jag lever i en bekymmerslös fantasivärld, för rädd och sårad att möta verkligheten.

Du vet känslan när man vill övertyga sig själv om att man är omtyckt och att man bara inbillar sig när ens intuition säger motsatsen, men till slut visar det sig att den var rätt ändå.

Jag är bara omtyckt när det passar, ignorerad alla andra gånger, en börda för den entusiastiske. Ett verktyg.

Jag vill känna att jag passar in, men jag hamnar i bakgrunden ändå, men det är väl lika bra, alla försök att ändra på det får mig att känna illamående mot mig själv, så pinsamt uppenbart.

Jag vill nog helst dö, jag sitter själv, vill prata ut, men varje gång jag gör det så knuffar jag bort folk, eller om dem tar distans från mig, jag är väl en sådan figur. Dömd till ett evigt liv i plåga. Jag får stå ut, Tills dagen jag når botten igen. 

Jag vill känna mig speciell, omtyckt, men jag är inget dera, 

Krossad, trampad, förd under falskt ljus, naiv och dum, inget jobb, inga pengar, en plåga, levandes på botten, det finns ingenting för mig i detta liv. JAg har mina djur, det är det enda jag har, men i min situation, så kan jag inte ta hand om dem mycket längre. Jag vill bort, bort långt härifrån. 

Ingen bryr sig ändå, “stackars dig” “det är inte lätt”, enstaka ord är det enda jag får.