Magnus Westerberg

“In English, for example, a dog says bow wow or maybe woof woof, but in Hindi it says bho bho. Greek dogs say gav and Korean dogs say mung mung. People perceive these sounds through the arbitrary ‘sound filters’ of their respective languages, so even something as seemingly objective as a dog’s bark is in fact represented arbitrary in language.” (An Introduction to Language and Linguistics, Cambrige University Press, 2006)

Spesso amici e parenti mi chiedono: ”Magnus, perché studi l’italiano?”. Per molti anni non ho saputo come rispondere a questa domanda in modo convincente. Rispondevo con esitazione e sorprendente varietà, a seconda di chi me la poneva. ”Penso che i miei studi d’italiano siano un passatempo, un divertimento intellettuale.” Oppure: ”Non è un granché. Studio l’italiano perché è pratico poterlo parlare quando viaggio in Italia.” Ad alcuni ho spiegato invece che continuo a studiare l’italiano per gli stessi motivi per cui altri pendolari nella metropolitana di Stoccolma si dedicano con passione ai cruciverba o ai giochi di Sudoku. A volte penso ai miei studi d’italiano come il vezzo di grattare una ferita che il medico ti ha detto di non toccare: un gesto inutile, doloroso e solleticante allo stesso tempo. Completare esercizi di grammatica italiana o leggere romanzi in italiano è un modo concreto per esercitare il cervello e non invecchiare troppo presto. Spero. È un metodo per restare sani; o almeno un modo per passare il tempo avendo, alla fine, realizzato qualcosa di cui si può sentirsi orgogliosi nel futuro. Ho iniziato qualcosa una volta a Firenze di cui non so come andrà a finire, né se esiste uno stato in cui mi sento completo. Allo stesso modo, interessarsi al significato delle parole italiane è un gioco in sé che dà soddisfazione immediata, come se le sillabe fossero cifre in un Sudoku. Anche se mi trasferisco in una nuova città, le parole italiane mi perseguitano.Studiare lingue, in fondo, dà la sensazione di vivere non solo nel presente, ma anche nel passato e perfino nel futuro. Credo che questa capacità è essenziale e renda gli esseri umani diversi dagli animali: noi studenti di lingue viviamo in più dimensioni temporali contemporaneamente, attraverso il linguaggio. Se si padroneggiano più lingue, si può vivere in epoche e luoghi diversi, anche restando fisicamente, ad esempio, come me ad Åre in Svezia. Mi è capitato di pensare per un'intera settimana solo alla battaglia di Caporetto.Ho voluto ricordare al lettore che il linguaggio è qualcosa astratto e arbitrario, utilizzando la citazione riportata all’inizio. Il linguaggio è, in effetti, un sistema fondamentalmente arbitrario inventato dagli esseri umani. Poiché, in passato, i popoli non potevano comunicare né conoscere l’esistenza gli uni degli altri, le lingue nacquero in luoghi diversi, indipendentemente, e divennero quindi inevitabilmente arbitrarie. Persino il modo in cui gli animali emettono suoni è interpretato in modo arbitrario da ogni lingua, come mostra chiaramente la citazione introduttiva.La lingua ha il valore d’oro, man non si può comprarla, la lingua non ha peso. Non si può comprare un chilo di Finlandese. Se mettessimo il linguaggio in una camera di fumo, a differenza degli elettroni, non apparirebbe sotto forma di fumo. Il mio primo corso di italiano lo frequentai nel 1990 a Firenze. Stranamente, oggi non parlo alcun dialetto quando provo a esprimermi più o meno fluentemente in italiano. Negli ultimi anni, le mie visite in Italia sono state quasi tutte a Roma. I miei genitori e i miei nonni parlavano il dialetto Jämtska a casa, e lo capisco perfettamente, il Jämtska ricorda un’ po il norvegese. Tuttavia, non ho mai avuto una forte consapevolezza dei dialetti, come invece racconta Maddalena nel volume Sociolinguistica dell’italiano contemporaneo di Mari D’Agostino (Seconda edizione, 2012). Ultimamente, però, ho cercato di sembrare romano quando parlo, seguendo sui social l’insegnante Lucrezia Oddone, di Roma, che seguo principalmente su YouTube. https://www.youtube.com/@lucreziaoddoneUn metodo che ho inventato per ricordare le parole, sostantivi, aggettivi e verbi, è quello di creare associazioni mentali. A volte sono logiche, ma più spesso illogiche. Talvolta associo una parola al luogo o alla persona da cui l’ho imparata. È il caso della parola ”saracinesca”, che in svedese non ha una corrispondenza diretta (forse “järnjalusi”): per ricordarla penso a una mia ex collega di nome Sara. Non c’è un nesso logico, ma la radice ”sara” mi aiuta a fissarla nella memoria. Un altro modo efficace è concentrarsi su temi legati alla propria esperienza: per questo conosco il lessico tecnico dello sci alpino, dell’arrampicata e del tennis. Gioco a tennis d’estate, spesso a Roma. Da giovane ho scalato il Monte Rosa, il Monte Bianco e il Gran Paradiso (4061 m s.l.m.), la ultima è la vetta più alta situata interamente in territorio italiano. Nel tennis, ad esempio, per ”stoppboll” si dice la smorzata; nell’alpinismo, ”en klättersele” è l’imbragatura. Il paradosso dell’apprendimento linguistico è che si impara una lingua in questo modo attraverso il sistema ”parole”, ma non si può parlare una lingua solo attraverso solo”parole”. Attraverso” parole” si accede poi al sistema linguistico di ”language”, e quindi si diventa veramente bilingui. ”Parole” e concreto, ”language” è astratto.Nel corso che frequento a Lund abbiamo affrontato il concetto di Interlanguaging. Edith Cognigni, nel volume Il plurilinguismo come risorsa (2020), spiega come l’insegnamento linguistico sia cambiato radicalmente: non si parte oramai più da una lingua comune. Gli apprendenti vengono dal tutto il mondo, almeno in un contesto europeo, siccome l’Europa ha accolto immigrati dall’India, dall’Asia, dal Medio Oriente e, non da ultimo, dall’Africa. Le lezioni di lingua non sono più quelle degli anni Ottanta e i metodi di insegnamento, per essere efficaci, devono basarsi sull’interlinguismo/interlanguaging come metodo, ovvero sfruttare la diversità linguistica della classe ed evidenziare i problemi grammaticali in base al modo in cui vengono trattati nel sistema di molte lingue diverse. Le lezioni devono quindi valorizzare la diversità linguistica, sfruttando l’interlinguismo/interlanguaging come approccio per mettere in relazione le strutture delle varie lingue. Un fenomeno che ho sperimentato personalmente: quando ho iniziato a studiare italiano al livello universitario, mi sono accorto che anche il mio inglese migliorava, soprattutto nel vocabolario, grazie al legame più diretto con il latino. È diventato un continuum per me: anche il mio svedese si è arricchito. Come scrive Cognigni (cap. 6): ”Il translanguaging mira infatti a scardinare l’ideologia monoglossica sottostante a molte pratiche di insegnamento linguistico (...). I parlanti plurilingui percepiscono le lingue come un continuum, non come sistemi separati.”Un libro che ha avuto grande importanza nella mia formazione è Allmän grammatik (Magnus Ljung, 1992), usato nei corsi di lingua e letteratura inglese all’Università di Stoccolma nei primi anni Novanta. Mi ha aiutato a comprendere la grammatica contrastiva tra francese, inglese, tedesco e svedese.Dopo anni di riflessione sulla domanda “Perché studi l’italiano?”, ho capito che la vera risposta potrebbero essere una sola: dopo sei mesi a Firenze, una parte di me è rimasta “italianizzata” per sempre. La mia relazione con il cibo e il vino è cambiata; ho cominciato ad apprezzare la qualità delle cose semplici e la storia dietro ogni sapore. Anche il mio rapporto con la storia è mutato, soprattutto con quella dell’arte e della letteratura. Ho capito che comprendere il passato è essenziale per sentirsi liberi dalle forze oscure del mondo. In questo senso, la lingua è diventata per me una guida culturale: attraverso l’italiano ho imparato a conoscere meglio gli italiani e la loro storia. Sono d’accordo con Franco Fabbro, che scrive: ”Poiché quello che è accaduto ha una certa probabilità di ripetersi, il ricordo permette agli animali con cervelli molto complessi di costruire delle ipotesi su ciò che potrebbe verificarsi in futuro. Le situazioni contingenti selezionano poi le ipotesi più adeguate. Per questo motivo Ingvar ha introdotto il concetto di ‘memoria del futuro’.” (Franco Fabbro, Memoria e apprendimento delle lingue, Indire, 2005).Per noi svedesi, le due guerre mondiali appaiono come un film in bianco e nero o un racconto distante. Per gli italiani, invece, sono ancora un dolore vivo. L’Italia è piena di monumenti e cimiteri militari: la memoria storica è ovunque. Studiare una lingua significa anche comprendere la cultura e la storia in cui è radicata: molte parole resterebbero vuote senza questo fondo di realtà. Come hanno mostrato linguisti come Roman Jakobson, Guy Deutscher e Benjamin Lee Whorf, la lingua materna modella il modo di pensare e percepire il mondo. Il linguaggio è una forza rivoluzionaria. Fino al 1991, ad esempio, in Turchia si rischiava il carcere per aver cantato in curdo. Durante il fascismo, Mussolini impose regole linguistiche: invece di Lei incoraggiava l’uso di Voi; invece di Tennis Club, Consociazione della pallacorda; invece di sandwich, tramezzino.Dopo la Seconda guerra mondiale, l’Italia divenne famosa per la sensibilità estetica e l’eccellenza: biciclette, automobili, moda, scarpe, sci, vino, musica, design, pizza e pasta — le cose belle della vita moderna. Questa è l’Italia che mi ha ispirato. Dopo tanti anni di studio, una notte qualsiasi, il cervello comincia a sognare in italiano. E al risveglio si capisce che qualcosa di speciale è accaduto: non c’è rimedio. Nel mio sogno, in Italia solo i bassotti sapevano abbaiare in svedese. Tutte le altre razze di cani da guardia dicevano: bau bau. 

Fonti An Introduction to Language and Linguistics, Cambridge University Press, 2006.Mari D’Agostino, Sociolinguistica dell’italiano contemporaneo, Seconda edizione, 2012.Edith Cognigni, Il plurilinguismo come risorsa. Prospettive teoriche, politiche educative e pratiche didattiche, 2020.G Bernini, Acquisizione dell’italiano come L2, Treccani, Enciclopedia dell’italiano. https://www.treccani.it/enciclopedia/acquisizione-dell-italiano-come l2_%28Enciclopediadell%27Italiano%29/ Franco Fabbro, Memoria e apprendimento delle lingue, Indire, 2005. https://www.chersi.it/listing/neoassunti2008/6lingua_straniera/1790.pdfGuy Deutscher, Through the language glass, 2011.

Historia är en förlängning av vårt minne, helt enkelt vidgad livserfarenhet. Med historia kan vi se oss själv i ett större sammanhang och ordna våra tankar till ett sammanhängande helt.[1]

                                              Sten Rentzhog, Tänk i tid, Carlssons 2014.

Critici parlano dell’autore italiano Claudio Magris come se fosse uno scrittore europeo. Europeo perché scrive di storia, guerre, città e regioni europee. Senza dubbio Magris è un narratore decisamente eterodiegetico: un narratore che preferisce raccontare storie e avventure di persone di altri tempi. In questo modesto saggio ho provato ad analizzare alcuni temi comuni in Danubio, Microcosmi e Alla Cieca. Claudio Magris è un autore che mescola lo stile letterario con i suoi temi preferiti. Quando descrive in dettaglio una zona d’Italia usa spesso miti e legende per rinforzare la storia.

Esattamente dove finisce la storia e comincia la finzione, non si sa. A volte è impossibile indovinare quale libro di Magris si stia leggendo, se qualcuno ti ha dato una pagina o un capitolo solo da leggere come un indovinello. La mia tesi è che per spiegare o capire la società contemporanea, si deve studiare la storia europea, a partire dal passato e non da un punto qualsiasi. Con “l’impossibilità della contemporaneità” nei testi di Magris intendo che la contemporaneità non può esistere senza una spiegazione storica o letteraria. Secondo me questo é il messaggio più importante di Magris: le risposte si possono trovare solo nello studio del passato. Lui ha scelto la letteratura come metodo, ma qualsiasi scienza potrebbe funzionare. Alla fine ogni persona deve fare un’interpretazione dei fatti molto privata.    La contemporaneità non è presente nei Microcosmi e Danubio senza una spiegazione. Il presente come punto di riferimento neutrale o obiettivo non esiste. Paradossalmente molti dei temi che sono presenti in Microcosmi e in Danubio - di cui questa tesi tratta in primo luogo - sono universali e validi in tutto il mondo e non solo in Europa. Magris è stato sovente nella rosa dei papabili per il Premio Nobel in letteratura.  Per quanto riguarda  lo stile letterario per l'autore in questione, la complessità di questi due libri sembra essere anche una forma di vita alternativa, molto vicino alla filosofia di Hans-Georg Gadamer. Una formula per trovare pace nella quotidianità. Il lavoro di scrittore, germanista e insegnante impegna l'autore professionalmente nella interpretazione di fenomeni culturali e nella presentazione di analisi. Capire l’ambiente in cui ogni persona è cresciuta diventa durante la vita un’attività necessaria per rimanere soddisfatto della vita stessa. In questa prospettiva la dottrina ermeneutica diventa non solo una tecnica interpretativa, ma un movimento fondamentale dell’esistenza, il quale abbraccia l’intero campo dell’esperienza umana del mondo. Per capire il presente e se stessi in un contesto esistenziale, dobbiamo viaggiare mentalmente nel passato. Analogamente ogni evento e conflitto europeo ha le proprie radici nel passato.  Per questa ragione, le due catastrofi umane per eccellenza, la prima e la seconda guerra mondiale, sono molto presenti nel mondo semi-documentario di Magris. Nel libro Microcosmi Magris presenta, esempio dopo esempio, come la vita dell’individuo dipende dalla vita politica. Si può leggere Microcosmi come un esempio della tesi strutturalistica: il tutto è più della somma delle singole parti. La identità europea è il frutto di un’unione di popoli e Paesi molto diversi fra di loro. Ma da lontano, per esempio da un altro continente, l’Europa sembra un agglomerato abbastanza eterogeneo. Tutto questo non vuol dire che la storia e la politica siano razionali e interpretabili in un modo lineare. Il brano seguente preso dal racconto ”Assirtidi” di Microcosmi, è tra i paragrafi più belli del libro e anche un esempio dello stile letterario di Magris. “Il suo racconto era stato largo, digressivo, pieno di abbandoni e di riprese, ingarbugliato in grovigli di difficili successioni e balzi temporali avanti e indietro. Intanto era scesa la notte, la luna grande e rossastra era già biancata da un pezzo, la scia della barca era un argento scuro. Marco diede ordine di tirar su le reti.”    Magris scrive una prosa molto difficile da leggere per uno straniero. Forse è la sua inaccessibilità stilistica la ragione per la quale Magris non ha ricevuto il Premio Nobel per la letteratura sette anni fa. Benché la traduttrice svedese Barbro Andersson abbia fatto un lavoro eccezionale traducendo i libri di Magris dall’italiano allo svedese, ci vuole tanta pazienza per finire un romanzo di Claudio Magris. Nei nove racconti di Microcosmi si trovano strati di storie che si intrecciano tra di loro. I paragrafi finiscono spesso con conclusioni molto pregnanti e filosofiche.  In Microcosmi e Danubio, ogni capitolo tratta di cose molto diverse. A volte la prosa di Magris sembra più una variante della poesia. Per il lettore è spesso molto difficile trovare un ovvio inizio o una fine nei nove racconti che costituiscono Microcosmi. Una alternativa è quella di analizzare Microcosmi basandosi sulla dottrina ermeneutica secondo la quale prima si capisce la parte e successivamente si comprende il contesto più ampio. La comprensione di un testo è vista come condizionata da un circolo fra la totalità del testo e le sue singole parti. Analogamente, prima si capisce una regione, quindi si comprende la Nazione (Italia), poi il mondo.    Il libro Microcosmi è davvero costruito in questo modo. È affascinante il modo in cui Magris è riuscito a descrivere in dettaglio una zona dell’Italia nord-orientale, e nello stesso tempo a catturare i grandi eventi mondiali. Per capire gli eventi mondiali si deve guardare indietro, alla storia. Magris descrive la impossibilità di vivere felice nella contemporaneità nel brano seguente. Leggere, studiare, preoccuparsi per il passato, magari sono solo passatempi, fughe, negazioni della contemporaneità?

”Forse è questo il peccato originale, essere incapaci di amare e di essere felici, di vivere a fondo il tempo, l’instante, senza smania di bruciarlo, di farlo finire presto. Incapacità di persuasione, diceva Michelstaedter. Il peccato originale introduce la morte, che prende possesso della vita, la fa sentire insopportabile in ogni ora che essa arreca nel suo trascorrere, e costringe a distruggere il tempo ammazzare il tempo, una forma educata di suicidio.” (Microcosmi, pagine 122-123.)

In Microcosmi Magris descrive l’Europa con i suoi numerosi, piccoli Paesi come il risultato dell’ossessione dei re e dei politici di fare definizioni. I popoli sono catturati dalla Storia. Durante una sanguinosa lotta trovarsi a essere italiani, austriaci, jugoslavi, croati, sloveni e infine essere ridotti in poveri emigranti in partenza per gli Stati Uniti. Il futuro - ma anche il passato come l’antichità - sono periodi più felici e luminosi della vita sfuggente della contemporaneità. Il dialogo tra il passato e il risultato degli eventi nel passato è fonte di comprensione. “L’esperienza di verità si dà solo nel dialogo, in quella dialettica di domanda e risposta che alimenta il movimento circolare della comprensione.” citando il filosofo Hans-Georg Gadamer, uno dei primi pensatori dell’ermeneutica.    I libri di Claudio Magris, Microcosmi e Danubio, sono tra i capolavori della letteratura italiana. In particolare, il libro Microcosmi è difficile da leggere per un lettore che non conosca l’italiano approfonditamente, ma la sua lettura rimane tuttavia un’esperienza emozionante. C’è qualcosa di molto attraente per il lettore nella complessità stilistica e tematica di questi due libri. Non basta leggerli una volta sola per capire l’idea fondamentale dell’assenza della contemporaneità. Sono come specchi della vita umana, che non hanno un inizio definitivo o un fine definitivo. Molti personaggi vivono una vita anonima, ma dopo la morte diventano famosi. La complessità storica e lo stile letterario sono uniti in modo molto raffinato.    La presenza di una moltitudine di gente - viva o morta - storie, guerre, contadini, idee, militari, dittatori, arte e architettura, rivela un passato caloroso e drammatico. La storia dell’arte e la storia della letteratura in particolare hanno un ruolo forte nella società italiana. Le città italiane sono piene di monumenti e musei. L’Italia d’oggi non sembra altro che un’ombra di un passato più interessante e drammatico. Questa tendenza, o sensazione della vita, è molto rinforzata nella paternità di Claudio Magris. La conclusione che il lettore può trarre è che il passato è più importante della  contemporaneità. Nei libri successivi, usciti dopo Danubio e Microcosmi, letteratura, Storia (assenza di contemporaneità), stile letterario e lingue sono forse più collegate che nel Danubio e Microcosmi. Il brano che segue viene dal libro più recente, Alla cieca, 2005. La ricerca di una verità finale nella Storia e nelle lingue europee continua attraverso Magris.

“La vita – diceva Pistorius, il nostro maestro di grammatica, accompagnando con gesti rotondi e pacati le citazioni latine in quella stanza tappezzata di un rosso che la sera s’incupiva e si spegneva, brace dell’infanzia che ardeva nel buio – non è una proposizione o un’asserzione, ma un’interiezione, un’interpunzione, una congiunzione, tutt’al più un avverbio.”  (Claudio Magris, Alla cieca, 2005)

__________________________________________________ Fonti Claudio Magris, Danubio, 1990. Claudio Magris, Microcosmi, 1998. Claudio Magris, Alla cieca, 2005. Sten Renzog, Tänka i tid, Carlssons 2014. “Claudio Magris” Lina Kalmteg, Svenska Dagbladet, 2007-09-27 “Vem tror/vill du ska få årets Nobelpris i litteratur?” artikel av Jenny Leonardz, Svenska Dagbladet 2009-10-07. Essayism along borders Perspectival mobility in Claudio Magris’ Danubio, Natalie Dupré, 2018. Per-Johan Ödman, Tolkning, förståelse, vetande: hermeneutik i teori och praktik, Stockholm 2007. Giorgio Agamben, Homo sacer, Il potere sovrano e la nuda vita, Einaudi 1995. “Hans-Georg Gadamer”, Diego Fusaro. http://www.filosofico.net/gadamer.htm

____________________________________________________

Le foreste inglesi

Questo è stato durante il periodo in cui ero giovane e malleabile. Nulla di ciò che sarei diventato era deciso. Ero aperto al mondo e tutto ciò che mi capitava davanti lo vedevo come un'opportunità per svilupparmi. I miei studi superiori in economia andarono bene, anche se avevo iniziato a sospettare sempre più che la storia e le lingue europei fossero la mia scelta in seguito, durante gli studi successivi in qualche università. Ma poi mi venne un raffreddore all'inizio dell'autunno del 1985, inizialmente un raffreddore del tutto normale. Ma quello che di solito finisce in una settimana, si trascinava e il freddo non scompariva mai del tutto, ma continuava fino a quando all'inizio di novembre si formavano grumi di pus in ogni tonsilla. A posteriori, ho capito che probabilmente ho contratto la febbre ghiandolare, una malattia che poi ho letto che si trasmette attraverso il bacio. E naturalmente, in quegli anni, ci si baciava a tutte le feste durante il liceo. Con l'arrivo dell'autunno sull'Östersund, le mie condizioni sono peggiorate e la consapevolezza dell'impatto della malattia sulla mia vita sociale ha iniziato a farsi sentire. Il dolore ogni volta che cercavo di ingoiare qualcosa di commestibile era solo una parte di esso; L'isolamento fisico e la mancanza di normalità quotidiana con l'allenamento in palestra e la corsa mi rodevano le viscere.

Le mie giornate infilate nel letto di casa si sono trasformate in un periodo di riflessione e introspezione, durante il quale mi sono resa conto di quanto velocemente la vita potesse essere cambiata da qualcosa di banale come un raffreddore. Nella mia testa, si stavano svolgendo tutte le feste del liceo che mi mancavano. Ho iniziato a mettere in discussione il significato di tutto ciò e l'importanza che attribuiamo alle coincidenze, come i raffreddori apparentemente comuni, che mi hanno ulteriormente portato a pensare all'evoluzione e al posto dell'uomo nel mondo.

Era peggio sul lato destro. Sono arrivato al punto in cui finalmente non riuscivo a dormire e ho iniziato rapidamente a perdere peso. Durante il trimestre autunnale, sono finito nel secondo anello e finalmente sono stato ricoverato a tempo indeterminato nella clinica per le infezioni dell'ospedale di Östersund e lì mi sono sdraiato a fissare il soffitto per alcune settimane con il trattamento con penicillina e sono diventato più magro e magro. Le foglie sono cadute e sono rimasto indietro con i compiti. La prima neve cadde sui tetti di Östersund; un silenzio bianco e inquietante aleggiava sulla città e sulla vita. Una ragazza della classe si presentò con libri di testo, storie e stencil e molto più tardi mi resi conto che le piacevo, e forse vidi la sua occasione per avvicinarsi a me quando ero malato, debole e solo. Poiché si trattava di una clinica per le infezioni, era anche restrittiva con le visite di familiari e compagni di classe. Tuttavia, la febbre non ha mai ceduto e alla fine ho subito un intervento chirurgico. Quando mi sono svegliata confusa nella fresca sala di risveglio dell'ospedale di Östersund, le ferite alla gola hanno ricominciato a sanguinare, e l'infermiera anestesista con i grandi occhi azzurri ha dovuto mettermi a dormire una seconda volta durante lo stesso giorno, e il dottore ha lavorato ancora una volta per ricucire quelle ferite nella mia gola. 

Quando sono tornato in classe nel periodo precedente all'Avvento, ero più leggera di 9 chili e nessuno mi ha chiesto cosa avessi passato in ospedale. Per passare il tempo al letto, avevo letto il romanzo d'avventura di Herman Melville Moby Dick. La mia passione per le balene è iniziata nel letto d'ospedale. Chiunque abbia letto Moby Dick sa che è un mattone solido e meraviglioso da superare. Ho letto a lungo il libro e da quelle febbrili e cupe giornate autunnali a Östersund, ho imparato che l'evoluzione è soprattutto una coincidenza. La vita sulla Terra è iniziata nell'acqua e poi è continuata sulla terraferma e alla fine l'evoluzione ha creato i mammiferi. O il caso li ha creati, se volete. Il problema è che uno di questi mammiferi – qualcosa di grigio, curioso e vivo che può quasi essere paragonato a un ippopotamo – si è annoiato di tutto, ha rinunciato a un caldo pomeriggio nella savana, è sceso tranquillamente verso il mare, è sceso e si è lentamente evoluto nel corso di milioni di anni fino a diventare la balena, che, come tutti sanno, non è un pesce ma un mammifero. L'animale con zampe, coda e polmoni era tornato in acqua dove un tempo tutto era iniziato, ma questa volta con lo svantaggio di non avere branchie con cui respirare, ma il mammifero era condannato a tornare continuamente sulla superficie dell'acqua per prendere aria. Il capodoglio, noto anche come spermacetivale, è la più grande balena dentata e può crescere fino a 20 metri di lunghezza e pesare fino a 57 tonnellate. Ogni ora, si tuffa per 1.000 metri nell'oscurità totale e fondamentalmente mangia solo una cosa uguale, i polpi.

Ciò di cui Herman Melville scrive in Moby Dick è la caccia ai capodogli, che in realtà si svolgeva così intensamente dall'isola di Nantucket al largo della costa orientale degli Stati Uniti, che il capodoglio come specie era vicino all'estinzione. I marinai cucinavano il grasso di balena su scala industriale a bordo delle baleniere, e poi lo vendevano per un'ulteriore esportazione e uso nei lampioni. L'olio dei capodogli dava una fiamma luminosa e luminosa che illuminava le strade di New York, Londra, Berlino e Parigi durante il 1800. Cosa è successo dopo? Beh, gli esseri umani hanno trovato il petrolio nel sottosuolo e non hanno dovuto navigare intorno agli oceani del mondo e uccidere i capodogli su scala industriale. Il petrolio nel terreno ha salvato il capodoglio. Altrettanto contraddittorio è il fatto che un tempo l'Inghilterra stava abbattendo tutte le foreste che esistevano nelle isole britanniche, ma poi l'uomo ha trovato nel terreno carbone che si è rivelato avere molta più energia immagazzinata del legno, e le belle foreste dell'Inghilterra sono state salvate dal carbone nel terreno.

Åre februari 2024

Torget i Åre var omgärdat av kyla och mörker. Bortsett från en dansk yngling som på vingliga ben försökte styra stegen hemåt från krogen fanns det ingen annan i närheten av torget.  – ”Duved, va faän liger Duuuved?” ylade dansken rakt upp mot den mörka, jämtländska himlen. Ingen svarade honom. Gud såg ned på honom och skakade bara på huvudet. Hamburgeriet Max var stängt och nedsläckt. Genom fönstren på de närbelägna höghusen ovanför Restaurang Broken trängde ett blått sken fram från en amerikansk Netflixserie som handlade om kärleken mellan en barnmorska och en veteran från Irakkriget. En liten räv med skabbäten svans smög i nästa ögonblick förbi soptunnorna på torget utan att finna något ätbart. Besviken gick den sedan vidare och luktade med nosen längs hela fasaden till Hanssons sportaffär och försvann därefter in bakom Peak Performancehuset, i vilket en fjällfotograf en gång hade haft sin ateljé.

Tur att biblioteket i Åre nästan alltid är öppet, så att man får tillfälle att tänka diakront. På biblioteket finns jämtlandica, två telefonkurer som man kan slinka in i om man får ett oväntat samtal och inte vill störa. Sen finns mitt i biblioteket en karusell med utgallrade böcker som tydligen ingen vill läsa. Man kan ta vilken bok man vill därifrån helt gratis. Den senaste tiden har jag uppmärksammat att om ingen har lånat en bok och den därför har blivit utgallrad, är det ett tecken på att boken antagligen är mycket bra. Den många gånger Nopelpristippade, israeliske författaren Amos Oz fantastiska bok ”Lantliga scener”, plockade jag från karusellen härmodagen och den fick mig att sätta mig ner i Åregårdens foajé och skriva denna text. Men vad hände med räven? undrar ni nu. Jo, den fortsatte sitt sökande efter något ätbart och kom fram till Åre gamla kyrka. Kyrkans byggår lär vara osäkert, men takstolarnas konstruktion och analyser av trävirket i byggnadens murremmar kan datera koret, i dag sakristian, till 1156-1160-talet.

Ingen plats och ingen tid är den andra lik

Bengt Jahnsson-Wennbergs roman Vad är klockan egentligen? är en mycket läsvärd bok som tar med läsaren på en minnesresa från Sigtuna via Umeå, New York och avslutningsvis till Sanfolket i Namibia. Precis som i sitt måleri finns det en stark rumslig närvaro i Jahnsson-Wennbergs prosa. Man stämmer lätt in i idén om arv och miljö: att vi präglas långt mer av de lägenheter, hus, städer och sociala sammanhang som passerar revy under varje människas livsresa, än vi är villiga att erkänna. Vissa platser bränns fast i minnet och man längtar ständigt tillbaka, för att sedan, om man verkligen åker tillbaka, bli desillusionerad när man då upptäcker att både platsen och man själv som människa har förändrats; om detta handlar Jahnsson-Wennbergs roman. Författaren har samlat foton, målningar och prosastycken från olika perioder och resor och sammanfogad allt till en text som för tankarna både till New Yorkförfattren Paul Auster och mästaren i denna dröm- och tidsresegenre: Haruki Murakami. Känslan blir under läsningen drabbande, att det i botten av hela Jahnsson-Wennbergs roman ändå finns ett hemligt uppdrag: att gestalta vad tiden och konsten gör med oss. Liksom i livet kommer allt till oss i en enda stor oreda. Vänner kommer, försvinner och dyker sedan upp i ens liv kanske 20 år senare. Förvandlade men samtidigt kan man ta upp någoting som man gjort tillsammans för länge sedan, som om tiden som förlutit inte ansatt någon. För ingenting blir som vi planerar, men ändå tycks det finnas en tydligt framträdande jakt som går ut på att både återskapa och återinträda i det förflutna. Vad syftet är får man som läsare aldrig veta. Bengt Jahnsson-Wennberg skildrar detaljerat och med inlevelse uppväxtåren i Sigtuna, familjeband som sluts och bryts, lägenheter och en ärvd gård i Bohuslän som fylls och töms, allt medan åren går. Riktigt underhållande blir det i mitten under den fina Stockholmsskildringen då huvudperssonen tillsammans med en mystisk kompanjon renoverar och säljer lägenheter och restauranger. Men så går färden till New York med en Yashica-kamera... Kan varmt rekommendera denna underhållande och mycket originella roman.

Bengt Jahnsson-Wennberg

Vad är klockan egentligen? (roman, 304 sidor)

Italo Calvino è uno dei più noti autori italiani che ha scritto più di quindici libri fino alla sua morte nel 1985. La novella “L’avventura di due sposi” fa parte della raccolta di racconti che si intitola “Gli amori difficili” (Ultima edizione 1970). Questa novella è situata in un ambiente industriale e tratta di una coppia sposata. I due lavorano diverse ore del giorno e notte. Lui lavora di notte e lei di giorno. Lo stile letterario di Calvino è diretto ed epico. I caratteri nella novella sono solo due e sono descritti tramite suo azioni. Sappiamo i loro nomi, ma niente altro del loro passato ed aspirazioni per il futuro. È lasciato agli lettori indovinare la oro età.    Calvino mostra la sua abilità come scrittore a creare una atmosfera precisa è chiusa tra la copia, anche se molta informazione è assente. La loro vita insieme sembra di essere predestinata dalle regole della società moderna. Il ritmo della vita pendola da riposo, brevi incontri a casa e lavoro. Il lavoro per l’uomo è in una fabbrica. Dove lavora la moglie non è detto con chiarezza nel racconto, quindi il lettore è ancora lasciato a indovinare. Probabilmente lavora in un ufficio. Italo Calvino mostra in questa breve novella che la letteratura commovente non ha bisogno di tanti personaggi o tante pagine. Il racconto assomiglia un po’ a un dramma da Samuel Beckett; due personaggi abbastanza anonimi in attesa a qualcosa di sconosciuto. Calvino riesce a creare un racconto molto emozionante, tramite un modo di scrivere minimalistico e caratterizzare due personaggi in apparente uniformità.

Knappt två kilometer norrut från Piazzale Flaminio på Via Flaminia i Rom, i höjd med nummer 287, finns två järngrindar som man vid första anblicken tror är låsta, men om man knuffar till den vänstra av de två grindarna och låssas som om man ska hälsa på en gammal bekant där inne, då går grinden upp. Den tunga grinden öppnas sakta inåt. Bakom finns en speciell gata, Via Bernardo Celentano. Gatan ansluter längst bort i andra änden till Via Vignola 50. Kvarteret innanför grindarna kallas för Piccola Londra.    Rom hade under åren 1907 till 1913 en engelsk borgmästare, Ernesto Nathan, och townhousen i Piccola Londra uppfördes under Nathas tid vid makten. Borgmästaren Ernest Nathan blev sedermera även känd för att ha myntat det mycket populära uttrycket: ”Nun c’è trippa pe gatti.” som jag ber er lägga på minnet och säga nästa gång ni är i Rom. Ni kommer att mötas av ett leende om ni säger det, i betydelsen ”non esistono alternative”/det finns inga alternativ kvar. Uttrycket går tillbaka på Nathans sparkrav för staden Rom och att till och med matrester som budgeterades för Roms många katter, inte minst runt Pantheon, skulle dras in. Det här var bara några decennier efter att Rom hade blivit Italiens huvudstad och den påvliga och arkitektoniskt inkrökta staden skulle hitta sin själ i en ny tid bortom den tunga barockstilen som än i dag sätter grundtonen på många torg och palats. Rom skulle omdanas och bli en mer internationell stad och kostnader omprioriteras, vilket skulle komma till uttryck i fler intressanta och för tiden spetakulära byggprojekt. Inte bara husen utan hela kvarteret i Piccola Londra ritades i början av 1900-talet av arkitekten Quadrio Pirani. Pirani kom från Jesi i Marche och har paradoxalt nog också ritat ett av de mest karakteristiska men samtidigt dystraste kasernhusen i arbetarstadsdelen Testaccio, på en helt annan plats i Rom.     Egentligen är hela kvarteret Lotto XXXIII i Testaccio en massiv, brun tegelbyggnad som man just därför lägger märke till när man går över Ponte Subicio och tittar åt höger, åt det håll Tibern flyter vidare mot Ostia. Byggnaden ansluter där inte till någon direkt stil eller stad som i Piccola Londra, utan är åtminstone i mitt perspektiv bara dyster, fönsterluckorna alltid stängda, jag hade långt innan jag lärde mig om Piccola Londra och Via Bernardo Celentano, lagt märke till det dystra huset i Testaccio och undrat mycket över dess historia. Atmosfären i Piccola Londra, mellan Via Flaminia och Via Vignola, för tankarna till engelskt medelklassliv i townhouses som i Nothing Hill, Chelsea eller i Myfair. Eftermiddagsté, Charles Dickens och kanske till och med en man som kommer instörtande i den här berättelsen med The Times under armen och plommonstop.    Gatan Via Bernardo Celentano i Piccola Londra är kort, diskret, hemlig och påminner därigenom i sin tur även om Danderydsgatan i Stockholm som likaså kantas av townhouses. Målaren Bernardo Celentano – som fått gatan i Piccola Londra i Rom uppkallad efter sig – tyckte om att måla historiska och realistiska motiv i den tradition som i Italien även kallas verismen. Bernardos Celentano liv och konstnärskap blev kort liksom gatan som bär hans namn: Bernardo föddes i Neapel 1835 men dog i Rom endast 28 år gammal. Några fler townhouses i brittisk stil blev inte vad jag vet uppförda i Rom.    Borgmästaren Ernesto Nathan gick bort i april 1921, 86 år gammal. Då han hade både engelskt och judiskt påprå var det på håret att han slapp uppleva Mussolinis March mot Rom 1922, även om den egentliga förföljelsen av Roms judar instiftades i lag långt senare.

Den 12 september 1919 erövrar en italiensk poet med en egen armé på två tusen soldater en stad i Kroatien. Inte ett enda skott behöver avlossas.    Poeten i fråga är den för tiden berömde poeten Gabriele d’Annunzio och han kommer att stanna kvar i staden Fiume med sina soldater i fem hundra dagar och motsätter sig därifrån stormakternas intressen. Inför en förbluffad omvärld – som fortfarande var skakad av fasorna och förlusterna i liv och byggnader som de två alliansblocken låtit sina folk utstå under första världskriget – skapades i Fiume en ny nation, olik allt som tidigare funnits. Nationen tillägnades musiken och innehöll flera för tiden progressiva inslag som lika rösträtt för alla samt accepterande av homosexuellas rätt att älska vem de vill. Vissa uttolkare av denna tid vill gå så långt som att hävda att det var här, under dessa fem hundra dagar i staden Fiume, som 68-rörelsen började med efterföljande små och stora revolutioner mot allt vad traditioner, historia och konventioner heter. Intagandet av Fiume skedde som sagt helt fredligt, och d’Annunzios anhängare drömde om ett nytt sätt att organisera samhället.

Proclamazione della Reggenza italiana del Carnaro a Fiume.

Byggnaden på bilden är Palazzetto Zuccari i Rom. Palatset var residens för Andrea Sperelli i romanen Il Piacere av Gabriele d’Annunzio. Byggnaden ligger precis längst uppe vid sista avsatsen på Spanska trappan och lite till höger ner mot Via Gregoriana. På romanens första sidor går huvudkaraktären Andrea Spirelli omkring där inne i det vid tidpunkten lite kylslagna palatset och väntar otåligt på sin älskarinna Elena.    Det är i slutet av året 1886. Det sprakar från veden av ene i den öppna spisen. Palazzetto Zuccari började uppföras 1590 av Federico Zuccari och i dag ligger i palatset det konsthistoriska biblioteket Herziana. Federico Zuccari var i första hand konstnär och hade dessförinnan uppfört ett mycket intressant palats på Via Giustizi 43 i Florens som tillika i dag innehåller ett konsthistoriskt bibliotek med koppling till och finansiering från Tyskland. Federico Zuccari bestämde sig för att skapa en byggnad i Rom där han skulle bo, och byggnaden skulle återspegla hans kreativitet och speciella talang. Porten med den öppna munnen väcker många frågor för de som passerar. År 1590 köpte Federico marken nära kyrkan Trinità dei Monti, på resterna av de gamla Lucullus-trädgårdarna, som anlades av Lucius Licinius Lucullus omkring sextio före Kristus i anslutning till en villa som lär ha legat vid nuvarande Pincio, på den tiden i utkanten av det historiska Rom. Ordet ”lyx” kommer från latinet och från herr Lucius Licinius Lucullus, 117 f.Kr - 56 f.Kr. Zuccari å sin sida gick nästan i konkurs för att slutföra sitt arbete med palatset. Vid sin död lämnade han huset vidare till San Luca-akademin, även om huset i själva verket föll i händerna på Marc'Antonio Toscanella. Senare byggde Girolamo Rainaldi ut palatset och gav det utseendet som kvartod fram till 1904 innan det sedan helt återställdes till hur det ser ut i dag.    Den stora dörren mot Via Gregoriana har gett palatset smeknamnet Casa dei mostri. Dörrkarmarna har formen av en gigantisk öppen mun. Det var Zuccari som ville ha dessa speciella dekorationer som väckte förvåning bland besökare och som kontrasterade med trädgårdens idylliska skönhet och husets inre. Sedan 1913 är den stora dörren ingången till Bibliotheca Hertziana, ett av de största studiecentren i världen för italiensk konst. 2013 invigdes den nya biblioteksbyggnaden ritad av Juan Navarro Baldeweg officiellt och den centrala delen av biblioteket tömdes och byggdes om. Den vänstra vingen bevarar fortfarande en del av den ursprungliga strukturen, med fresker målade av Zuccari i taket.    ”Su la Piazza Barberini, su la Piazza di Spagna una moltitudine di vetture passava in corsa traversando; e dalle due piazze il romorìo confuso e continuo, salendo alla Trinità de’ Monti, alla via Sistina, giungeva fin nelle stanze del palazzo Zuccari, attenuato. Le stanze andavansi empiendo a poco a poco del profumo ch’esalavan ne’ vasi i fiori freschi. Le rose folte e larghe stavano immerse in certe coppe di cristallo che si levavan sottili da una specie di stelo dorato slargandosi in guisa d’un giglio adamantino, a similitudine di quelle che sorgon dietro la Vergine nel tondo di Sandro Botticelli alla galleria Borghese”. (Il Piacere, pagina 1)    Kär bok har många vackra omslag, och nyutgivningarna av Gabriele d’Annunzios Il Piacere från 1889 tycks aldrig sluta i Italien. Nedan några omslag. I Sverige finns så vitt jag vet bara en översättning gjord av Tom Wilson från 1902, kallad Njutningslysten. Den överkänslige huvudpersonen Andrea Spirelli lever i Rom och slits mellan olika kvinnor, minnen av dem och är helt upptagen av sig själv och sina egna känslor. Il Piacere utgör med sin febriga, nostagiska stil en intressant kontrast mot den andra, objektiva litterära strömning som hade stora framgångar i Italien under samma tid, verismen. Il Piacere påminner i vissa stycken om August Strindbergs kända novell, Ensam från 1903.

Fonti  - Giordano Bruno Guerri, Disobbedisco. Cinquecento giorni di rivoluzione, Fiume 1919-1920, Mondadori 2021. - Magnus Bärtås pch Fredrik Ekman, Gabriele D'Annunzio och fascismens födelse, Bonniers 2017. - Military History Now, The Last to Fall – World War One’s Tragic Final Casualties - MilitaryHistoryNow.com - Gabriele D’Annunzio, La Urna Inesausta: Il pugno votivo, La riscossa dei leoni, Commiato fra le Tombe (1920-21) - Focus https://www.focus.it/cultura/storia/il-vate-chi-fu-per-davvero-gabriele-dannunzio

”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens för litet för allt han ska släpa på. Han orkar inte med några långa pass. Och om attacken misslyckas är han redan trött ändå och får gå och lägga sig hungrig och besviken.”

                        Claes Hylinger, Nya dagar och nätter, 1988.

Mullbärsträdsodlingarna på Visingsö blev ingen framgång. Trots upprepade försök att rädda verksamheten lämnades träden under artonhundrasextiotalet åt sitt öde. Mullbärsträden var tänkta som föda åt silkesmaskar och genom dem skulle odlarna i sin tur få fram dyrbar silkestråd. Maskarna skulle vräka i sig av det enda som de tycker om att äta, nämligen mullbärsträdsblad. Men det växte för få blad på träden och vintrarna på Visingsö var för bistra. Mullbärsträden står hundrafemtio år senare kvar på Visingsö och mullbären fortsätter att falla mot marken likt diktrader som ingen längre läser; tunga, söta och mörka faller mullbären mot jorden varje sommar.    Ett fåtal plagg hann bli uppsydda av silkestyget som producerats på Visingsö innan verksamheten lades ned. Ett franskt klädföretag, som hade ett leveransavtal med K A Almgrens sidenväveri på Repslagargatan på Söder i Stockholm, köpte upp det mesta. Tyget räckte emellertid inte till för att sy upp spektakulära klänningar eller skjortor för den europeiska marknaden, så istället skapades en udda kollektion slipsar och näsdukar som på artonhundrasjuttiotalet exporterades till ett modehus som sen långt senare under en period mellan första och andra världskriget låg på Rue des Petits Champs mitt i Paris. Bara en stilmedveten och fåfäng man med en passion för klassisk vintage skulle klä sig i en slips med det särpräglade, stjärnformade emblemet som visar att silkestråden ursprungligen kommer från Visingsö i Småland.    Jag sitter otålig och väntar på min lunch på Brasserie Haussmann i Paris, just som jag slinker med fingret på mobiltelefonens skärm och av en slump upptäcker att det finns en tennisbana Hoting i Jämtland. Banan syns tydligt på Google Maps. Jag zoomar in banan medan jag väntar på min beställning av Tartine Fraicheur au Saumon fumé et aux ouefs de saumon som aldrig tycks komma. Jag vet att alla tennisbanor har en fascinerande och brokig historia att berätta. Bakom tillkomsten finns vanligtvis en driftig femtioårig man som drivs av lika delar passion för sin hembygd som av passion för tennisen som sport och förenande kraft i ett samhälle. Vaxholms Tennisklubb till exempel grundades av bland andra hotellägaren och källarmästaren Bertil Mauring (1903-76). Samme man tog sen initiativet till anläggandet av grusbanan som än i dag ligger på Lägret i Vaxholm. Innan hade man spelat i exercishuset ute på Kastellet. Detta var sommaren nittonhundratrettiosex, och de gamla och unga vaxholmare som utkämpade bataljer mot varandra på banan under trettiotalet, visste inget om djupet i det mörker som börjat tona upp sig över Tyskland och sen resten av Europa. Om bara ytterligare några somrar skulle Danmark, Norge, Tjeckoslovakien, Polen och Österrike vara delar av Tredje riket. Man kan se tennisbanorna som slagfält i vardagen där de oskyldiga striderna har utgjorts av ömsom lobbar och ömsom stoppbollar exekverade av vanliga medborgare som en gång drömt om att de kunde bli Björn Borg, ty det finns inga svenska tennisspelare från senare halvan av nittonhundratalet som inte någon gång har tänkt tanken att de skulle kunnat ha blivit Björn Borg – om de bara inte hade gett upp. Tennisbanan i Hoting ligger fint placerad vid Valågatan och Brattstigen. Jag undrar så om någon spelar på banan i juli? Till exempel två gamla tennisvänner som går in på banan och öppnar ett bollrör. I andra set vid ställningen 6-5, under det att solen steker dem levande på den torra grusbanan, då dricker de i sidbytet en liter vatten ur petflaskor utan etikett. När spelarna har släkt törsten efter lycka, kärlek och segrar – en bottenlös törst som för övrigt ej går att släcka varken med tennis eller med vatten – då går de båda männen segervissa in till sina positioner på var sin sida av planen, de ser ner på sina fötter som är i linje med baslinjen. Den ene lite gängligare spelaren rör sig som en leopard och gör sig redo att försvara sig just som den andre mannen mer lik en varg, kastar upp bollen högt mot på himlen, bollen blir för ett ögonblick en sol, och sen lösgör servaren sin attackstrategi för att ta hem matchen. Går direkt efter serven på nät som Stefan Edberg. Mannen på andra sidan kämpar, redan tillbakapressad en och en halv meter bakom baslinjen, han slår för kung och fosterland och försvarar sig högljutt mot de upprepade attackerna från vargen.    För en grustennisbana tar det en säsong av utebliven skötsel för att naturen ska ta över marken; linjerna sprätter upp, nätstolparna hamnar snett, plastmaterialet i sitsen på domarstolen spricker plötsligt en natt i februari, i vintermörkret ekar ett kort ljud, mörkret omkring kompakt. Banan ligger under snö i åtta månader. Tennisgruset med sina små ojämnheter är som gjort för att om våren dra till sig allsköns frön och få dem att slå rot. En naturens fredsrörelse som vill få slut på stampandet och stridandet på banan.    Någon häktar under sommarnatten i början av juli loss grinden till tennisbanan i Hoting. Personen går med bestämda steg sen i väg med grinden och försvinner för gott från denna berättelse. Ingen människa i byn ser händelsen. (På ett möte i idrottsföreningen samma år den nionde september i Bygdegården, diskuteras det om det någonsin har funnits en grind eller ej på tennisbanan. Uppfattningarna går isär. Ingen kan framlägga en bild på grinden eller ens dra sig till minnes ifall det över huvud taget någonsin har funnits en grind.)    Två årsgamla rådjur i skogsbrynet blev av en slump vittnen till stölden av grinden i den ljusa, norrländska sommarnatten. Men rådjuren kunde inte komma till Bygdegården på hösten och vittna. Ingenting annat brottsligt eller uppseendeväckande händer i byn Hoting den sommaren. De allra flesta bybor var bortresta under juli: de var på Öland, Gotland och några på Västkusten.    Rådjuren går utan rädsla in till mitten av ängen söder om tennisbanan. Inte bara de utan även andra vilda djur kommer under de ljusa och tysta nätterna närmare den halvtomma byn i Jämtland. Djuren ser sig omkring, men finner ingenting att frukta, inga bilar som kör. Julikvällen omkring rådjuren är ljus och lugn. Rådjuren går lugnt och utan rädsla in i trädgårdarna och äter upp rosorna och tulpanerna. Så synd att fler inte får uppleva detta norrländska lugn som inte går att uppleva någon annanstans i Europa. Norrlands inland blir allt mer avbefolkat, tennisbanor växer igen, daghem och affärer läggs ned, staket och grindar faller omkull eller som i Hoting, de bara försvinner. Vilda djur som älg, rådjur, björn och till och med djärv söker sig in i byarna.    De två rådjuren lägger sig nu mätta av tulpaner och rosor bredvid varandra mitt i den stora och doftande ängen nedanför tennisbanan, omgärdade av högt älggräs och midsommarblomster. De sover sked och värmer varandra trots att natten är ljummen. Rådjuren drömmer om John McEnroes och Björn Borgs legendariska strid i Wimbledonfinalen den femte juli nittonhundraåttio. De förstår ingenting av det de ser i drömmen. Hovarna rör sig från sida till sida, de gnyr, spärrar kort upp ögonen och letar med blicken, ty de vet att den solgula bollen i drömmen är det åtråvärda föremål som människovarelserna hela tiden håller ögonen på. Drömmar som denna är det som förenar djurriket med människoriket, men vi drömmer alltså varandras drömmar, aldrig våra egna. Det är därför drömmarna är så gåtfulla för att inte säga ibland totalt surrealistiska.    Colin i Dagarnas skum, vänder sig just då om mot mig där jag sitter på Brasserie Haussmann inte lång från korsningen Boulevard Haussmann och Rue Laffitte. Ingenting förvånar mig i Paris, så jag tar det med ro. Jag höjer blicken från kartbilden av Hoting på telefonens skärm. Jag ser att Colins kostym är från ett annat decennium och hans after shave luktar otidsenligt. Så noterar jag med viss förtjusning att hans slips har ett unikt mönster och ett emblem som vittnar om att den är gjord av siden spunnen på Visingsö. Colin vänder sig mot mig och säger:    ”Kanske går livet ibland så hårt fram med dig att det inte finns något vackert slut att hoppas på. Vad söker du efter i Rom och Paris, vad är du ute efter?”    ”Min ungdom, jag vill vara den som jag var när jag var här och sprang med Bill Wilson från Florida. Jag har skrivit om honom förr, i Rue des Pyrénées. Vi sprang bland annat en eftermiddag till Jim Morrisons grav på Cimetière Père Lachaise. Sen, nästan trettio år senare tog jag dit min familj, för att jag skulle visa dem graven, men magin över den döda rockpoetens viloplats var borta, någon hade fräckt stulit marmorbysten av Jim Morrison. Bara en vanlig platt gravsten fanns kvar. Vi kände oss alla förvånade och ledsna.”    Det var Bill som under dessa juliveckor i Paris för trettio år sedan fick mig att bli en stadslöpare, men jag var innerst inne inte en varg som honom, utan en leopard med alldeles för litet hjärta för att orka ett maraton vilket var Bills favoritdistans. Det blev åren efter Paris för min del dock fem halvmaror, vilket jag ändå är lite stolt över. En varg skulle utan ansträngning kunna springa två maraton direkt efter varandra, men inte en leopard. Den är snabb på kortare distanser, men segnar snabbt ned, i nio fall av tio djupt besviken över att den inte lyckades fånga bytet i attacken. Den somnar därför så gott som varje kväll hungrig och frustrerad. Den samlar kraft i timmar i människodrömmarna och försöker sen igen dagen efter, och igen, och igen, och så fortskrider leopardens hela liv. Även om jag själv slarvar med löpandet under vinterhalvåret, om somrarna springer jag periodvis varje dag, för att jag inte ska gå under. Bill lärde mig tjusningen i stadslöpningen; ett förträffligare sätt att uppleva Paris finns inte. Jag minns att det var varmt och fuktigt hela juli nittonhundraåtttiosju när jag bodde i Paris. Vi sprang och på några dagar hade vi sett en ansenlig del av världsmetropolen. Löppassen gjorde oss hungriga och efteråt på kvällen åt vi alltid en rejäl köttbit med Café du Paris till på typiska turisthak i Quartier Latin. Vad som har hänt under åren däremellan mitt första och andra besök på Cimetière Père Lachaise vet jag inte exakt, förutom att jag har levt med en gnolande övertygelse om att det finns något att lära av historien och av gamla städer, av att springa omkring utan mål och försöka se så mycket man hinner under ett liv av Rom och Paris, det blev lite av min livsuppgift, vidare att spela mycket tennis och skriva om detsamma. Jag har försökt så gott det går att förmedla den här både tillbakablickande men samtidigt framåtblickande övertygelsen till mina söner; att man inte ska stanna, utan bara fortsätta och springa och ta in allt man hinner se, att man inte alltid behöver veta vad som kan komma emot en bakom nästa gathörn i en främmande europeisk storstad, må så vara bakom ett renässanspalats i Berlin, Stockholm, Rom, Prag eller Paris; sen när man sett vad det var då sover man djupt om natten för att återigen vakna tidigt morgonen efter med en nyvunnen och ännu starkare hunger och lust att jaga sanningen, fast inte nödvändigtvis långt borta, utan lagom långt ifrån där man började. Under de perioder då man inte har möjlighet att vara i Rom, Paris eller Berlin, då ska man läsa om städerna och lära sig städernas intima språk, i Roms fall romanesco och i Paris parisiska. Detta ska man göra parallellt med ett inkomstbringande yrke vid sidan av, varje dag, studera gamla städer och myterna om desamma. Om man känner sig gammal och nedstämd ska man lägga handen mot Sacré-Cœur eller Pantheon och blunda länge och känna att man har en stor, hemlig supporterskara som jublar varje gång man beslutar sig för att bara fortsätta, och aldrig, aldrig ge upp.    Vi moderna människor är inte ensamma i vår förvirring; det finns miljoner människor som har levt före oss med samma sorts känslor, och de har lagt ut så många spår i böcker, konstverk, byggnader och monument för att hjälpa oss att utstå nuet. Även om det just i Europa inte alltid har gått speciellt bra, så har europeer stridit och under lugnare decennier upprätthållit ett stort mått av stil, generositet och högburenhet. Ingen annanstans är dessa spår tydligare än i städer som Rom och Paris, och det är alltså helt enkelt därför som jag så ofta jag kan återkommer till dessa städer och läser om städernas förflutna. Det kommer nya böcker i ämnet hela tiden, i väskan bredvid mig har jag just nu Anna Thulins bok Paris. Historien om en stad, (2017).    Jag tittar på Colin igen där han sitter i sin fyrtiotalskostym och sidenslips från Visingsö utan att veta vad mer jag ska ska säga till honom. Jag känner mig sorgsen för Colin. Jag vet hur boken Dagarnas skum slutar, men jag säger inget till honom. Chloë kommer att dö i romanen och Colin vet det ännu inte. Den vackra Chloë kommer att få en allvarlig, obotlig sjukdom och hon kommer att tyna bort inför hans ögon. Just nu när jag träffar honom på Brasseri Haussmann är han upp till öronen förälskad och han tror att livet kommer att fortsätta i detta tillstånd; att han och Chloë kommer att leva tillsammans i Paris: gå på museer, äta middagar, fördriva somrarna i den från hans mormor ärvda lägenheten i Nice. Jag önskade så att de sen när de återvänder från rivieran för sista gången ska få uppleva den extatiska känslan av framtidshopp under befrielsen av Paris från tyskarna i augusti nittonhundrafyrtiofyra.    Allt är förflutenhet, associationer, myter, revolutioner; långa gåtfulla menyer på klassiska brasserier, precis som den jag sitter med framför mig, jätteliten text som jag inte riktigt förstår, också naturligtvis dofterna: en kvalmig blandning av matos, fukt från Seine och bilavgaser. Jag sitter nedsjunken några meter bakom Colin och gissar gång på gång, med det hjälper inte. Det bästa med parisarna är deras obenägenhet att tala engelska, de är helt genommarinerade av sin egen kultur, det är jag som ska anpassa mig, inte de. Dagens teknik gör det lättare än när jag var här som ung student första gången nittonhundraåttiosju. I Googles bildsök radar nu inte bilder på tennisbanan i Hoting upp sig, utan en ström av bilder på franska maträtter, och jag pekar glad som ett fyraårigt barn och försöker tala franska. Den undersköna servitrisen som jag upplever står alldeles för nära mig har smala, bara armar och fylliga bröst under den vita skjortan (jag inbillar mig att hon kallar sig för Annette Arseneau), hon ler mot mig och svarar med ett kort skratt att det låter som om jag talar italienska. Om Annette tar ett litet steg till nu så kommer vi att vidröra varandra. Jag är ju gäst, vad vill människan?    ”Monsieur, vous êtes de Turino?”    ”Napoleone var italienare och inte fransman”, säger jag tillbaka. Fransman blev han först senare när han växte upp. Eventuellt växer jag också upp någon gång och slutar vara en leopard som bara gör kortsiktiga anfall, men först ska jag skriva och jogga lagom långt varje dag under några veckor till här i Paris – jogga på i stort sett tomma boulevarder och längs Seine, läsa mer av Patrick Modiano och Boris Vian, mästra om den fantasieggande symbiosen mellan mullbärsträd och silkesmaskar; tala om min passion för tennis och om att litteraturen är ett svidande återsken av livet som vi aldrig lyckades leva, om detta ska jag tala mycket mer om med de andra konstnärsgästerna på Institut suédois. Jag minns Carina, som målade miniatyrer, och som egentligen ville bli skulptör. Hon satte hela sitt existensberättigande på spel i sina miniatyrprojekt, men hon insåg till sist att hon var inne på fel spår. Hon sände mig en eftermiddag detta citat på Messenger som hon kvällen innan hade försökt att återkalla ur minnet, men då inte kommit ihåg det: ”The secret to your existence is right in front of you. It manifests itself as all those things you know you should do, but are avoiding.”  (Jordan B. Peterson). Förbluffande många känner igen sig i det jag säger och de tycker också att det är på grund av det imaginära, parallella livet som de skriver och målar. Alla har liksom jag redan skapat sig en romantisk berättelse om sig själva som parisare, med en stor, ljus våning på till exempel Rue des Pyrénées. Jag börjar bli till åren och allt mer repetitiv i mina tankemönster. Under försommaren har jag i stort sett livnärt mig på sallad och grönsaksjuice och jag själv tycker att jag är en elegantare och vitalare man i sommar än förra sommaren som jag tillbringade nedtecknandes exakt samma tankespår, fast från Circolo Scandinavos takterrass på Via della Lungara 231 i Trastevere i Rom.    I motionsspåret på Eriksö har jag under våren motionerat bort flera kilon. Dessa kilon satt besynnerligt nog djupt in på insidan av buken och i någon slags reservoar ovanför respektive höftben på ryggen. Förvandlingen märks som mest när jag sätter på mig en kostym; de kostymer som satt trångt i april faller nu naturligt längs min hundraåttiosex centimeter långa kropp. Riktigt äckligt förresten, att ansamla fett på insidan, om jag får säga det själv. Att ha vitt eller svagt gulfärgat härsket fett från mat en bra bit in under huden på ryggen och inne i själva magen; som intryckta kuddar i en flasktorkare, apropå Marcel Duchamp. En svältreserv som aldrig kommer att tas i anspråk, annat än om du plötsligt en vårdag bestämmer dig för att löpa bort fettet. Vissa individer trivs med att vara lite mulliga, men inte jag. Jag vill vara leoparden, ett kattdjur med ett för litet hjärta, för höga ambitioner, för mycket energi och som grädde på moset, i förhållande till andra kattdjur, en pytteliten hjärna. Leoparden kan inte ens spinna när den mår gott. Bland de stora kattdjuren är det endast geparden som spinner; fast å andra sidan, geparden har i förhållande till leoparden en ännu mindre hjärna. Jag säger à revoir! till Colin, reser mig och går ut i solljuset på Boulevard Haussmann, väl medveten om att våra vägar aldrig mer kommer att korsas. Liksom jag aldrig kom att återse Bill, trots att vi brevväxlade under några månader sen på hösten nittonhudraåttiosju efter mitt första parisäventyr. Jag har många gånger googlat efter Bill Wilson, maratonlöparen och läraren från Florida som en sommar i ett annat liv lärde mig att löpa längs boulevarderna utan att bli alltför trött. Från Brasserie Haussmann och till Institut suédois på Rue Payenne 11 är det tre och en halv kilometer, jag kisar mot solen, känner avgaserna irritera i halsen, uppskattar att det kommer att ta mig arton minuter att tillryggalägga sträckan.

Lördag 12 oktober 2026 När jag springer i motionsspåret på Eriksö om höstarna och det känns motigt, då tänker jag på boulevarderna i Paris, allting kommer åter till mig; den förtrollande strömmen av dofter, skyltfönster, blickar, palats, myter, romankaraktärer, skyltar, giljotiner, gotiska kyrkvalv, förflutenhet som sköljer över mig i varje steg. Alla minnen gör mig gott, om än att jag aldrig tillfullo kommer att förstå hur allt hänger ihop, men att känna den metafysiska närvaron av det förflutna varje dag är en välsignelse. Jag tänker på mina översättar- och författarvänner på Institut suédois och på alla dem som jag lärde känna på Circolo Scandinavo förra sommaren; alla sjuka av ett melankoliskt intresse av det förgångna. För sådana som oss går det inte att undkomma Paris och Rom, det är dumt att ens försöka, istället sjunker man för varje år som går allt djupare ned i virrvarret av gator, kardinaler, gobelänger, marmorkolonner, herbarier, svartsjukedramer, caféer, gatunamn, fontäner, plundringar och myter. Jag återkallar samtalen med Bill Wilson, Colin, Chloë och Annette på Brasserie Haussmann, känner att mitt hjärta slår tungt av saknad i bröstet men att det samtidigt är omättligt och alldeles, alldeles för litet, precis som leopardens hjärta.    Men det stoppar inte där, det sväller över och du vill en dag veta allt om alltings historia: tennisbanor, gamla bilar, staket, broar, kyrkklockor, bergsbyar, monument, skogar, lönnmord, bedragerskor, kejsare, vägbommar, hårnålar och även däggdjur, och som i mitt fall, en dag finner du att du vill veta allt som har hänt på Boulevard Haussmann, du börjar skriva en bok om det du lärt dig på universitetet och under dina resor i Europa, men du ändar dig i allra sista stund och kallar boken för Rue des Pyrénées, eftersom det var på den gatan precis i närheten av Cimetiere Père Lachaise som du en gång som ung student blev förälskad i Paris.

                                                              *

Källor Boris Vian, L’Écume des jours/Dagarnas skum, 1947. Anna Thulin, Paris. En stads historia, 2017. Jordan B. Peterson, Maps of Meaning: The Architecture of Belief, 1999.

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till. Använda det till någonting positivt. För det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida. Han säger det precis så där, på det där speciella sätter som han förefaller att älska. 

Giorgio Agamben är en av Italiens populäraste, samtida filosofer och hans specialitet är att vända på förlopp. På samma sätt formulerar han sig i sitt skrivande. Historia är processer, vilket i och för sig nog de flesta håller med om. Till exempel nationer är sällan större eller mer sammanhållna är nationens egen historia. Min slutsats är att en nation faller när dess invånare inte längre kan sin egen historia, inte mist känns detta aktuellt i vårt eget land. Agamben refererar ofta till filologin, den smala vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse i nuet, viket kan vara mycket svårt. Just detta är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att kunna överbrygga glappet och därigenom kunna begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir mer ansatt av det som varit, snarare än det som är. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert till nuet, fånga dagen istället på dig, låt det gamla vara.

Men för mig har det varit fantastiskt, och jag känner en slags djup sympati med alla hädagågna. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en månad sedan, låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade ödmjukt om monsieur Westerberg inte ville komma tillbaka till Paris igen. Jag fick det. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit en gång. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner i Paris. Ett tag blev det så jobbigt att hugga huvudet av folk, att de som ni vet, var tvungna att uppfinna giljotinen. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom, i alla fall efter antiken. ”Det finns ett arbetsrum ledigt till dig.” skriver de vidare till mig från Svenska Institutet i Paris. ”Och vad än det är du håller på med, så är det viktigt att du slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det monsieur Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här. Jättemånga.”

När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag en samtid som är allt mer dekadent och förvirrad. Polariseringen i Sverige är ju värre än på sjuttiotalet. Och det gör ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet, historielöshet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiskt styrda länder. Vi hade vattenkraft, kärnkraft, järnmalm och teknologi. Bara Stockholms län hade under 2021 137 skjutningar. Svenskar kan dock inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar i stället, och det sker i sömnen och börjar när vi sover som djupast, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går förkolnandet inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. Skolskjutningar och bilbränder fanns ju inte på ottiotalet. Man fick passen i tid och bilar och byggnader brann inte i förorterna. De som var jobbiga i skolan hamnade i obsklass som det hette. Mycket effektivt tydligen. När jag gick i fyran hade vi däremot alldeles för många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om dygd och bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, mycket lite om vad vi lärde oss. Nått ljushuvud lurades till att bli elevrådsordförande, en slags daning till att sen inte läsa vidare utan sluta som fackpamp. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade: ”Om vi inte egentligen var mycket trötta, eller mycket stressade?” Det var vi inte, men vi skulle i alla fall ha avslappningsövningar. För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, jag känner mig ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på förmiddagen inte gjort så väldigt mycket eller fått lära oss någonting. Framför allt fick vi inte lära oss nåt alls om första och andra världskrigen eller om Marshalplanen. Sverige mottog 107 miljoner dollar, och Västyskland fick enormt mycket mer från USA vilket gjorde att de sönderbombade städerna på rekordtid var uppbyggda igen. Vi hade istället för att lära oss om det förflutna, haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa. Men nej, det gjorde inte så mycket, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, gör trettio armhävningar, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar tillbaka till Berlin, Paris eller Rom.” Jag var i Berlin när muren öppnades och känner i dag, trots att minnet är selektivt, att jag var med och satte punkt för andra världskriget. I Tyskland hade det under åren 1933-1941 tillkommit 430 nya lagar som på olika sätt diskriminerade judar. Giorgio Agamben skriver om det här, undantagstillstånd, stato di emergenza, och det är skrämmande läsning. Misstänksamheten och förföljelserna mot Europas judar går långt tillbaka i tiden och ökade i samband med Dreyfusaffären i Paris och en generalstabsofficer av judisk härkomst som på falska grunder skulle ha ägnat sig åt spioneri och högförräderi under 1880-talet. Författaren Zola gick ut och skrev en artikel som blev världsberömd, i vilken orsaken framlades, att anklagelserna grundade sig enbart på att Dreyfus var jude.

Bortsett från själva förintelsen, den kanske mest uppseendeväckande av dessa lagar mot judar blev sen i Tyskland de så kallade Nürnberglagarna från 1935, och innebar förbud mot äktenskap mellan judar och arier.

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som också ansågs ha tänkt fel tankar. Oavsett vad det var de exakt tänkt, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel utan att ha gjort något i Sovjetunionen och i Nazityskland. Ja, fyrtiotalet var en dunkel tid. Decenniet för också tankarna till kommunistskräcken i USA på femtiotalet som kommit att kallas McCarthyism. Personer inom politiken, militären, massmedia och Hollywood tvingades mer eller mindre att lämna sina anställningar på grund av misstankar om kommunistiska sympatier. På New York Times finns en artikel om hur även FBI drev Ernest Hemingway till vansinne och sedan självmord, efter hans Nobelpris i litteratur och hans kontakter på Cuba.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband. Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är upplysande. Det är därför jag ibland mycket impulsivt reser till Paris, Berlin och Rom där Europas historia finns så koncentrerad och tillgänglig. Det räcker många gånger att börja gräva i vad gatunamn står för, och sedan blir stadslandskapet som en text som man kan försöka tolka. I praktiken blir det en slags semiotik, någonting (ett tecken i tiden i vid bemärkelse) står alltid för någonting helt annat, i kontrast till gatorna intill, och som får sin fulla innebörd först när man grävt djupt ned i historiens outsinliga brunn.

När man köper ett hus i Norrhamnen i Vaxholm blir man av mäklaren informerad om kyrkan.    ”Kyrkan?” utbrister du och tittar dig omkring på grusplanen framför de röda radhusen. Husen är från början av åttiotalet och ritade av arkitekterna Lars Iwdal och Knut Fredriksson. Det blåser en byig vind, en flagglina på bergsknallen längre upp till höger smattrar som om den försöker frigöra sig från flaggstången och dra till havs. Solen ligger på i fyrtiofem graders vinkeln mot de faluröda fasaderna. Ljuset och vinden ger Norrhamnen en atmosfär av västkusten snarare än Stockholms innerskärgård. Framför dig en hundra meter bred och inte särskilt djup hamn. En tjärad eka och en fritidsbåt ligger hårt förtöjda invid bryggan närmast Fiskaregatan. Längre upp mot land och parallellt med Fiskaregatan, löper så den berömda Carl Anderssons gata, egentligen en etthundratjugo meter kort gatstump med grus och i mitten en så kallad rindal som leder till två dagvattenbrunnar.    Under sommarmånaderna kommer många fritidsbåtar in i Norrhamnen. Sommarbrunbrända skärgårdsgäster och bofasta anländer i fantasifulla sommarhattar från öarna, söker sig in till Vaxön för att handla på Konsum och gå och fika. Mitt i inloppet till Norrhamnen finns en klippa som kallas Gladan. Ytterligare trettio meter längre ut döljer sig ett grund som många båtar har gått på under heta dagar i juli, när styrman har fokuserat på Gladan och sen med blicken letat en ledig plats att lägga till vid inne i hamnen – då har det smält till och på botten finner barnen när de dyker med cyklop hundratals små delar av propellrar.    Utanför Gladan och grundet öppnar sig en fjärd och ännu längre norrut syns de avlägsna konturerna från grosshandlarvillorna på Hästholmen och Stegesund. Norrhamnen ligger för det mesta väl skyddad från vinden, men på fjärden går det vita gäss när det blåser nordostlig vind. Vaxholmsbåtar korsar fjärden många gånger per dag. De vita båtarna stannar kort med fören mot Edholmas och Stegesunds cementkajer och styr sedan vidare ut mot Möja.    Grusplanen precis vid hamnen är en anmärkningsvärd plats; en blandning av grusplan, parkering, vändplan och en uppställningsplats för kommunens återvinningskärl. En gång rensades det strömming i stora lass invid bryggan, måsar överallt, och långväga gäster lade till med snipor och ekor om söndagarna iklädda sina finaste högtidskläder för att lyssna till prästen Carl Anderssons predikningar i kyrkan, eller i missionshuset som det även kallades. ”Carl Andersson i Vaxholm” var född 1830 och gick bort 1901. Han var en egenutbildad missionär inom Stockholms stadsmission och Vaxholms missionsförbund och även verksam inom fängelsevården där han talade med de dödsdömda. Hans predikningar i Vaxholm drog under några år på artonhundratalet stora skaror. I litteraturen om honom beskrivs han som en helt igenom arbetsam och from människa som genom predikningarna i missionshuset/kyrkan kom att bli starkt förknippad med Vaxholm, till den grad att han trettioåtta år efter sin död kom att få en gata uppkallad efter sig.    Vid en reglering av gator i Vaxholm föreslog Karl Martin och John Abrahamsson 1939 att Norrgatan – som i dag alltså är den drygt etthundra meter långa gatstumpen med grus och en rindal – att den skulle döpas om till Carl Anderssons gata till minne av den beryktade prästen, vars gärning och popularitet många vaxholmare redan hade glömt bort. Vaxholms stadsfullmäktige antog det nya gatunamnet ”Carl Anderssons gata” den 14 september 1939. Gatunamnet tillkom under en mycket orolig tid, två veckor efter att Tyskland invaderat Polen, och det var tre dagar innan Luftwaffe åter skulle komma att verkställa den blixtkriegtaktik, som de övat på i Spanien, i och med att de bombade sönder Warszawa. Vi som bor här är glada över gatunamnet. Carl Anderssons gata blev dessutom vackrare med rindalen som jag själv var med och förhandlade fram med kommunen, då någon på kommunkontoret plötsligt en sommar på tjugohundratalet fått för sig att Carl Andersson gata skulle asfalteras. En av Vaxholms äldsta gator. Vi boende gick samman, protesterade mot moderniseringen och kommunen insåg till sist att grus och kullersten var mer i harmoni med områdets historia, Carl Andersson och den kvarlämnade muren intill tomten som kyrkan faktiskt en gång stått på. Några gånger om år sopar jag rindalen ren och krattar hela gatan med en kratta så att gatan blir alldeles jämn som på en kyrkogård. Jag brukar skoja med grannarna genom att säga att jag är kyrkovaktmästaren som har återuppstått och nu återställer allt så som det en gång var.    Kommunen lade sen ned en ansenlig summa på att ordna rabatterna och gräsmattan under de stora och livskraftiga kastanjerna och ankaret nere vid Fiskaregatan; det ställdes ut vackra bänkar och bord i ek, samt mycket stämningsskapande belysning. Allt borrades fast i marken så att det inte skulle gå att flytta. En höstnatt var plötsligt det mesta stulet. Belysningen föreföll vara uppdragen med hjälp av bogserlina fäst efter en pick up. Någon tyckte att de behövde bänkarna och belysningen bättre än de som bor i Norrhamnen och de som kommer på helgbesök. I en annan dimension kommer de som stulit att få stå till svars inför prästen Carl Andersson, han som hade en alldeles klarblå blick som aldrig vek undan och som var van att tala allvar med brottslingar tills de föll i gråt och bad om Guds förlåtelse. Den kände typografen Karl-Erik Forsberg bodde för övrigt i det gula huset på Fiskaregatan och i andra änden av samma gata levde tills alldeles nyligen författaren P O Enquist. Lite har jag nog undvikit att skriva ned det här om kvarteren i Norrhamnen och min egen gata, den gata som jag har bott längst på i hela mitt liv, som har blivit en viktig del av mitt eget liv, den gata som mina två söner har lärt sig cykla på och som vi i ljusa junikvällar har övat tennis på med en speciell sort mjuk tennisboll som fungerar alldeles förträffligt på ojämnt grus, men gatan har ett så vardagligt svenskt namn att den väcker få associationer om man inte vet vem prästen var. Alla barn som passerar klipphällen utanför vår entré kan inte bärga sig utan måste klättra upp den välvda hällen, och jag har fått höra att det där har suttit små barn på led redan under områdets allra första höst på åttiotalet. De som känner mig vet att jag har skrivit åtskilligt om gator i Europa, Rue des Pyrénées i Paris, till exempel den gatan är flera kilometer lång, skär rakt genom Paris och förbi Cimetière du Père-Lachaise. Carl Andersson gata är blott drygt hundra meter. Men så är det detta med kyrkan: den stod alltså på platsen i hundra år på en upphöjd kulle mellan Carl Anderssons gata och Torggatan; kyrkan överlevde spanska sjukan, två världskrig, även de bomber som i februari 1944 fälldes över Stockholms skärgård – nio bomber föll på Blidö och en bomb landade på grannön Yxlan. Efteråt såg man att bomberna hade kyrilliska bokstäver, så det var ingen tvekan att det var sovjetiska bombplan som släppt dem. Tack och lov klarade sig Vaxholm och kyrkan, ja, det var inte ens i närheten, men bombplanen kan inte ha varit långt härifrån, till och med passerat med sin tunga bomblast över skärgårdens huvudstad. Strängnäs och Södermalm blev samma kväll bombade av Röda armén. Nu är kyrkan på Carl Anderssons gata hur som helst förvunnen sedan femtio år. Den lär ha varit så stor att Vaxholms dåvarande befolkning på trettiotalet kunde gå in i kyrkan och stänga dörrarna. Karl Linge skriver: ”Carl Andersson var en fyndig och modig man och med gott förstånd.” Låt den formuleringen från 1957 sjunka in om du passerar här till exempel på din promenad, tänk på att vara ”fyndig och modig!” Låt det blir det som du tar med dig resten av livet efter att ha promenerat på Carl Anderssons gata. ”Kyrkan… det finns inte någon kyrka?”, säger du därpå till mäklaren som luktar rakvatten i blåsten och som har en svart ring intryckt inne i själva örsnibben.    Mäklaren: ”Neeej kyrkan, ja, jag menar missionshuset, det revs 1967. Man började riva det i september och i mars var allt borta!”    ”Riva kyrkor måste väl ändå höra till ovanligheterna.”, säger du.    I Sverige rivs kulturbyggnader med en speciell destruktiv passion. Lite som att klia på ett sår som man blivit tillsagd av infektionsläkaren att man absolut inte får pilla på. Gammalt ska bort och nytt ska in.    ”Detta skedde under samma tid som Klarakvarteren försvann, och i dag tar vi väl inte heller speciellt väl hand om våra gamla människor” svarar mäklaren, samtidigt som han försvinner i tanken och vänder blicken ut mot havet och blir stående alldeles tyst.

                                                     *

Från caféet vid Saint-Lazare såg han henne i folkvimlet gå förbi med blicken långt framför sig. Under ett ögonblick när hon passerade var det blott ett par meter mellan dem. Det högg till. Han lutade sig över sin tidning så att hon för allt i världen inte skulle få syn på honom. Efter att han läst en artikel på sidan 8 i The New York Times, som handlade om ett barn som suttit fast under flera dygn i en brunn i Massachusetts, tittade han upp och såg sig omkring. Tänk om hon vänt sig om och de skulle stöta på varandra?      Han betalade för kaffet och skyndade sen iväg längs Rue de Rome och fortsatte ända bort till hotellrummet Maison Eugénie på Rue de Rome 167. Han kände sig skyldig till något, trots att han inte hade gjort något annat är gjort sig osynlig. Nu visste han hur som helst att Anais Dupin var i Paris och att slumpen återigen skulle kunna föra dem samman. Högst troligt var att hon var här för att delta på samma historiekonferens som honom, ”Kalla kriget 30 år efter perestrojkan” som arrangerades av historiska institutionen på Sorbonne. Den omtvistade historieprofessorn Janez Potočnik skulle i morgon föreläsa om den systematiska förgiftningen av ryska soldater under andra världskrigets slutskede. Det skedde i strid mot artikel 70 i 1863-års Lieber Code: ”The use of poison in any manner, be it to poison wells, or food, or arms, is wholly excluded from modern warfare. He that uses it puts himself out of the pale of the law and usages of war.”      Trots att rummet på Maison Eugénie kostade 1200 Euro per vecka så bestämde han sig för att stanna kvar i Paris resten av månaden. Frukosten som serverades punktligt klockan 7 varje morgon var överdådig. Han åt så mycket under morgonen att han inte behövde något mer resten av dagen. Någon kväll i veckan unnade han sig en äggsmörgås och ett par öl på någon av krogarna i korsningen Boulevard de Courcelles/Avenue de Villiers vid sextiden på kvällen, för att sedan sakta promenera tillbaka till hotellrummet och lägga sig. Det var vår i luften. Paris blev varmare på eftermiddagarna för var dag som passerade. Mornarna ägnade han åt att gymnastisera på rummet, sit-ups och armhävningar i 30 minuter före frukosten. Sedan gick han till Place de Vogses där han satt under ett träd och läste på datorn, tänkte tillbaka på sin ungdom och skrev om energi. Tittade på folk som var ute med sina hundar.      Anais Dupin visade sig överhuvudtaget inte under konferensen fyra dagar och samtidigt som han kände sig lättad, kunde han inte låta bli att tänka på henne. På social medier var hon helt frånvarande. Den enda bild på henne som gick att googla fram var 10 år gammal. Den återfanns på en sida för Institutionen för lingvistik på Stockholms Universitet. Hon hade liksom honom lämnat universitetsvärlden för länge sedan och det var oklart vad hon nu ägnade sig åt. Själv hade han av en slump hamnat i energibranschen, inte för att han kunde mycket i ämnet, men energi i alla dess former fascinerade honom och han hade skrivit åtskilligt om värmeverk och så kallade kraftvärmeverk. Anläggningar som både kunde ge värme åt en stad likväl som elektricitet. Och så det faktum att energi aldrig kan försvinna utan bara omvandlas, det ingav en rent metafysisk dimension i allt han företog sig och det gjorde honom lugn i hans egen existens. Efter de senaste årens diciplinerade arbete kunde han nu ta ut en ackumulerad semester och frågan var om han ens tänkte dyka upp på energiföretaget Xtron igen. Få kollegor skulle sakna honom då han mest hade haft kontakt med ett fåtal personer via olika digitala gränssnitt som Slack, Teams och givetvis e-post. Vissa personer som han hade jobbat dagligen tillsammans med i flera år hade han aldrig träffat fysiskt, och det hade heller aldrig behövts. De texter som han skrev uppskattades. Han använde i allt högre utsträckning skrivteknologi inom AI och kopierade ogenerat från nätet och formulerade om texter tills de i för hållande till originalet var oigenkännliga. Han skrev till och med en del texter här i Paris om sopförbränning, sånt som han inte blivit helt klar under våren, och som han tänkte e-posta till sin chef i senare i juni. Eventuellt behövde han aldrig mer dyka upp på kontoret. Cheferna fick sina texter ändå, punktligt och utan korrekturfel. Det var sällan han själv som stod som upphovsförfattare till texterna. Via en googlesökning fann han ibland texterna publicerade under främmande ingenjörers namn i tidskrifter som Power, Science och World Energy Outlook.    Strikta dagsrutiner var avgörande för att han skulle lyckas i sitt kall och ännu viktigare tyckte han att dessa hade blivit sedan han läst Jordan B Petersons bestseller 12 rules for life. ”Stable and reliable daily habits help us regulate our ’master control system’”, och “Anxiety and depression cannot be easily treated if the sufferer has unpredictable daily routines.”    Men så var det den ouppklarade händelsen med hans farfars död i Tyskland. Förutom konferensen var det nog den händelsen som hade fört honom till Paris. Hans farfar kom från Ångermanland, hade varit en hängiven kommunist och välkomnat Sovjetunionens invasion av Finland 1939. Därefter hade ingen i släkten vetat mer om farfar Sven än att han hade försvunnit någonstans i östra Tyskland 1944. Breven hade slutat komma till farmor och hans far var bara ett par år när Sven hade försvunnit. Ingen visste något om Svens öde, förutom att han troligen blivit förgiftad. En förmultnad kropp hade hittats i ett övergivet och sönderbombat hus utanför Dresden, 16 maj 1945, som troligen var Sven.    Ingen tror längre på frenologin, då den bygger på föreställningen om att det yttre representerar det inre. Du sitter ensam vid fontänen i parken på Place des Vosges i Paris; det är en ljummen förmiddag i slutet maj, du lägger händerna mot ansiktet, blundar hårt och utför grimaser mot handflatorna och försöker uttolka om det händer något inombords. Det första du kommer att  tänka på i mörkret är att rockpoeten Jim Morrison satt och satt och skrev i parken i juni 1971. En mer inspirerande plats i Paris är svår att finna. Jim hade gett sig av från USA tillsammans med flickvännen Pamela Courson och skulle nu få inspiration i Paris och även hålla sig undan från ett osedlighetsåtal som väckts mot honom då han uppträtt lite väl ekivokt på en rockscen i Florida några år tidigare. Place des Vosges är en magisk plats och platsen kom att bli det första anlagda torget i Paris, omgärdat av speciella tegelhus med skiffertak och mansardfönster. Den söta doften som kommer i stråk över torget om kvällarna kommer från lindarna som ramar in den inre delen av parken. I ett av tegelhusen bodde Victor Hugo. De flesta byggnaderna runt Place des Vosges uppfördes 1615 i samband med tornerspel som arrangerades för att fira Ludvig XIII:s och Anna av Österrikes bröllop. Jim Morrisons lägenhet ligger några kvarter söderut från torget sett, på Rue Beautreillis 17, 10 minuter härifrån, ganska nära kyrkan Saint Paul. Om man blickar upp mot fasaden där ser man en liten skylt som säger: ”Jim Morrison didn’t die here”. Under en period fanns det en krog på Rue Beautreillis som kallades ”Jim’s Room”, men inte heller den finns kvar. Krogen lockade till sig så många unga amerikaner att de boende i kvarteret ledsnade. Så kommer tanken igen: Du har 43 muskler i ansiktet.    Det här var på den tiden då jag alltjämt bodde i Lärkstaden hemma i Stockholm, men jag reste ut i Europa så fort jag lyckats få ihop lite besparingar från arbetena som frilansjournalist och som scenarbetare på Dramaten. På dagarna satt jag för det mesta hopsjunken på Kungliga Biblioteket och skev dikter och essäer om allt möjligt, varav ett stort antal alster blev publicerade i Länstidningen Östersund eller i någon kulturtidskrift som till exempel Hjärnstorm.    Det blev fyra-fem resor per år ut i Europa. Den betydelsefullaste resan kom dock inte att bli till Rom eller Paris, utan till Berlin. Det var i november 1989. Jag anlände någon dag efter att muren hade öppnats. Jag minns att jag pratade tyska och att jag tumlade runt i kaoset under dagarna omkring den 9 november. Jag kom att bli en av de första tusen européerna som passerade genom hålet i muren. ”Andra världskriget var äntligen över” minns jag att jag tänkte när jag fann mig själv stående i en förfallen park på andra sidan, i Östberlin. Farfar stred visserligen i Röda armén, men utan kommunisterna hade aldrig Nazityskland fallit. Jag var tjugofyra år, bodde i Lärkstaden och under åren fram mot 30, kände jag allt som oftast att mitt yttre inte avspeglade det som rörde sig på insidan. Känslan var obehaglig, men samtidigt spännande i betydelsen att jag utan någon som helst ansträngning kunde uppträda under en form av täckmantel – jag kunde vara någon annan samtidigt som jag ändå var mig själv.    Än djärvare skulle förvandlingsnumret bli varje gång jag reste i väg till en europeisk huvudstad och redan under första kvällen fann mig omgiven av bohemer, konstnärer och poeter som inte hade en susning om vem jag egentligen var. De hade ingen aning om mitt förflutna, bara att vi kände att vi hade mycket gemensamt. Jag tittade konstnärerna djupt i ögonen – men sa ingenting. Blott undantagsvis lyckades jag under någon av de första kvällarna på en sån där typisk konstnärsbar, fastställa en avlägsen gemensam person från vårt förflutna. Det som jag nu berättar ägde alltså rum långt före internet och de sociala mediernas tidevarv. Allt man sade under några omtumlande veckor i storstaden, blev sant och ingen kunde vända fakta eller en händelse mot en. Vissa av alla de som jag träffade kom sen något år senare upp och bodde i min lägenhet på Tulegatan. Lärkstaden var ändå en vacker och stämningsfull del av Stockholm, nästan som Place des Vosges, och jag tyckte mycket om att berätta för mina gäster om Lars Israel Wahlman som hade ritat Engelbrektskyrkan och om P O Hallman som utan undantag blott bidragit med skönhet till Stockholms stadsbild. Till exempel Lärkstaden och Röda Bergen. Den nya internettidsåldern medförde decenniet senare, på gott och ont, att vänskapskretsarna blev lite väl världsomspännande, ja i det närmaste gränslösa. Engelbrektskyrkan i Lärkstaden invigdes samma år som första världskriget bröt ut och i utkanten av kvarteren som räknas till Lärkstaden har både Hermann Göring och Raoul Wallenberg bott.    Du har 43 muskler i ansiktet. Det som rör sig på insidan har ingenting med utsidan att göra. Repetera. När du tar bort händerna från ansiktet sitter du kvar på parkbänkten på Place des Vosges. Det doftar lindblom. Järngrindarna in till parken låses om natten, och jag tycker om att de gör det. Parken behöver vila. Om grindarna inte låstes skulle parken snabbt bli ett favorittillhåll för Paris alla hemlösa.    Två rörmokare har kommit fram till fontänen medan du har hållit ögonen slutna och tänkt på Jim Morrison. Rörmokarna gestikulerar, pratar parisiska, röker var sin cigg. De har med sig en gammaldags verktygslåda i trä fäst med brandgula spännband på en pirra. De utbyter idéer och försöker att komma på en lösning på problemet. Men vad är problemet? Fontänen porlar inte längre. Din farfar återfanns i ett sönderbombat hus utanför Dresden våren 1945. Fontänen är tyst. En av rörmokarna förefaller mycket argare än den andre och pekar upprepade gånger mot mitten av fontänen. Han är upprörd över att vattnet i fontänen har stängts av, säger han. Den andre rörmokaren, tar ett djupt bloss på sin cigg och ser myndigt på sin kollega: ”Il y a un arrêt dans la conduite d'eau et ce qui en sort n'est que du poison./Det är ett stopp i vattenledningen och det som kommer ut är bara gift!”               Klockan närmar sig 11 och du sitter försjunken i dig själv och iakttar männen som arbetar. Du funderar på hur det skulle vara att vara en hantverkare. Så känner du en doft som kommer från någon som står alldeles bakom dig. Energi kan inte förgöras, bara omvandlas. Du inser att det är exakt den doft som du aldrig förmått glömma. Parfymen Anais Dupin köpte när ni var tillsammans i en butik på Champs-Élysées.      

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till; använda det till någonting positivt, för det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida, han säger det precis så där som han förefaller att älskar att vända på förlopp, på samma som han också gör i sitt skrivande. Historia är processer, han refererar ofta till filologin, den vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse nu, viket kan vara mycket, mycket svårt – för just det är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att överbrygga gapet/glappet – att begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir allt mer ansatt av det som varit. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert, carpe diem istället på dig, låt det gamla vara.    Men för mig har det ändå varit mycket bra. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en dryg vecka sedan, då låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade om jag inte ville komma tillbaka till Paris igen. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom. ”Det finns ett arbetsrum ledigt bara till dig.” säger de på institutet. ”Och vad än det är du håller på med så är det viktigt att jag slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det herr Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här.”    När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag bara en samtid som är dekadent och förvirrad. Och det gör mig ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiska länder. Fram till i dag har Stockholm haft nittiosju skjutningar och då är det tre månader kvar av rekordåret. Svenskar kan inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar, och det sker i sömnen och börjar inifrån, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går besvikelsen inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. När jag gick i fyran hade vi många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, ingenting om vad vi lärde oss. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade oss om vi inte var mycket trötta, eller mycket stressade? För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, och att man var ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på dagen nästan inte gjort någonting eller fått lära oss någonting, vi hade haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa igen. Men nej, jag sörjer inte, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar till Berlin, Paris eller Rom.”

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som tänkte fel tankar, oavsett vad det var de tänkte, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel, i Sovjetunionen och Nazityskland.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband.  Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är lysande, det är därför jag reser till Paris, just till Paris.    Det jag gillar mest med Giorgio Agamben är att har är opolitisk och tar in precis allt och skriver om precis allt. Ofta ställer han bara två tankegångar/teman bredvid varandra i sina texter och överlåter till läsaren att dra slutsatsen. Nästan ingenting du tänker på har inte någon annan ägnat ett helt liv åt att försöka lösa medels logik, konst och litteratur. Om mina lärare hade upplyst mig om detta. Men vi ägnade mycket tid åt avslappningsövningar och elevråd om ingenting.    Giorgio Agamben plockar, så som han alltid gör, fram i tid och rum avlägsna berättelser och citat ur den europeiska kanonen; vrider och vänder på begreppen, vänder perspektiven in mot dess motsats. Arkeologi är samtid och samtid är arkeologi. Man ser att han trivs när han säger det. Den gamle mannen titta upp, både assistenten och Giorgio själv har konstaterat att åhörarna är betydligt yngre än de själva, Giorgio försöker med några vaga handrörelser visa på det han har skrivit i böcker som Homo Sacer, att det han berättar handlar om oss. Dig och mig, om Europa, allt som gick så fruktansvärt snett 1914 och 1939, och även 1936 för den delen, allt gick snett men det hade enligt Agamben en utgångspunkt i romersk rätt. Han skriver i Homo Sacer om lagbundenhet och det har jag själv intresserat mig för inom språket sfär och detta går det att läsa om det i min lilla essä om Wittgenstein i boken Rue des Pyrénées. Det förflutna är skapat av oss. Du kan konstruera en tidpunkt i det förflutna utifrån där du befinner dig. Du var aldrig där när det verkligen hände, och alla som var där är döda, men det förflutna är skapat av dig. Livet är inte ett grupparbete, det är en jakt på gemenskap med det som varit.

                                                              *