Den här klyschan om att känna sig som en tonåring igen känns rätt uttjatad, men den dagen jag slutar bli 15 år gammal igen av att höra Saker som hon gör kan jag kanske lika gärna avsluta allting. Särskilt när jag hör den med mannen ståendes fem meter framför mig. Kvällen blev natt så fort, Katarina klockor 4 ever.

L & J fick sin E, vi pratar bebisbebisbebis, Ceed eller V60. Det är kul att vara vuxen. Det är kul att Mannen i den vita hatten är bortglömd. Det är kul att tänka på räntor. Lyssnar på Blonde on blonde, I didn't know that you were saying goodbye for good.

I'm leaving the table, April Come She Will. Vi går mot ganska mörka tider. There she goes, my beautiful world. Försöker hålla hoppet uppe kring allt det där. När fan blev det här en dagbok? Det skulle ju bara vara mumlande. Mumlande är det emellertid fortfarande. Mumlande dagbok, fan vad sexigt.

Kort biografi har alltid slagit men det som slog mig mer den här gången var Långtbort och Tåg. Jag har alltid tyckt att Kärlek är en jävligt SKUM skiva, det är jävligt konstig vibe på den. Trehörnsgatan och Linnéa ska vi inte ens tala om, de är ren och skär mardrömssoundtrack båda två. Titelspåret funkar, har alltid funkat men inte så mycket mer än så. Det är egentligen bara Biografi, Långtbort och Tåg som verkligen presterar. De, och Dylancovern.

Grejen med Långtbort är ju så klart mormor, inte helt omöjligt att lista ut. Jag vet att jag tänkte förr att vissa låtar, vissa skivor, vissa soundtracks förmodligen kommer slå mycket hårdare om några år, när jag varit med om lite mer. Det skulle visa sig att jag hade rätt men det är ju inte direkt någon jätteimponerande spådom. Det enda intressanta i det här sammanhanget är snarare vilka låtar det blev. Inte alltid lågoddsare. Thåström hade det förr, jävlar vad han hade det förr.

Men hur förklarar man trösten som ges av en 67-årig f.d pundarkristen som förlorat hälften av sina barn? Det gör man inte, jag tror bara man försöker förstå den trösten han försöker ge. Jag vet inte vad det är värt, men det är värt mer än det mesta. Han håller folks händer, ser dem djupt i ögonen, pratar med dem. Är det tröst? Jag tror det.

Cirklarna sluts, som de alltid gör. Weeping song, är det 12 år sedan? Into my arms, hand i hand. Det finns inget större, ingen större. En apoteos, en frälsning, en galen Gud närvarande i såväl himlen som på scenen. Vilket svammel, det här. Men det var ju också syftet.

Första veckan i september ger oss högsommarvärme. Jag lyssnar på Vi är inte längre där, funderar på när jag själv insåg att blod på blod är det viktigaste vi har här i livet. Funderar mest på hur berättaren kan ha tagit 24 år på sig att fatta.

Den här förgängligheten tar kål på mig ibland samtidigt som den göder hela min existens. Vi ser på About time och A river runs through it, dricker Beaujolais och Falanghina. Jag försöker minnas tiden då rötterna var helt intakta. Innan flytten? Pre-2016 är fan länge sedan. Gnäll gnäll, ordbajs, flum flum.

Jag minns ljudet från gruset när vi kröp med vår kombi genom lönnallén mot gården och hur pappa tutade.

Jag tror jag vet vad tiden kommer ge oss och det är helt lugnt för min del. Det är bara skönt att sätta stopp för allt ibland, om än temporärt, och få babbla lite osammanhängande. Varför betonar han "tutade" så väsensskilt annorlunda i sista versen? Vem vet. Man kan ju gissa.

Från So long till So long, Marianne. Cohen & Tunström, Hydra, David Gilmour och Gentlemen, Moonica Mac och Joan Baez.

Det hann ifatt till slut, men det hinner ju faktiskt ifatt alla. Det är inte så mycket konceptet eller tomheten eller det potentiella mörkret som jag visserligen bestämt motsätter mig som föranleder skräcken, det är mest hur förgängligt allt blir och är. Åtminstone i den här medvetenheten. Allt bygger ju på att det finns fler. Som den där ensamma renen högst upp på berget i Härjedalen. Den, han, Han, Den, bekräftade liksom allt. Kanske hjälper det lite, kanske inte.

Nothing's gonna change my world, fast den förändras ju likväl. Jag hade hoppats - och hoppas än - att hon tar sig igenom sommaren och bröllopet. Sedan får jag nog lämna resten osagt. Flyg ner till Skåne, 24h-visit för ett kanske slutgiltigt hejdå. Livet är lite för förgängligt egentligen. Tror jag behöver forsande vatten, livets och jordens riktiga musik. Men vad jag behöver är ju ovidkommande.

Var slutar man egentligen och när? Inte vet jag. Jag vet att jag tänker på min mormor.

I always was a good thief.

Kommer på mig själv med att längta efter det fem minuter långa mörkret, hej vännen det är sent på året. Dylan @Budokan, hittade en gammal lista långt ner i avgrunden, funderade lite, försökte hitta de gemensamma nämnarna. Everybody knows.

Åter till mögsatsen. När river de VG? Inte snart nog. Vad landar allt det här i? Blodiga kors på Golgata, slaktade troende från båda håll och vem vet, vem vet, vem vet. Cohen visste. Alla vet, synd att alla låtsas som ingenting. Men några av de där gamla låtarna fastnar men det har jag redan babblat om. Wings till exempel. Kanske inte så konstigt. Emil kommer till Uppsala och tog mitt önskemål på Messenger, jorden runt i motvind efter vad är det nu, 14 år?

Fått hem Julia av Sandra Newman, kanske äntligen får svar på mina spörsmål. Slår in julklappar, kramar mina vänner, älskar min soon-to-be wife, stirrar mig blind in i solen varje gång den uppenbarar sig, höjer volymen på Pride of the Summer och tänker på the bloody cross on top of Calvary. De slänger ut folk från halva Väktargatan, vi svär att vara där när wrecking ball körs igång. Everybody knows.

Teatern, det är tomt på statsen, 30% kommer inte lämna in och jävlar vad folk fick panik. Snart klar med det här tramset. Fast det har varit kul trams, allt annat vore en lögn. Röster och namn. Steg fram och bak men framframfram. Litteraturpriset på torsdag.