// Q U A I N T R E L L E //

Sedan text “6″ har det hänt mycket, det har gått månader sen jag skrev sist. Bara någon vecka efter nummer 6 hände det mycket. Han, erkände helt plötsligt att han inte gått vidare, igen. Åh tänkte jag, kan det ta slut. Han har en tjej, men ändå tar han sig frihet att skriva till mig på ett sätt som jag tycker är fel. 

Det hände mycket, vi pratade massor. Vi hängde några gånger, pratade om det, och pratade ännu mer om det på telefon efter vi båda gått hem igen. Vi pratade om oss, vi frågade varandra när detta ska ta slut, när det inte ska finnas några känslor kvar och vi kan vara lyckliga. Det höll på så ett tag. 

Allt detta eskalerade i känslor igen. Såklart. Jag fick mer och mer ångest över hur situationen var. Jag mådde dåligt för att var med henne och inte mig, jag mådde dåligt för sättet hon blev behandlad - i ovisshet. Jag såg henne på bussen och när jag gick av satte jag mig på marken och grät i en halvtimma, även fast jag inte hade gjort något speciellt fel, lade jag skulden på mig själv. Jag tyckte det var mitt fel, jag skulle inte ens ha varit hans vän, jag skulle bara ignorerat. Men hur fan gör man det, jag var ju så oerhört rädd att jag då kanske skulle förlora min allra bästa vän. 

Natten till midsommar orkade jag inte mer. Vi pratade i telefon, jag sa att det var hon eller jag. Inga oklarheter. Det tog fem minuter in i ett sorgset samtal och tillslut sa han det. “Jag kan inte lämna henne”. 

Mitt hjärta föll till marken. Tusen knivar högg i hela min kropp. Mina nerver började darra och hela min värld gick under. De följande två timmarna bestod utav ett stort bråk från hans sida. Jag var orättvis, målade ut honom som en dum person, använde mig av utpressning, ja mycket blev jag anklagad för. Han sa till mig att han inte var redo att släppa mig från hans liv, att jag var hans allra bästa vän och att han älskade mig. Åh, jag kunde inte mer än hålla med men tillslut lugnade det ner sig och mina argument var för starka för att han skulle kunna bli arg.

“Jag lämnar din tröja till henne, du lämnar min jacka”. 

Vi fick en uppgift i skolan under höstens ledsamma regn och blåst att skriva en dikt om kärlek. Jag behövde inte ens tänka efter på vad jag skulle skriva om, för jag hade alldeles precis blivit sårad av han jag brydde mig så mycket om. Att presentera den för klassen visste jag skulle vara problemfritt, men så fort som jag började läsa blev min andning tung. Det hade bara gått några dagar sen mitt hjärta blev till sten och trots att jag inte har någon scenskräck alls, så kändes det som att jag stod naken framför alla dessa tonårselever. Jag slutförde dikten och alla i klassen kollade på mig, de förstod precis vem dikten handlade om – men de var tysta om det, för de såg hur sårad jag var då.

”Precis när du trodde stormen blåst förbi när du inte längre känner, du känner ingenting.

Då släpps plötsligt bomben, du trodde var gömd under moss, och det som då var hjärtesorg, blev plötsligt hjärtekross.

När tilliten var bortblåst och allt annat även så, då kom det som då var klantigt, men nu hjärtlöst och knacka på.

Nu sitter du där på golvet, ensam med din egen tröst shit, du trodde väl aldrig att sorg skulle komma först?

Med kramp i dina armar efter att ha hållit runt dina ben så tros du börja veta, att allt var så falskt och fel.

Ditt sinne bara fastnar i något slag av trans du kommer varken upp eller fram, du bara fastnar där nånstans.

Nu ligger du kvar ensam i kaoset någonstans. Du förlorade i kärlek och kvar lämnas högar i ord fulla av ”aj”

Precis när du trodde stormen blåst förbi, så faller du omkull och frågar:

Behöver man verkligen älska sig själv först innan man låter någon annan älska en? 

Jag har alltid levt efter att jag alltid ska älska mig mer än vad jag gör, och inte nöja mig med mindre än det bästa med kärlek. Men har jag alltid gjort det? Är det inte när någon annan älskar en som man ser hur vacker man faktiskt är? Jag kände mig aldrig vackrare som när han sa att jag såg helt otrolig ut, det var han som lyfte mig, det var han som lärde mig att älska mig själv. Kanske ska man inte behöva älska sig själv för att kunna bli älskad, kanske ska någon annan visa dig hur vacker och speciell du är för att du ska tro på det själv tillslut? Och kanske är det så att när du slutat älska dig själv efter någon som sårat dig lämnat , är inte förrän någon annan bevisar på ett annat sätt att du inte är oviktig som du lär dig att älska dig själv igen?

Jag kommer ihåg när vi för näst sista gången sa att det var slut. Vi beställde thai-mat och kollade på film, bara som vänner sade vi. Jag hade gått vidare, det hade inte han, men vi var bara vänner. jag var där hos honom längre än vad jag planerat. Det hela slutade med att jag grät i hans knä och vi höll om varandra i en halv evighet som tröst. Men aldrig, skulle våra läppar mötas, för nej var det var fel - vi hade ju gått vidare?

Dagen efter bestämde vi oss återigen att försöka. Ingen eller inget kunde hålla oss isär och jag suktade efter att få vara med honom. - trots chocken då jag tydligen inte alls hade gått vidare från honom, med tanke på tårarna dagen innan. Så vi försökte igen.