Krogklubben

I dagarna släpptes den årliga svenska krogbibeln White guide i dess 2011 års upplaga. Den kanske inte är lika auktoritär i krogbranschen som klassiska Guide Rouge (Michelinguiden) men rolig läsning för oss på dessa lite nordligare breddgrader, vilka fransmännen inte (av ibland förståeliga skäl) granskar allt för noggrant.

Inte helt oväntat blev Franzén & Lindberg och Oaxen valda till årets restauranger. Föga förvånande verkar de även inför 2011 förutspå en fortsättning på ekologisk och närproducerad matlagning.

"Perfekta råvaror, helst uppgrävda bakom husknuten. Den egna trädgården och den närmaste naturen är skafferiet."

Det är svårt att förneka att snabbmaten har sin plats, när tiden är knappare än behovet av näring är den oftast det naturliga valet. En klassiker inom genren är hamburgaren. Hamburgarmarknaden är dock dominerad av några få stora aktörer (ett roligt undantag är Vegabar) med rätt tråkiga och likriktade hamburgare som resultat.

Bland "Corporateburgarna" har Krogklubben en klar favoritrestaurang, Max. Denna Norrlandsklassiker har med sina fräscha hamburgare, spröda strips och fantasifulla tillbehör skakat av sig konkurrenterna. Senaste tiden har det surrat bland hamburgerentusiasterna att Max gått ut med att de med nytillskottet i menyn, Max Grand de-Luxe, vill erbjuda den "Bästa snabbmatsburgaren". Enligt Max har processen med att ta fram hamburgaren tagit fyra år och gedigna förstudier i hamburgarens hemland USA ska ha grundlagt arbetet. 

Givetvis är detta påståenden något som väcker KK:s intresse. Med inställningen att det är snabbmat som ska ätas och tas för vad det är begav sig KK till närmaste Maxrestaurang för att utröna vad allt surr egentligen handlar om.

Inredning och atmosfär är väl inget som egentligen ska ligga en snabbmatsrestaurang i fatet. Trots att det inte finns någon regel som säger att en snabbmatsrestaurangs inredning inte kan vara trevlig är det enligt oss ändå funktionen som räknas. Vad gäller Max brukar deras restauranger kännas fräschare än många av deras konkurrenters diton. Dock kan vissa färgval i accentfärgerna i inredningen diskuteras men som sagt funktion och fräschör väger tyngst.

Så till besökets huvudperson, hamburgaren.  När vi fått våra brickor med De-luxe menyer med olika sideorders och funnit sittplatser kunde vi konstatera att Max vill spel på lyxkänsla med det guldfärgade omslagspapperet. Dock verkar inte Midasberöringen ha nått på djupet. Själva burgaren såg visserligen större ut än standardburgaren men fortfarande med sin tillplattade och trötta uppenbarelse långt ifrån vad bilderna i reklamen utlovar. Och det är kanske den största faran med att i sin reklam gå ut med bilder på maten, att det nästan uteslutande leder till besvikelser.

Den 160 gram tunga biffen i sig känns känns mastig och smakar faktiskt kött, vilket inte är en självklarhet bland snabbmatsburgarna. Även om brödet är mer påkostat än standardbrödet slår den i våra ögon inte Friscobrödet, som inte är lika sött. Den tredje och kanske mest omtalade komponenten som ska skilja denna hamburgare från andra är dressingen. Med en Umami-smak kommer den troligen att älskas eller hatas. Vår åsikt är dock tummen upp. Den känns som ett perfekt komplement till biffen och ger en dimension som vi inte tidigare stött på hos snabbmatsburgare. Dock ställer vi oss frågan hur mycket essenser som har tillsatts för att få fram umamismaken?

Visst har De-luxe sin plats i menyn och den smakar bättre än vissa hamburager vi serverats på restauranger med högre kulinariska ambitioner än Max. Hamburgaren finns där när du vill lyxa till det. Men frågan är när äter man på hamburgerrestaurang? Personligen handlar det för oss om när vi behöver slänga i oss något eller rullar hem efter en längre kväll på krogen. Frågan är om man då verkligen är sugen på en lyxburgare? Troligtvis inte.

När ett kök blir populärt och det bildats så många avarter på det, brukar dess prestige sjunka snabbt. Det italienska köket är så omtyckt och populärt att det under flera årtionden kramats så hårt av svenskarna att det är ett under att det inte har kvävts ihjäl. Men rejält medtaget är det dock.

Pizzan har förvandlats till snabbmat med låg status och pastan blivit ett urvattnat vardagsinslag på de svenska middagsborden. Det italienska köket har till stor del decimerats till dussinrestauranger och i vissa fall gett upphov till restaurangkedjor med slarvigt tillagade pastarätter.

Men det finns hopp. På Åsögatan ligger restaurangen som lystrar till samman namn som fotbollslaget Juventus smeknamn. La Vecchia Signora.

Efter olika kulinariska utflykter kände Krogklubben att det var dags att bli påminda om hur traditionell italiensk mat ska smaka och bord bokades på "Den gamla damen".

Med rykten om att personalen kunde vara lynnig och hetlevrad i bagaget steg vi in med något osäkra ben genom den anspråkslösa entrén. Direkt möttes vi av en varm stämning från personalen vid bardisken. Som om de var glada att vi kom på besök. Och det är precis det även inredningen utstrålar. Långt ifrån moderna överdesignade arkitektdrömmar, kändes det mer som att komma in i en välkomnande matsal hos en stor familj någonstans i de latinska delarna av Europa. 

Efter en del dividerande fick den tålmodige kyparen ta emot en beställning av il Menu till hela sällskapet. Som namnet antyder handlade det om husets val för kvällen. Det hela skulle ackompanjeras av Rosso da Tavola vilket gjorde en godkänd insats som kavaljer. Förrätten bestod av en mängd små rätter bland vilka charkuteritallriken och då fänkålssalamin i synnerhet, parmesanpajen, kalvrostbiffen samt den grillade scampin lyste starkast. Näst på tur stod Primin, mellanrätten. Oftast utgörs primin av en pastarätt, så även i vårt fall. Mera bestämt Gnocchi. Gnocchin var välgjord med en tydlig pastasmak som gav sig till känna trots den tillhörande starka ostsåsen.

Med humöret på topp började KK nu få upp farten likt en Lamborghini på slingriga bergsvägar och förväntningarna inför huvudrätten var höga. Huvudnumret, En rödvinsbrässerad Kalvkind med polenta, var dock ingen besvikelse. Köttet föredömligt mört och polentan, även den vällagad, var det perfekta tillbehöret. Två smaker som gifte sig väl men inte heller något som stack ut. Ett säkert kort av kocken. Till efterrätt denna kväll blev det en citronpaj som var balanserat sockrad så att syrligheten i citronen inte tog över. Vid sidan om pajen erbjöds en fantastisk Mandelmascarpone vars gräddighet kompletterade den fräscha pajen .

Besöket fick tjäna som en välbehövlig Madeleinekaka för KK och vi kunde pustande lämna restaurangen med goda minnen av vad det riktiga italienska köket är och konstatera att ryktet om personalen var långt ifrån sant.