Lördag, v39, Lidingöloppet
Dags att avsluta klassikern, fĂ„ visa att jag har trĂ€nat bra och vara stark genom loppet och visa att löpning Ă€r min starka gren. Men som ett brev pĂ„ posten: förkylningsattack grande.Â
Jag som nÀstan aldrig Àr sjuk blir helt knÀckt tvÄ dagar innan loppet jag vÀntat pÄ i nÀstan ett Är. Oerhört frustrerande men inget annat att göra Àn att försöka med alla kurer som gÄr, IngefÀra en masse, vitlök, whisky etc etc. FÄr hjÀlp att tÀcka upp ett jobbpass sÄ att jag kan vila lite extra.
Mikael och jag hade bestĂ€mt redan nĂ€r vi anmĂ€lde oss att inte köra tillsammans och det blev lite trĂ„kigt att vi inte hann ses alls innan start, han startade över en timme efter mig, sĂ„ vi fick inte samma klassikerkĂ€nsla som vi haft inför de andra loppen nĂ€r vi bilat tillsammans och kört loppen ihop. Givet att jag var sjuk hade jag i praktiken kunnat springa tillsammans med honom eftersom jag Ă€ndĂ„ inte kunde fĂ„ nĂ„got bra resultat men startgrupperna Ă€r fasta och jag tror Ă€ndĂ„ inte att han skulle accepterat att jag sprang med honom. Â
Lördag: fortfarande bomull i bihÄlorna och lock för öronen. AvstÄ loppet? Inte en chans! PÄ med pulsbandet för att hÄlla lite koll pÄ hjÀrtat. Vilopuls pÄ 105-108, check!
Som alltid sĂ„ Ă€r det bra att ha god tid pĂ„ sig nĂ€r man skall ut, det kommer oftast att ta lĂ€ngre tid Ă€n vad man tĂ€nkt sig. SĂ„ Ă€ven denna dag. Trots att bussamordningen till Lidingövallen Ă€r legendariskt bra sĂ„ vĂ€ljer massor med folk att ta bilen vilket skapar köer och stoppar upp bussarna. TrĂ„kigt att man inte tĂ€nker efter mer, det finns inte massa parkeringsmöjligheter inom 100m frĂ„n starten. âinte de andra, bara jag.â
NÄja, vÀl av bussen bÀr det snabbt av mot nummerlappsutdelningen, sen kryssar jag genom mÀssan (borde vÀnt vid nummerlapparna och gÄtt ut direkt), och börjar preppa med tidtagningschip och nummerlapp. Det Àr ju en bit mellan vallen och starten sÄ det mÄste man rÀkna in ocksÄ. Men nu börjar jag kÀnna mig lugn och jag Àr ÀndÄ ganska taggad mellan hostningarna.
In i fĂ„llan, rĂ„kar pĂ„ Marie i startgruppen efter och pratar lite med henne. Som alltid sĂ€ger jag nĂ€r förutsĂ€ttningarna Ă€r dĂ„liga att jag skall ta det lugnt men sen brukar jag inte klara av att ta det lugnt. JodĂ„, det blir precis likadant den hĂ€r gĂ„ngen. Startskottet gĂ„r och jag gĂ„r ut i ett jĂ€mt, fast tempo. Jag kör pĂ„ och hoppas att kroppen inte ska lĂ€gga av, men inombords vet jag att frĂ„gan bara Ă€r nĂ€r. Tuggar pĂ„ runt gĂ€rdet och sen in pĂ„ grusvĂ€gen som gĂ„r lĂ€ngs med smĂ„ fina hus. HĂ€r surrar klockan för första kilometern men ingen markering pĂ„ banan. DĂ„ tror jag att markeringen inte kommer att komma men visst gör den det. Första km pĂ„ 6.21 kĂ€nns ju knĂ€ppt? Visar sig senare att loppet Ă€r 30250 m vilket aldrig nĂ€mnts. Men det vet jag inte dĂ€r och dĂ„. LĂ€ge att följa bruttotiden och hoppas att det blir nĂ„gon slags nettocut pĂ„ den extra ca 1,5 minuten.Â
Jag tutar pÄ i spÄret. Förkylningen kÀnns av men jag kör ÀndÄ i 2.40-fart, se hur lÀnge det rÀcker sÄ att sÀga. Efter 7 km blir jag tacksam, glad och överraskad över att bror Georg och hans fÀstmö Julia stÄr och hejar. High fives pÄ dem och lÀtt att hÄlla leendet uppe. Nu Àr det en lÄng (relativt) flack del ut mot FÄgelöudde som Àr ganska trÄkig men det gÄr ÀndÄ bra. Lite tightare om plats, startgrupperna verkar ha blandat ut sig nu.
Efter 15 km mĂ€rker jag att orken i kroppen börjar tryta. Bosöbackarna Ă€r kĂ€mpiga och det Ă€r ganska trixigt spĂ„r. Den hĂ€r femman fram till Grönsta vet jag Ă€r tuff sĂ„ det lĂ€gger sig lite mentalt pĂ„ mig ocksĂ„ men jag hĂ„ller tempot. NĂ€r sĂ„ Grönsta kommer kĂ€nner jag att jag mĂ„ste gĂ„ vid vĂ€tskekontrollen, roffar Ă„t mig banan, saltgurka och giffel tillsammans med tvĂ„ muggar energidryck (den kombon!) och börjar promenera tuggandes upp för Grönstabacken. NĂ€r jag fĂ„tt i mig grejerna kĂ€nner jag direkt att kroppen börjar ge upp. Jag kommer fram till nĂ€sta km-markering innan framsida lĂ„r pĂ„ bĂ„da benen fĂ„r mig att stanna. Krampen sitter i, benen blir som stockar och jag fĂ„r frustrerat försöka stretcha. DĂ„ hugger det till i baksidan istĂ€llet. Inget annat Ă€n att försöka gĂ„ bort det och inse att det Ă„terstĂ„r 9 km.Â
NÀr man Àr förkyld sÄ sÀtts hela funktionaliteten ner. Det betyder att kramp som annars bara brukar sÀtta sig i musklerna man Àr minst trÀnad i (eller egentligen de muskler man belastat mest men det brukar betyda samma sak) nu kan dyka upp i de flesta av kroppens muskler. I löpning innebÀr det framförallt benmuskler dÄ dessa belastas mest. AlltsÄ, ena stunden lÄrkramp, andra stunden vadkramp, tredje stunden höftkramp och sÄ tillbaka till vadkramp etc.
HÀr börjar tiden rusa ivÀg. lÄngsamt tempo med avbrott för gÄng/stretch och idén om att överraska mig sjÀlv med att hÄlla hela vÀgen flyger ut genom fönstret. NÀr jag kommer till 23 km-skylten tittar jag pÄ klockan och inser att trots att jag har kramp och kÀmpat de senaste tvÄ kilometerna sÄ har jag 50 min pÄ mig att gÄ under 3 timmar. Det betyder 7 km i 7 min/km vilket Àr fullt görbart om man springer, svÄrare om man gÄr. Ergo: jag mÄste börja komma upp i löpning sÄ mycket som möjligt Àven om det krampar i benen.
PĂ„ med pannbenet och leendet, börjar snacka med folk (det var sĂ„ tyst annars!), peppa dem att köra pĂ„, skickar gliringar till mina ben nĂ€r jag promenerar etc. Det gĂ„r framĂ„t. Jag vĂ€xlar position med andra som ocksĂ„ gĂ„r/springer med kramp. Abborrbacken försvinner bakom oss. Hejar pĂ„ publiken, hejar pĂ„ funktionĂ€rerna, minskar avstĂ„ndet till mĂ„l mentalt (â4km Ă€r ju faktiskt ingenting!â).Â
2 km kvar vid foten av Karins backe. Jag tittar pĂ„ klockan. 13 min pĂ„ mig. Det blir tight, kramptillfĂ€llena blir konstigt nog inte fĂ€rre ju lĂ€ngre in i loppet jag kommer. Stegar snabbt förbi folk som promenerar, försöker komma upp i jogg. Tvingas ett par gĂ„nger till att gĂ„ innan sista svĂ€ngen ut pĂ„ gĂ€rdet. Nu Ă€r det bara att spurta, oavsett vad kroppen sĂ€ger. Vaden hugger till i de första stegen nĂ€r jag strĂ€cker ut stegen men jag ignorerar det och fortsĂ€tter trycka pĂ„. Fokus pĂ„ mĂ„let, försök hĂ„lla schack pĂ„ krampkĂ€nningarna. Stapla sista stegen in över mĂ„llinjen och direkt fram till kant för att stretcha bort vadkrampen.Â
Men nog fan gjorde jag det! 2.59.43 efter 21 snuviga kilometer i ok tempo samt 9 jÀvliga kilometer med kramp i stort sett i alla muskler i benen. Och en svensk klassiker!
Jag hade haft tankar pÄ att hÀnga med Mikael den sista milen igen och hade det inte varit för förkylningen och krampkÀnningarna sÄ skulle jag nog gjort det, Nu blev det till att vÀnta pÄ gÀrdet tills han kom i mÄl för att fullborda sin klassiker.
Jag Àr sÄ fantastiskt glad över att fÄ ha genomfört detta Äret tillsammans med Mikael, det har verkligen varit mycket slit men allting har betalats tillbaka med rÄge! Nu blir det inte klassikern nÀsta Är utan andra spÀnnande utmaningar vÀntar. Kungsholmen runt och Varvet Àr sjÀlvklara, Jag vill planera in minst ett triathlon och det vore faktiskt roligt att springa Lidingöloppet igen och ge mig sjÀlv en Àrlig chans. Och nÄgot marathon. Vi fÄr se hur det blir!
origamiaround
ellievsbear
stormborns
snowghoul