Isabella L Davéus

Det är som att ett fotografi etsat sig fast på näthinnan och vägrar försvinna. Hur många gånger jag än blinkar tycks det inte sluta riva mig, minnet av dig. Kanske om jag gråter, att tårarna bär det med sig, ner för kinden. Kanske kan de skölja bort porträttet av oss. Det vore enklare om det var en tavla, med målarfärg benägen att upplösas. För varje gråt skulle filtret ur vilket jag ser allting vittra ytterligare. Men det tycks vara ett fotografi, som hela tiden torkar och fortsätter att riva.

Hon ska strax gå hemifrån och sveper med blicken över köket en sista gång. Den fastnar som hon ser köksbordet. Där står Fredriks tomma kaffekopp och det glas han druckit sin värktablett ur. Kornen från brustabletten han svalt som kryper längs med glasets insida ser motbjudande ut. Isabelle suckar. Instinktivt börjar hon plocka undan men hejdar sig. Hon ställer ner porslinet igen och viftar bort det personliga ansvaret rådande parets gemensamma hushållssysslor.

It’s not rejection, it’s redirection.

Att kvällen därpå stämma träffa med någon ny.

Att varje måndag längta till den där fredagen.

Höstens stackars trädkronor.

I korta perioder elimineras minnet av hans existens och dagen förlöper kontinuerligt. Mellan två åtaganden råder linjär emotion, men systemet är mycket sårbart. Till synes harmlösa detaljer kan ge oförutsägbara konsekvenser och leda till abrupt störning i känslocentralen. Det är av högsta prioritet att avlägsna de komponenter som i någon mån påminner om honom. Att prognostisera när nästa bedrövelse kommer att inträffa är omöjligt. 

Groggy av hans grogg. Känslopaj av en pojk. Stulen handlingsförmåga och demolerad livslåga. Sammanfattningsvis ett olyckligt slut. 

Dricker kaffe och känner ett litet rus.

Hon sjönk djupt ner i sorgens botten och den omslöt henne likt ett par krampaktiga händer som hårt kramar en blöt handduk för att bli kvitt det sura vattnet. Trycket över bröstet kan eliminerar all ynklig återstod av glädje, och det gjorde det. Tårarna rinner längs med hennes kind och vattnet från handduken som är placerad i tygpåsen, snart är den också genomdränkt. En förbipasserande närmar sig och hon tänker fånigt, ser man att jag har gråtit?

Smittan tystar förintelsens sista vittne.

Fast snart har jag nog hittat en annan väg att gå ändå.

En pandemi, Covid-NITTON stänger hela KTH dagen efter. Jag dricker mitt kaffe i lugn och ro, cyklar ingenstans, springer inte svettig mellan föreläsningar, träffar inte mina kompisar. Det finns både för och nackdelar. Men vad som bekymrar mig är ovissheten just den dagen om att det var den sista gången allting var som vanligt.

Sena nätters tröst.

Grannen som dricker sitt morgonkaffe på gården berättar för mig att nu är det vår.

Varför är du så fin mot mig? Jag kanske kommer bli kär i dig, om det inte redan hänt.

Att gå upp i ottan och skriva memoarer på sin kammare. Så kan man börja en dag mitt i veckan.