Från Bangkok till Norrlands inland.

Tar upp en Draft som jag påbörjade den 16.12.21 men aldrig han skriva klart innan lilltjejen upphävde ett vrål av missnöje. Detta över att hastigheten, i vilken hennes vagn rullade fram över sovrumsgolvet, hade reducerats en aning. Ett vrål av sådant slag att ett fast tvåhandsgrepp och bestämda gung krävdes för att få henne att komma till ro igen. Nu ligger jag här ännu en kväll och övar ( högst ofrivilligt) på att skriva på telefonen med min vänstra hand medan jag med höger hand sakta gungar hennes barnvagn, tillika sovplats (då hon vägrar spjälsängen), fram och tillbaka över golvet invid min och Jespers säng.

Tänker på en tid då sömn och "fenomenet" [att få gå och lägga sig precis när man själv ville och att då få somna på en gång] var standard. Just nu känns det som en sådan obeskrivlig lyx.

Just i detta nu längtar jag något enormt efter att få vara den som går till jobbet och får sova på kvällen. Den som får lägga sig i sängen och bara blunda, släppa allt, slippa ligga vaken på obestämd tid för att söva en missnöjd bebis och därefter vaka i ytterligare 30min-1h för att förhindra potentiella uppvak som ju på några sekunder skulle kunna nollställa hela den timme (minst) som jag har ägnat åt att försöka få henne att somna. Detta istället för att själv få sova.

Har haft mycket att skriva men lite tid och ork.

Ska dock försöka hitta tillbaka till skrivandet, tror att det är nyttigt för mig att stanna upp och reflektera kring livet och vardagen. Försöka sätta ord på det som sker.

Tiden har rusat förbi sedan vi fick vår flicka. Har knappt uppfattat de dagar eller veckor som har passerat. De första 2 månaderna med en bebis i hemmet är och var bara ett enda luddigt töcken.

Imorse har vi haft rävbesök vid tre tillfällen av en fräck och envis räv som inte tycks kunna skrämmas iväg av en vilt skrikandes skäggig karl i kalsonger som i full fart och med ett tillhygge i form av träkäpp i handen kommer rusandes mot den. Den var tillbaka igen och igen mellan kl 04.30-05.30.

Vid första besöket så fick den tag i en en av mina kära amå fluffiga orpingtonhöns och då vaknade vi (TACK OCH LOV!!) av kackafonin som uppstod. Jesper slöngde sig upp ur söngen, ut genom dörren och gjorde ett utfall mot räven sol fick den att släppa hönan och springa till skogs. Hönan kutade då in under logen, där låg hon skräckslagen och tryckte fram tills ca kl 06.45 då dramat var över och hon kunde våga sig fram. Hönstackarn blev av med hälften av sina stjärtfjädrar men verkar i övrigt ok och oskadd.

Vid besök 2 och tre han räven inte ens göra utfall innan vi upptäckte den och kunde jaga iväg den. Vid det laget var vi redan klarvakna och vaksamma på hönsens oroliga kackel.

Och vad har vi lärt oss av detta? Jo:

1. Om en ensam höna är kvar ute sent på kvällen, jaga in den så att det går att stänga hönshuset. Oavsett om det imnebär 45 min löpning runt hus, gård och hönshus.