Imorse har vi haft rÀvbesök vid tre tillfÀllen av en frÀck och envis rÀv som inte tycks kunna skrÀmmas ivÀg av en vilt skrikandes skÀggig karl i kalsonger som i full fart och med ett tillhygge i form av trÀkÀpp i handen kommer rusandes mot den. Den var tillbaka igen och igen mellan kl 04.30-05.30.
Vid första besöket sÄ fick den tag i en en av mina kÀra amÄ fluffiga orpingtonhöns och dÄ vaknade vi (TACK OCH LOV!!) av kackafonin som uppstod. Jesper slöngde sig upp ur söngen, ut genom dörren och gjorde ett utfall mot rÀven sol fick den att slÀppa hönan och springa till skogs. Hönan kutade dÄ in under logen, dÀr lÄg hon skrÀckslagen och tryckte fram tills ca kl 06.45 dÄ dramat var över och hon kunde vÄga sig fram. Hönstackarn blev av med hÀlften av sina stjÀrtfjÀdrar men verkar i övrigt ok och oskadd.
Vid besök 2 och tre han rÀven inte ens göra utfall innan vi upptÀckte den och kunde jaga ivÀg den. Vid det laget var vi redan klarvakna och vaksamma pÄ hönsens oroliga kackel.
Och vad har vi lÀrt oss av detta? Jo:
1. Om en ensam höna Àr kvar ute sent pÄ kvÀllen, jaga in den sÄ att det gÄr att stÀnga hönshuset. Oavsett om det imnebÀr 45 min löpning runt hus, gÄrd och hönshus.
2. att sova med fönstret öppet kan vara skillnaden mellan liv och död.