What scares you the most?

Alltså ÅÅÅH kan jag inte bara få vara bra på något utan att vara tvungen att jobba fram huvudvärk, ångest och kolsvärta för en gångs skull. Nu kan jag antingen ge upp, eller göra om. Är så himla frestad av att skita i det.

Är redo att kasta hela idrottshelvetet i papperskorgen. Vad är det ens värt i slutändan? Inte ett sabla kattpiss.

Solen lyser! vemfanbryrsig

Man måste tro på att Sisyfos i slutändan lyckas med sitt evighetsarbete Och att glaset till slut rinner över. Ändå är mitt eget glas bara en hög skärvor Och Sisyfos har avlidit, utmattad och slagen.

Kom på var ilskan kom ifrån i måndags. Eller. Det var pappa som kom på det. Nu är jag ett nyfött barn.

Den när HAN inte kan sova för att jag inte kan sova, det gör mig bara ännu mer ledsen.

Det känns som ett paraply öppnar sig i min mage. Naturligtvis får det inte plats där, och dess kanter sticker mig i en regelbundet mönster. Paraplyet får mig att tappa andan, det får mig att tröttna, får mig att sakna ungdomsbasket. Glädjen var så naturlig. Nu är känslan trotsig och genomtänkt, liksom utåtriktad och samlad istället för att bara vara en byggsten till mitt väsen. Jag är nog inte byggd för att kunna prestera. Blir så orklös och leklös, ensamt pressad mot bildörren hem för att slippa prata. I vilket läge slutar man försök bygga upp sitt luftslott av drömmar? Paraplyer sticker mig i sidan. Jag vrider och vänder på mig, men paraplyet förblir i samma läge. Mår illa. Hjälp mig må bra.