Elisabeth Gehrke

This year has been a year of monumental loss. For many of us it has meant a loss of hope that the world despite everything was going in the right direction. To, on top of the politic upheaval, have to bear with a continuous loss of heroes seems to say the least an unfair request.

David Bowie, Prince and George Michael were icons of freedom in its truest sense. They were themselves in the public eye and were complex beings. That complexity allowed for many people who didn’t live in the public eye to have just a little bit more of that freedom and truth for themselves.

Carrie Fisher was another complex being whose existence allowed people to find more truth and freedom for themselves. I am one of those people. My sister and I were introduced to Star Wars at a very early age and it left a very deep and important mark.

Leia was a princess who could rescue herself while being sarcastic, critical and in charge. In a world were women in movies and on TV were rarely allowed more than one dimension this meant a lot. It especially meant a lot to two little girls playing in the forest in the south of Sweden. Reading the Dark Horse comics and discovering that in fact Leia did become a powerful and important Jedi was a light in the dark in my teenage years together.

(Don’t get me started on Disney killing the extended universe, like the murder in episode VII, I am still dealing with it.)

Star Wars was never a feminist saga. But importantly Carrie Fisher spoke up about the weight loss and the slave outfit. She asked important questions about why all of her was not good enough, why she had to be objectified and more recently about the subject of her age. I also have to give the lady some props for boasting about her conquests on an international stage. She pushed back and I love her deeply for it.

Leia and subsequently Carrie was a hero for me as kid and as a teen. Most importantly Carrie was a hero for me as a young adult grappling with mental illness. My “come to Jesus moment” was that night in that shitty apartment in Lund watching Steven Frye’s ‘The Secret Life of the Manic Depressive’ in which Carrie spoke about living with the illness. That same night I biked my way through dark streets to find help. That moment gave me both explanation and permission.

Carrie wrote beautifully and hilariously about her life. Not only in Star Wars did she show me that women get to be many things, but later in her books. She showed me that you get to be messy, intelligent, lovable, annoying, obsessive, funny, fat, sexy, productive, crazy and save the universe all at the same time.

I feel like I have held my breath since her heart attack, I wish I could have met her and told her myself how much she meant to me, I wish she would have been around with us for longer and I hope someone is taking good care of Gary Fisher. But I am forever grateful that I got to have her growing up.

Don´t rest in peace Carrie, keep kicking ass. Not that I need to tell you that.

The Öresund-bridge is really an impossible project. Every time I cross the bridge, or even just look at it, it strikes me how hard this must have been to make a reality. But there it stands, tying Sweden to the continent, tying Sweden to Europe. It is the biggest symbol we have of cross-border cooperation. The biggest symbol we have of a willingness to be part of something bigger. That bridge has never known a border.

  I am girl of the region. I travelled that bridge to go to parties, shopping, rock concerts and even for the launch of Dunkin Donuts. That bridge has to me has meant freedom, privilege and the idea that the people on the other side of that bridge are not the ”other” but truly my friends and neighbours.

  Now that bridge stands between people fleeing war and safety. It is a symbol of our government, my government telling the entire world that refugees are a problem that needs to be solved. But it is not the refugees that are a problem. This is a crisis of politics. This is tens of years of failed housing policy coming back to bite us in the ass. It is my party losing the ability to define what the real problems are and what the solutions really should be. It is Europe’s politicians admitting they can’t live up to the ideals that their predecessors defined.

  Not long ago the people of Sweden started making an incredible show of human kindness and commitment to the idea that refugees are welcome to Sweden. They did it by donating their own money and by volunteering in droves. People started asking about what is going in Europe, what is Europe doing and saying what they think Europe should be doing. This is not a show of interest and care that we should be failing.

  I understand that this might be a politics through symbols. I very much doubt that it is a coincidence that we are closing our borders the very same day when Europe’s leaders meet in Valletta. Some people are also saying that this is just a temporary hassle so that we can have order. These are dangerous ideas in the worst of times. We have backslid enough on our ideals, and look where it got us.

  I will never accept that this is the right symbol for us to be sending. That bridge is a symbol of freedom, of hard work, of beating the odds, of political cooperation and of daring to think of long-term benefit. That bridge is supposed to also be a symbol of peace, of safety and solidarity in Europe despite right-wing winds.

My mother taught me many important lessons in life, for which I am very grateful. One of the most important lessons she ever taught me that the most important value in a person especially when it comes to relationships and friends is integrity. I took this to heart; I apply it in my everyday life, in my work and in my politics.

  Having integrity is not an easy thing. It expects a lot from us as people. We have to have values for ourselves, a set of rules that we live by and those are rules that we should feel deeply about. Everyone breaks the rules sometimes, both those that are written and those that are unwritten. The thing is, falling down does not mean you stay on the ground. You get up and you try to fall down less, which is learning from your mistakes.

  But too often I see people actively doing they opposite of the values they claim to have. In one moment to speak ill of even the existence of an organisation and in the next spend your own time working for the same organisation is not what I would call having integrity. If you are betraying your friends for petty gain you might also want to be rethinking your choices. As a politician misrepresenting your work in the name of spin might seem clever at the time, but in the end it speaks to your character. Or even worse, claiming to have certain values as a political party and going against them in a fundamental way for the sake of popular opinion.

  Having integrity is not easy, very often it is about decisions you make when nobody is around or supporting you. Having support makes it easier. Surrounding yourself with people who have integrity is not about making judgments about other peoples lives. It is about supporting people but also sometimes making a decision about who should not be in your life. While in many ways I am a pragmatic person, I don’t think it benefits anyone to pretend that we are all living by the same rules and accept people in your life or work on any terms.

Detta är en intressant nyhet. Det kan onekligen finnas fördelar med centralt rättade betyg i synnerhet för rättvisan och lärarnas skull. Elever jämförs nationellt istället för med sina klasskamrater och systemet tar mindre hänsyn till beteende. Det kan vara både bra och dåligt. Betygen kommer antagligen bli mer rättvisa vad gäller kunskap men kommer samtidigt inte reflektera ansträngning. Jag kan tänka mig att detta skulle kunna bli problematiskt för elever som inte varit i Sverige särskilt länge men som anstränger sig väldigt mycket.

  Jag tror också att det kan göra en del positivt för klassrumsdynamiken om läraren inte är fienden. Men eftersom jag själv gick IB så vet jag att systemet långt ifrån är guld och gröna skogar. Det är ingen hemlighet att IB över hela världen skapade särskilt stressade ungdomar. Man kan diskutera vad exakt som skapade den stressen, och det fanns nog flera faktorer. Till exempel så drar programmet till sig högpresterande elever från början, eller åtminstone deras föräldrar. Det fanns också betydligt högre förväntningar på kunskapsnivån i ämnena. Det är inte för inte som IB-eleverna inte behöver läsa vissa ämnen på universitetet om de studerar i USA eftersom de antas ha kunskapen redan.

I am going to give you the easiest guide you will ever need to knowing if a NGO is independent of their government or not. If a representative of that NGO has the face of their president or prime minister as their facebook cover, they are probably not independent. 

  Nyligen blev det klart att Nordens länder står bakom nomineringen av Helle Thorning-Schmidt till posten som ny flyktingkommissionär (High Commissioner för UNHCR). Jag kan inte släppa min frustration över den här nyheten.

  För det första så är det sanslöst att att någon som stått bakom den typen av lagförslag och politiska kampanjer som Helle gjort i Danmark skulle vara aktuell för ett sådant uppdrag. Hon har själv fått kritik ifrån UNHCR, redan här borde det hela ha fallit på sig egen orimlighet.

  Men nej, såklart så ska alla nordiska länder in och #backahelle. Den här typen av tribalism är tyvärr oerhört vanlig i internationella sammanhang. Jag tycker att den bli extra påfrestande när den kommer ifrån oss, vi är så övertygade av vår egen nordiska förträfflighet att vi förblindas inför andra verkligheter. Jag har ganska svårt att tro att det inte skulle finnas en bättre kandidat än någon som öppet styrt en invandringsfientlig regering.

  Det är klart att en del av mig jag vill stödja Helle. Jag vill se fler kvinnor på topposter i FN. Bara en har haft UNHCR-uppdraget tidigare. Det är klart att det spelar roll med kvinnor på sådana poster. Men vi måste sätta feministiska målsättningar i relation till varandra. Flyktingkvinnor och flickor är oerhört utsatta. Är det rätt att sätta Helle i en toppost på bekostnad av dessa kvinnor? Är det en feministisk utrikespolitik?

  För det är dessa kvinnor som Helle redan skadat. Begränsningarna på anhöriginvandring som hon genomförde i Danmark slår direkt mot kvinnor och flickor för att inte tala om transpersoner. Män och pojkar anses ha lättare att göra de farliga resorna och skickas först för att senare kunna ta med sina familjer på säkrare sätt.

  Jag undrar hur våra socialdemokratiska vänner i regeringen tänker. Kritiken mot regeringens tondövhet i flyktingfrågan har haglat. Är det verkligen i den hagelstormen som man ska gå ut och stödja någon som Helle? Valstrategen i mig undrar också om detta var så smart. Om nu Sverige vill sitta i säkerhetsrådet, kunde man inte sålt sitt stöd till en annan mindre orimlig kandidat den här gången i utbyte mot lite framtida stöd och slagit två flugor i en smäll?

  När Danmark sist hade den här posten så vann UNHCR nobels fredspris för sitt arbete med flyktingar. Det är nästan obegripligt att Norden och Europas värderingar urvattnats så mycket att den här situationen blir aktuell. Betyder verkligen FN-posterna så lite idag att en ytlig vit feminism och kompistillsättningar blir viktigast?

  De senaste veckorna har varit oerhört turbulenta, både politiskt och för mig personligen. Och jag har inte riktigt kunnat se var gränsen gått. Det hela började väl i somras. Efter två är av ett intensivt politiskt uppdrag i Bryssel med fokus på ett väldigt specifikt politiskt område så var det dags att börja sätta mig in i den svenska debatten igen. Jag läste gamla tidningar, debattinlägg och lyssnade på poddar i trädgården under min påtvingade två månaders ledighet.

  Så långt allt lugnt. Men den här sommaren bestämde sig tydligen nästan alla som deltar i den svenska debatten att det här med någon form av rimligt svenskt lugn i debatten inte längre var något att eftersträva. Det här kunde man väl förutspå om man tittar tillbaka på exempelvis när trollen tog over #svpol, alla rasistsajter och hur man svartmålat allt som kan relateras till ”identitetspolitik”. Jag tror jag och många med mig i Sverige ändå ofta tänker att nivån inte kan bli värre.

  Men det blir värre hela tiden tydligen och nu skedde det med rasande fart. Och inte bara debattklimatet utan hela samhällsklimatet. Anställning efter anställning på landets tidningar visade att vi är på väg rakt in ett ännu mer polariserat samhälle. Under den här tiden så var jag var på min första semester i vuxen ålder till ett varmt land, just Portugal. Jag och sambon, både två människor söndertrasade av stress som försökte återta någon form av lugn och avslappning. Det gick sådär. När vi var i Portugal så skedde SDs vidriga tunnelbanekampanj, de vackra motaktionerna och kanske främst hoten mot Vänsterpartiets Hanna Gunnarsson.

  Jag känner Hanna sedan tidigare. För att göra det kort så jobbade vi tillsammans på samma kansli för några år sedan. Jag tog det som hände Hanna väldigt personligt. Jag kan inte för mitt liv begripa varför hon skulle få så mycket skit för hennes tweet. Här började jag fundera. Uppenbarligen hade jag börjat läsa om Sverige och följa diskussionerna mer noggrant för att jag någonstans ville hem och för att jag ville engagera mig. Men hatet mot Hanna tog den mörka sidan av politiskt engagemang riktigt nära. Trots mitt långa engagemang så har jag i det närmaste sluppit hat, i alla fall i någon riktig mening och det har varit en lyx. Jag har kunnat observera, engagera, förändra och samtidigt slippa svansen. Det var nu frågorna började komma;

    -Jag har alltid sluppit den här skiten, ska jag verkligen börja engagera mig mer allmänpolitiskt nu?

  -Jag som äntligen blivit lite lycklig och fått styr på livet, vill jag verkligen bjuda in den här typen av dålig energi när livet redan ger nog med utmaningar?

  -Vem fan bryr sig om mina åsikter egentligen? Spelar det egentligen någon roll om jag bara skulle slinka undan och sluta engagera mig? Kanske göra något kreativt.

    Vi kom hem. Jag sov för det mesta innan jag började på min praktik i parlamentet. Inte så konstruktivt men den kändes som en rimlig prioritering. Ungefär i samma veva som jag började på parlamentet så publicerades den där bilden på Alan. Ni vet historien nu, bilden som väckte en humanism i Sverige som legat ganska tyst. Den här tryckvågen av känslor i Sverige och Europa slog hårt i den här staden och på vårt kontor. Jag har alltid kunnat stänga av samhällsdebatten, och inte bara bildligt talat eftersom den mest funnits på min mobil via twitter.

  Men nu fanns jag i en byggnad där det inte går att stänga av, inte heller hemma gick det att stänga av eftersom sambon jobbar på en annan stor makt-kåk i den här stan. Att säga att vi båda blev ganska illa berörda av vad som händer i Europa och av de utmaningar som vi står är att uttrycka det milt. Jag ska vara ärlig, min första reaktion de här veckorna har varit mitt undermedvetna som skrikit.

  -TURN IT OFF!-

You are never weird on the Internet (almost) is a memoir by Felicia Day. I have been a fan of Felicia Day for a long time, she is a girl after my own heart. I first heard about her and her show the Guild when I was playing WoW. Since then I have seen her in Dr. Horrible’s Sing-Along show, Supernatural and on my beloved SModcast. It was that podcast episode more than anything that made me want to read her book. Someone with that kind of attitude and life-trajectory has to have something interesting to say. I even pre-ordered her book on Audible.

  You are never weird on the internet (almost) was everything I expected: personal, funny, well crafted and a lovely ode to nerds. What I didn’t expect however was that it would speak to me on levels outside of nerdom and to act as more than an amusing read. I have only had two other memoirs do that to me before, they where both by my spirit animal Kevin Smith. For me, thanks to this book Felicia Day  definitely just went  from entertaining creator and imaginary friend to personal hero.

  There are two key reasons why. In many ways Felicia is my peer, well at least more so than Kevin Smith. We work with very different things but she is my age and has dealt with similar issues that I have at similar stages in her life. The first thing that made me really react in the book was how she wrote about stress, not taking care of herself and the consequences it had for herself and those around her. What life becomes like when you let one thing take it over entirely. This is something I could relate to in profound way having gone through a similar process in the last years. Stories like this are very important.

  The second reason why I connected so much with this book was how she dealt with hate on the Internet. I work with politics and right now I am in the middle of a transition into how I will work with it next. In that process one of the things that has weighed heavy on my mind is how especially female politicians or activists get treated on the Internet. I have been able to avoid a great deal of that because my political work has so far keep my out of the public eye.

  But I have been able to witness how others have been threatened in completely unreasonable ways simply for speaking out against for instance racism. I have been asking myself, do I really want to invite this shit into my life? Maybe when I move on in life I should stay in a calmer area of politics or simply move into a different career path now that I have the chance. In my mind my nerdy hobbies seemed like an escape from a career destined to be full of hate and negativity.

  I have been very happy for the last few months, probably more happy than I have ever been. The idea of that kind of hate bursting that bubble is scary. But what Felicia reminded me of is that you can’t hide from that kind of hate. The hate is just as present in nerddom as it is in public life. Despite the very real fears she had Felicia decided to keep speaking out and to not be part of the silent majority. Everyone still has to deal with anxiety and hate even if you are doing things you love.

  The only thing that really matters is how you decide how to deal with it. She went on to talk about representation in the book and about how everyone’s voice matters. I honestly was not expecting to get a passionate reminder about representation in Felicias book but I am so happy that this is what I got. This was exactly the time I needed it and in the right package.

  Jag läste Patrik Lundbergs krönika idag som jag alltid gör, blev inspirerad att skriva några tankar ifrån den andra sidan. 

Jag skriver också listor. Men ibland glömmer jag var jag la dem eller ens att titta på dem. Jag skäms för att överhuvudtaget skriva denna text eftersom man inte ska vara tankspridd, att vara just ordningsam i Sverige är att vara en god medborgare. Det är fint, det är eftersträvansvärt och det krävs i alla platsannonser. Jag är inte så bra på det.

Som svensk utomlands blir man väldigt medveten varför ordning betyder så mycket. Att vara ordningsam är bland annat att inte utsätta andra människor för påfrestning mer än nödvändigt. Det finns ett stort värde i att leva ett liv där man försöker vara en så liten påfrestning på andra i sin omgivning som möjligt. Ordning är också att möjliggöra i princip allt annat man kan tänkas vilja göra.

Men att vara ordningsam för någon som inte är det, är att ständigt jaga en känsla av kontroll, utforma nya metoder för att fånga den och känna sig som Gråben. Varje nytt år blir en utvärdering av hur ordningsam man blivit under året. Varje framgång med pappersarbete eller nya rutiner firas och analyseras. Varje insikt om hur ens beteende stört andra ältas och utvärderas.

Det finns avgrunder av bristande förståelse mellan oss som har olika relationer till ordning. Vi har ofta olika värderingar om vad som är viktigt i olika sammanhang och vi kan driva varandra till vansinne. Alldeles särskilt när vi inte förmår förklara för varandra varför vi agerar och tänker som vi gör. Vilket vi ofta inte gör, för att det är personligt och vi skäms eller känner oss tråkiga.