antalet gånger jag har fått höra “men musiken försvinner ju inte” sen i mars i år har jag tappat räkningen på. som alla andra svarar jag: men kent är ju så mycket mer än bara musik för mig. jag tror att det beror på att de kom till mig i precis rätt stund. till skillnad från många andra personer, oftast lite äldre än jag, var kents musik inte något som revolutionerade min högstadietid. jag fann inte isola när jag gick i åttan och tänkte att “dom är också missförstådda”, eller vad folk nu tänkte då. nej - jag har haft andra sådana husgudar, musiker som jag värderar högt men vars “nu får det räcka” inte skulle påverka mig lika mycket. exempelvis håkan hellström och markus krunegård. jag har suttit ute i kylan i sovsäck och filtar på hård asfalt och sten för deras skull också, men det här är något annorlunda.  det som gör kent till så mycket mer än musik är att de alltid har funnits där. jag minns inte när jag faktiskt började lyssna på kent. det kom gradvis, antar jag. min syster hade vapen & ammunition på cd när jag var liten (jag var 6 år gammal när den släpptes). jag älskade omslaget och bestämde mig väl för att jag tyckte om kent också.  jag minns ju egentligen inte så mycket av mitt sk. “musiklyssnande” på den här tiden. lyssnade väl på vapen&ammunition i bilen på väg hem från fotbollsträningar. jag vet med andra ord inte när allt kom igång på allvar. kanske var det när jag fick tillbaka till samtiden i julklapp 2007, men jag vill minnas att det var tidigare än så.  jag har växt upp med kent men kent har också växt upp med mig. deras debutskiva låter inte alls likadant som då som nu för alltid. deras musik har alltid varit i ständig förändring, och jag med den. för varje decimeter jag växt sedan 2002 har kent förändrats. jag tappade bort dem runt röd. jag tyckte att töntarna var hur bra som helst. sen spelade de svarta linjer på någon talkshow och jag tyckte att det var så tråkigt. mitt intresse svalnade något. jag lyssnade fortfarande på de gamla skivorna, självfallet. men det stannade där. istället för att lyssna på nytt snöade jag in mig mer på gammalt, på debuten och på verkligen. det höll i sig ett ganska bra tag. det här var i början av min högstadietid. jag antar att det är något med 90-talskent och högstadieångest ändå.  det var inte förrän för ett par år sen bara, kanske runt 2013, som jag verkligen tog till mig röd och en plats i solen. det var också runt samma tid som jag också började få ett ännu starkare intresse för andra typer av musik. jag har alltid, sedan barndom, haft ett intresse av elektronisk musik men det intresset drog igång på riktigt ungefär då. inte tack vare kent - utan tvärtom, jag började tycka om röd&en plats i solen-kent eftersom jag nu kunde höra musiken med nya perspektiv och referensramar. nu tycker jag att dessa skivor, speciellt röd, är mästerverk. 2014 släpptes tigerdrottningen och många var besvikna. pratade om “nya kent” som något dåligt. de ville ha en ny du & jag döden. jag höll inte med, jag håller fortfarande inte med. tigerdrottningen är bra. vissa låtar på tigerdrottningen tycker jag är bland kents bästa. jag förstår de som kritiserar, deras sound är ju annorlunda jämfört med plattorna som släpptes runt 2000, men för mig är det inget negativt. det är bara naturligt att det blir så. i takt med att man växer upp upptäcker man nya saker. precis som jag har gjort.  det är nog kanske därför det känns så himla konstigt nu när de har lagt ner. jag känner mig lite som en fågelunge som har kastats ut ur sitt bo. jag kan inte riktigt förklara varför. men det här kommer samtidigt som jag verkligen slängs ut i vuxenlivet med allt vad det innebär. det är en trygghet som försvinner. de har alltid kunnat tonsätta olika delar av mitt liv. men nu kommer de inte kunna göra det längre. jag kommer absolut kunna lyssna på kent, för musiken försvinner ju faktiskt inte. men jag kommer aldrig kunna älska de låtarna jag lyssnade på som tioåring lika vansinnigt mycket nu som då. jag tvingas liksom släppa taget om min barndom, och det är så förbannat jävla läskigt.