Fotbollsgemenskap

Nu är vi hemma ifrån Moldavien. Med så mycket intryck. Så många möten. Tack för allt ert stöd. Fortsätt att stödja oss genom att sätta in pengar på Andreasförsamlingens bankgiro: 545-1646 och märk “FotbollsGEmenskap”.

Vi hade bestämt möte med Erik Hamrén på spelarhotellet kl.20.00. När klockan var 20.10 hade fortfarande ingen Hamrén setts till. Men strax efter kommer Harmén in med sin landslagskollega Marcus Allbäck samt lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic. För barnen i projektet är denna kväll givetvis en oförglömlig kväll. Landslaget bjöd på stor generositet genom att ge autografer, ställa upp på foton och video med framförallt genom att ge av sin tid och engagemang.

En helt oförglömlig händelse under kvällen var när Victor, den tränare som vi understödjer, vill visa sin tacksamhet genom att säga några ord på det enda språk han kan; ryska. När han är klar kommer Hamrén fram och ger honom en stor kram. I bakgrunden hörs Titanics ledmotiv, My heart will go on, ackompanjerad av panflöjtar. Overkligt och fantastiskt på samma gång.

Sista dagen på fotbollslägret i Branesti bjöd på fint och behagligt väder, ungefär som en riktigt varm sommardag i Sverige. Dagen innehöll en turnering mellan barnen och en traditionsenlig landskamp mellan Moldavien och Sverige.

Turneringen inleddes genom att alla barnen ställde sig på ett långt led med de äldsta först och yngsta sist. Fyra mixade lag skulle delas in enligt 1-2-3-4-metoden, dvs att första personen gick till lag 1, andra till lag 2 osv. Ganska snart insåg killarna i 12-13-årsåldern hur lagen delades upp och de ställde sig med 3 personer mellan sig för att komma i samma lag. Finalen var aldrig spännande. Laget med de 12-13-åringarna som hade manipulerat systemet vann med 4-0.

--

Det visade sig att Patrick Ekwall, tv-reporter och ansvarig för TV-laget, ville skänka förra årets matchställ till Moldavien. Ett jättefint ställ med både matchtröjor, shorts och strumpor. Stort Tack till Patrick och TV-laget!

Iförd TV-lagets matchtröjor ställde de moldaviska ledarna upp i landskamp till de svenska dito. Ett revanschsuget Sverige hade laddat rejält efter den snöpliga 0-1-förlusten förra året. En match vi gärna glömmer.

Matchen inleddes genom att båda lagen gick in på planen med den svenska och den moldaviska flaggan. Efter nationalsångerna började matchen. Sverige tog ledningen genom Magnus "Martin Dahlin" Olsson efter fint förarbete av Tobias "Kennet Andersson" Carlzon. 1-0. Samme Carlzon gjorde 2-0 med magen innan Moldavien reducerade genom David Sorocean. 3-1 gjorde John "Salvatore Schillachi" Ahlström innan Olsson gjorde sitt andra för dagen och stängde matchen. Ett fantastiskt mål; han fick en långboll att jobba på, nickade över en försvarare och tryckte in den i bortre med vänstern. Slutresultat 4-1 och total glädje i Sverigelägret.

--

Efter matchen skulle jag ta min efterlängtade dusch i den hemmagjorda duschen som Victor fått färdigt när halva lägret hade gått. Eftersom vattnet som fyllde tanken var kallt hade jag medvetet väntat till sista dagen med att duscha så att solen hunnit värma upp vattnet. 

Jag gick till duschen. Gick in i duschen. Klädde av mig kläderna. Tog fram schampot. Skruvade på kranen. Inget vatten. Vad händer? Jag gick till den andra duschen och gjorde samma sak. Inget vatten. Jag klättrade upp på berget där tanken fanns c:a 10 meter ifrån duschen. Helt tom. Inget vatten. Besvikelse. Jag klädde på mig igen och gick tillbaka till lägret. 

--

Imorgon åker vi hem till Sverige. Då får jag duscha. Ännu bättre; jag får träffa min familj. För är det något jag lärt mig under denna vecka i Moldavien så är det att jag är så tacksam över min familj. Det finns så många människor som har trasiga familjeförhållanden. Och jag är tacksam över att få vara med i ett sammanhang (Hallby och Fjällstugan) som vill satsa på barn, både de som finns på bymarken och de som finns i europas fattigaste land. 

--

Ikväll avslutade vi vår resa med att grilla tillsammans med Sandu, chefen över hjälpcentret i Branesti och 5 andra byar/orter i Moldavien. Han berättade för oss att barn i Moldavien inte ler. Ler man mot folk så visar man sig svag för då öppnar man sitt hjärta. 

På lägret log alla sista två dagarna. Det minnet kommer jag alltid bära med mig.

--

Detta är sista inlägget ifrån Moldavien för denna gång. Läs gärna Ulric Svenssons krönika i JP i slutet av Juni som handlar om hur leenden kan uppstå bland moldaviska barn (länk: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=379394805493320&set=pb.115846771848126.-2207520000.1375397850.&type=3&theater )

--

Sköt om er!

John

Igår skrev jag om killen med den forne toppspelaren Roy Makaay på ryggen. En som utmärkte sid idag heter Costa och hade en italiensk landslagströja med "Toni" på ryggen. Luca Toni som idag är 36 år gammal och spelar i Fiorentina, gjorde sin sista landskamp 2009. De flesta kläder är gamla. Jag är osäker om dessa barn någonsin fått ett nytt plagg. Det hör iallafall inte till vanligheterna.

Toni har en fin bollkänsla och jobbar hårt. Det kanske är ett måste eftersom de flesta av hans kompisar är ett huvud längre än honom.

--

P4jkpg ringde upp mimg idag och jag gav en rapport. Den går att lyssna på här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/230849?programid=2345&play=4645654&playtype=sändning&t=8435

--

Hur visar man sin tacksamhet mot någon? När vi (Pernilla, Anders, Mats, Magnus, Jenny och jag) var i Moldavien första gången för två år sedan besökte vi Maria och hennes barnbarn Nastia. Nastias mamma har inte träffat sin dotter på 4 år. Nastia är 5 år gammal. Maria bodde för två år sedan i en kall lägenhet i ett höghus i två små rum. Väggarna hade ingen tapet och fönsterna höll inte värmen. Genom att vi började ge henne 100kr/månaden kunde Maria och hennes barnbarn flytta till ett bättre boende. Förra året fick jag komma hem till hennes hus. Vilken skillnad! Hon hade en egen trädgård där hon kunde odla vindruvor, potatis, äppelträd, körsbärsträd etc. Idag var vi hemma hos henne igen. Vilken skillnad det är i Marias ansikte när jag träffar henne idag jämfört med för två år sen. Hon lyser av tacksamhet. Nastia ser ut att vara en mycket glad flicka. Så var det inte för två år sen i den där mögliga, sunkiga lägenheten på 4:e våningen utan hiss.

Idag sa hon att hon ville ge mig en present. Hon kom med en påse som jag förstod var kläder i. Hon sa att det var till mina barn, fru och mig. Jag har inte öppnat påsen ännu, men Maria sa att hon sytt moldaviska nationalkläder till oss. Det är det finaste hon kan ge. Och när berättade vad det var och vilken tid hon måste lagt ner på detta kände jag stor tacksamhet. Tacksam att jag får möta sådana människor som visar så stor kärlek, trots (eller aksnek p.g.a.) att de lever i sådan fattigdom.

--

Idag var det makaroner och korv till lunch.

--

Efter den sista träningen kom dagens, kanske hela veckans, höjdpunkt: Delar av världens bästa taekwondo-killar till vårt läger. C:a 15 killar hoppade, sparkade, slog på kvadratiska träplattor. Oerhört fascinerande. Aldrig någonsin har jag på ett fotbollsläger, eller något läger öht, varit med om att 15 taekwondo-killar gör konster och sparkar. Det kändes surrealistiskt men ändå oerhört häftigt. 

--

Christina är engelskalärare hemma i Jönköping. Igår och idag körde hon engelska lektioner med barnen vilket var mycket uppskattat. Många har under dagarna frågat "Whats your name?" eller "How old are you?" Trots att lektionerna varit frivilliga har nästa alla barnen deltagit.

--

Imorgon är sista dagen på lägret. Som alltid när det handlar om läger går tiden så vansinnigt fort. Det har varit grymma dagar. Trots språkbarriärer känner jag mig hemma med de här människorna.

--

John

Idag har det varit riktigt varmt i Moldavien. Närmre 40 grader och vindstilla. Detta fick en del mindre roliga konsekvenser. 3 svenskar däckade pga värmen och jag tror alla svenskar gick runt med vätskebrist trots att vi drack mycket vatten. Av moldaverna var det ett barn som mådde illa. Skillnad på moldaver och svenskar tydligen.

Idag kom ytterligare drygt 10-15 barn (läs om informationsmissen i tidigare inlägg) så nu är det över 70 barn på lägret. Stämningen är på topp, barnen sysselsätter sig så fort det blir en ledig stund. Barnen är engagerade på träningarna (så engagerade man nu kan vara när en person på ett främmande språk försöker lära ut fotboll i 40-gradig hetta).

Idag kom duschen upp, så nu kan barnen duscha. Det tar ca 1-2 dagar innan solen hunnit värma upp vattnet till behaglig temperatur, så lagom till att läget är slut kommer det gå att duscha:) Men igen klagar.

Det är påtagligt hur nöjda barnen är. Det är ingen som klagar. När det är dags för mat springer bokstavligen barnen för att få mat på sin medhavda tallrik. Och de äter upp allt på tallriken. Idag var det korv (givetvis). Denna tillsmamans med någon slags korngrynsgröt.

Många av barnen bär fotbollströjor med spelarnamn på ryggen. Messi och Cristiano Ronaldo har jag sett. Men den mest utmärkande tröjan idag var killen med "Makaay" på ryggen. Roy Makaay dom gjorde 42 landskamper för Holland, representerade klubbar som Teneriffa, Feyenoord, Bayern München och Dep. La Coruna. Makaay var en riktigt farlig målskytt som vann Guldskon (flest gjorda mål i de europeiska toppligorna) säsongen 2002-2003 med 29 mål gjorda för Deportivo. Makaay spelade i Bayern 2003-2007. Killen på lägret hade en Bayern tröja och är enligt mitt tycke en av de mest tekniska spelarna på lägret. Vissa likheter med personen på ryggen trots att killen lämnade Bayern för 6år sen.

På kvällarna åker 5-6 personer ifrån vårt svenska gäng hem till olika familjer i Branesti för att dela ut kläder och leksaker till familjerna. Igår åkte vi hem till en familj där pappan sitter i fängelse (i fattiga länder som Moldavien försvinner ofta männen ifrån familjerna. Är det inte fängelse är det alkoholism eller att de inte lever längre). Mamman har tre barn och tillsammans bor de i ett hus utan värme eller el. Att ge ett par gamla (för oss) rena och fina kläder och leksaker till dom är något jättestort (för dom). Det är svårt att förklara i ett blogginlägg. Jag vet knappt om jag klarar av det om jag får berätta det ansikte mot ansikte.

Idag var vi hemma hos en familj där barnen tillsammans med mamman bor hos sin mormor. Barnens pappa sitter i fängelse eftersom han mördat sin svärfar, alltså barnens morfar. När Helna, 76år, bad välsignelsen på svenska (det gör hon hos alla familjerna vi besöker) var det inte ett öga som var torrt. Varken moldaviska eller svenska ögon.

I den sista familjen vi var hos idag hade pappan tagit sitt liv. Mamman och barnen (två pojkar 5år och 8år) bor nu hos sin mormor.

När vi kom igår fick vi korv till middag. Till frukost fick vi korv på mackan (se bild). Lunch var det korv. Tur för mig att jag gillar korv (den är verkligen god). 

Idag kom barnen. Det blev totalt 60 barn som kom (igår visste inte Victor hur många barn som skulle dyka upp). Men vi fick också reda på att Victor missuppfattat startdagen för lägret. Fram tills i onsdags stod på alla affischer i Branesti att lägret skulle börja på tisdag, alltså imorgon. I onsdags ringde Sandu till Victor och då skrev Victor ut nya affischer.

Man förundras över sammanhållningen som är på lägret mellan barnen. Inga mobiltelefoner. Inget gnäll på fotbollsplan om någon får en smäll. Visst finns det ret och tjyvnyp men det är skillnad att vara här än ett läger i Sverige. Jag har inga bevis att det verkligen är så, det är bara min känsla. Kanske är det den minst sagt lösa organisationen (idag låg vi konstant 1-15h timme efter schemat) eller att de är så glada över att få vara på läger. Hursomhelst är det 60 glada barn. 

Ikväll visades utomhus bio (se bild). 

Några damer förberedde maten för imorgon. En av dem iförd en "Jag älskar Småländsk innebandy"-tröja. Jag tror aldrig hon har sett en innebandyboll i hela sitt liv.

Idag träffade jag en mamma som vi var hemma hos förra året för att dela ut leksaker och kläder. Vid det tillfället hade vi leksaker till barnen och kläder till hela familjen förutom till pappan. Jag tog spontant av mig min luvtröja och gav till pappan. Mamman jag träffade idag tackade ett år senare för den där Russell Athelitic-tröjan som jag ärligt talat knappt tänkt på sen dess. Så tacksam. Över så lite. Fast samtidigt så mycket.

Det är ett stort privilegium att vara här. Rent materiellt och ekonomiskt är Vi ifrån Jönköping som GER barnen i Moldavien denna veckan en oförglömlig upplevelse. Men jag FÅR mer tillbaka genom att vara i denna härliga miljö. Visst saknar jag min familj så jag nästan dör, men det är också det enda jag saknar.

Till och med korven är god.

John

Klockan ringde 03.30 och vi satte kurs mot Landvetter. Efter byte i Frankfurt och Wien landade vi till sist kl. 14.10 i Chisnau (lokal tid 15.10). Det var över 35 grader som välkomnade oss. I början var det trevligt med värmen. Efter ett tag i en minibuss utan AC var det inte lika trevligt. Som tur var stannade vi och köpte vattenmelon, bananer och vatten.

När vi kom till Branesti hade Victor & Co. ställt i ordning tälten vi ska sova. Som vanligt sker alla praktiska detaljer såsom att bygga en toalett, dusch, vem som ska ansvara för vilken grupp, vem som ska klippa gräsmattan, när vi ska ha ledarsamling etc i sista sekund. Victors ständiga svar idag har varit: Det fixar vi imorgon. Och jag tror faktiskt att det kommer göra det även ifall det tar emot i ett svenska hjärta att inte ha kontroll över allt (och då är jag ändå i svenska mått mätt väldigt "fri" i min planering). 

  Förväntan hos de barn, ledare och kökspersonal vi träffat idag i Moldavien är påtaglig. Imorgon kommer barnen. Hur många barn som kommer imorgon? Victors svar: "Det får vi se imorgon." Det är tydligt - vi är i Moldavien. Här ordnar det sig bara.

Jag har frågat en del personer om de skulle kunna be för resan, lägret och framförallt att barnen ska få en fantastisk vecka. Idag kom bekräftelse på att förbundskaptenen ber för barnen. Alla böner är viktiga.

Nedan kommer några bilder från idag. Bl.a. får Rebecka

en godispåse ifrån sin nyfunna vän i Jönköping, Elsa.

a. 

Nu är det snart slut! En hel vecka har gått sen vi kom hit. På ett sätt känns det som om vi alltid har varit här, och samtidigt har allt gått så fort! Så där som det brukar kännas när man har varit med om något intensivt med många nya intryck.

Några av oss åkte hem redan i morse, men i morgon bitti åker resten av gänget till Kiev för att se EM-matchen mellan Sverige och Ukraina. Själv kör jag något mellanting och åker hem till Sverige i morgon.

I dag har vi haft en fin dag här i Chisinau. Skönt att få en lugn dag att mellanlanda i innan vi kommer tillbaka till vardagen i Sverige.

Hoppas att ni har fått en liten inblick i hur vi har haft det här nere. Om ni vill komma i kontakt med mig når ni mig på [email protected], och om ni vill ha mer information om fotbollsprojektet eller undrar hur ni kan engagera er, kontakta John Ahlström på [email protected]. 

Det som har varit jobbigast under lägret tycker jag har varit att vi inte har kunnat kommunicera så bra med barnen. Jag tror att de skulle behöva några vuxna att prata med som uppmuntrar dem, men också sätter gränser på ett bra sätt. Och det är svårt att göra när man inte pratar samma språk. Det känns också konstigt att bara dyka upp så här under några dagar, och sen åka hem.

Men därför känns det så bra att det inte är bara vi som driver det här projektet. Vi gör det tillsammans med Viktor och de andra nere i Moldavien. Och när vi åker hem finns de kvar bland barnen som var med på lägret och de fattiga familjerna som vi lämnade kläder till. Vi hjälper dem att genomföra saker de inte har möjlighet att göra själva.

Och trots att vi inte pratar samma språk, så har vi fått bra kontakt med många av de fina barnen ändå.

I går fick alla barn som ville var sin tröja (med texten Jag älskar småländsk innebandy på ryggen) och en mössa.

Och i dag efter turneringen fick de var sin medalj och ett gruppfoto på alla från lägret. 

Det är en så konstig grej att inse hur fattiga vissa av barnen verkar vara. En liten kille på kanske fem år gick omkring hela lägret med bara en orange mössa och ett par jeans som var helt trasiga i grenen. På överkroppen hade han en grön väst som vi hade till träningarna för att dela upp lagen. Han verkade inte ha med sig någon annan tröja, insåg vi. Så vi gav honom ett par piratbyxor och en t-shirt som han sen hade på sig resten av tiden. Lilleplutten.

I dag var det den sista dagen på lägret. Vi avslutade stort med en stor turnering för alla barnen uppdelade i fyra lag. De satsade hårt och kämpade på trots den otroliga värmen, och spelade bra!

Efter finalen var det dags för den stora matchen - den mellan ledarna från Moldavien (med några inhyrda norrmän och män från Branestis fotbollslag) och ledarna från Sverige. Vi trodde först att vi skulle bli utklassade, men spelade ändåbra och förlorade bara med 1 - 0, och kunde avsluta med hedern i behåll.