Med skakande hĂ€nder och rinnande salta rĂ€nder försöker jag Ă€nnu en gĂ„ng koncentrera mig pĂ„ att andas KĂ€nns som att luften tar slut efter varje andetag KĂ€nner jag efter brister jag. Med ett öppet hjĂ€rta Ă€r det svĂ„rt att hĂ„lla emot SvĂ„rt att inte se fint i allt som kommer runtomkring och vĂ€rmer upp Med en blottad sjĂ€l Ă€r det svĂ„rt att sluta vara mottaglig Sluta kĂ€nna Aldrig mer, sĂ€ger jag Ă„ter igen. Aldrig mer ska mitt hjĂ€rta fĂ„ slĂ„ tĂ€tt intill en annans andetag, i hopp om en trygg nĂ€rhet. Aldrig mer ska min kropp fĂ„ beröras utav nĂ„gon annans hĂ€nder.Â








