Martin de Bruin

På rekommendation från Brian på The Burgundy Wine Company slank vi in på The Moderns bakficka för att käka lunch.

Var riktigt svårt att bestämma sig för vilka rätter vi skulle ta. Men en snabb titt på vinlistan avgjorde saken. Marcel Deiss och Zind-Humbrecht på glas satte kursen. Förvisso ett av Deiss "fruktviner" men fortfarande en Riesling av rang.

Inledde med vaktelterrin med inlagd lök och dill och en Deiss. Underbart.

Följde upp detta med hummer i pocherat ägg med Zind-Humbrecht. Nöjdheten visste inga gränser.

Hade under New York vistelsen det stora nöjet att lära känna Brian m. fl. på The Burgundy Wine Company. Hilton som vi bodde på klarade inte av att administrera Champagneförsäljning. Så jag ringde tvärs över gatan och fick en flaska levererad.

Som tack för hjälpen gick vi över med lite blandat merch från firman och snackade lite och fick en förevisning av butiken. Blev även inbjudna på en spontan vinprovning samma kväll. Med livejazz i butiken.

Hade en mini-vertikal på jobbet i fredags. Tre avgångar av Alain Brumonts bättre. Varav de två äldre var cuvee prestige.

Mina noteringar, i rangordning.

Chateau Montus cuvée prestige 1998 Tydliga stalltoner, tegel. Mycket smak kvar om än något efter bäst före. Oklart exakt hur de lagrats också. Men alltid en angenäm upplevelse.

Chateau Montus 2006 Standardblandningen :-). Tanninrik, sträv, pigg syra. Långt kvar till bäst före eller så blir den inte bättre. Lite kem i doften men även viss saftighet.

Ännu en lyckad kväll och provning i regi av Munskänkarna. Denna gång en laddning äldre (och yngre) Baroloviner från huset Borgogno (som blivit stämd av franska jordbruksverket för att heta för likt Bourgogne)

Min bedömning av vinerna nedan, i rangordning

Borgogno Barolo Riserva 1947 Jösses. Värt att vänta på är bara förnamnet. En elegantare Barolo vet jag inte om jag upplevt. Lite russin i doften givetvis, men mycket annan torkad frukt. I smaken fanns allt det man förknippar med en elegant Barolo. Mycket frukt, balans mellan tannin och syra och en eftersmak på minst två minuter. Mitt sammanfattande omdöme efter att ha smakat blev "Bourgognsk!".

Borgogno Barolo Riserva 1964 Tegel i färgen, den släppte rätt mycket i kanten. En mycket angenäm söft doft av russin. Inledningsvis rätt tråkig och spretig men mognade raskt i glaset och utvecklades till en liten favorit. Lång fin eftersmak.

Borgogno Barolo Riserva 1937 Ljusröd, förvånansvärt lite tegel i färgen. Svag doft av russin. Skaplig balans tannin/syra för sin ålder. En bit efter sin bäst före och klarade inte riktigt av att hålla ihop dock.

Borgogno Barolo Riserva 1978 Mörkröd! I princip hela vägen ut. Mycket russin och läder i doften. Russing även i smaken. Tydliga lingontoner, tanniner som inte riktigt balanserades av syran. Kort eftersmak och lite spritig.

Borgogno Barolo Riserva 1958 Tegel/mörkbrun färg. Kemisk doft och russin. Lite portvin även i doften. Saftig, nästan ingen eftersmak. Trist!

Martin de Bruin

Jag tänker här nedan i korthet redogöra för varför jag tycker det är fullständigt onödigt att bemöda sig med spanska viner och varför stora delar av det italienska vinutbudet inte heller är så intressant som man kan tro.

Spanien Vi börjar med Rioja. Klassisk Rioja ligger ibland på vad som kallas 200% ek. Dvs, man har efter ca 1 år bytt fat för att tillföra ännu mer ek. Tempranillo är dessutom en fullständigt menlös druva. Jolmig och trist, i synnerhet i Rioja.

I Ribera del Duero byter man namn på Tempranillo till Tinto Fino, men inte heller det kan maskera smaken. Fortsatt meningslöst och träigt vin.

Cava, vad ska jag säga? Om till och med Crémant de Bourgogne/Alsace är att betrakta som fulbubbel - vad är då Cava? Slöseri med tid är vad det är.

Distrikt som La Mancha nöjer jag mig med att konstatera att det är här hela Europas produktion av boxviner görs. Typ.

Men finns det inget spanskt vin som går att dricka? Jo, det gör det. I Priorat(o) gör man faktiskt vin som inte är otäckt. Hur kommer det sig? Mycket enkelt, man blandar alltså ut Tempranillon med Garnacha, dvs en druva som är DNA-mässigt identisk med Grenache.

Slutsatsen är alltså att det bästa spanska vinet smakar som ett mediokert Rhonevin. Inte mycket att satsa på med andra ord.

Italien Italien består av tre områden i vilka man gör drickbart vin. Piemonte, Valpoliciella & Toscana.

Eftersom detta är ett litet neg-inlägg så fokuserar jag på det dåliga. I Valpoliciella gör man Amarone. Amarone är ett resultat av man lekt den lille kemisten och torkat druvorna innan man jäser av dom. Ett glas koncentrerad russinsaft är vad som bjuds.

De lättare Valpoliciellorna, dvs Ripasso, är betydligt trevligare, men fortfarande lite kemilabb över det hela. Att jäsa en andra gång med resterna från en Amaronejäsning är för mig lite för "onaturligt" för att vara intressant. Men man kan fortfarande skönja en vinsmak.

När Munskänkarna arrangerade en provning på gamla Nuits-st-Georgeviner var det inte mycket att orda om. 7 viner på en kväll är det sällan man får för sig att korka upp hemma så det var ett välkommet initiativ bland alla nya världen blandningar.

Ett par korta noteringar om vinerna (presenterade i rangordning):

1990 Nuits St-Georges 1er Cru Rue de Chaux Mörkröd, vissa blåstick i färgen. Stor doft av röd frukt, kaffe, parfym, örter. Frisk syra, härliga tanniner, lång angenäm eftersmak. Kvällens bästa och jag grät nästan en skvätt när den var slut.

1985 Nuits St-Georges Les Allots Bara ett "byvin", men ett byvin som åldrats med den äran. Tegel i färgen, den släppte lite i kanten. Doft av russin, fikon - en lätt kokt doft. Inte lika frisk om 90:an men trevlig syra, runda tanniner. Inte en jättelång eftersmak men den var långt ifrån platt.

1982 Nuits St-Georges 1er Cru Les St-Georges Toppår i Bourgogne. Mycket russin i doften. Rödbrun/tegel (tjatigt?). Inbjudande smak, det fanns lite frukt kvar men väldigt kort eftersmak i mitt tycke.

1980 Nuits St-Georges 1er Cru Les St-Georges Målfoto med föregångaren. Tyckte att doften var lite stickigare och att det i eftersmaken fanns drag åt det beska.

2009 Nuits St-Georges 1er Cru Les Damodes Barnarov skanderades det i lokalen och det är bara att instämma. Men Les Damodes är ju i princip Vosne-Romanee så det är ju bara att sitta i båten och vänta...

1980 Nuits St-Georges Den var ju inte dålig, bara väldigt tråkig och (nästan) urlakad. Färgen mycket tegel givetvis men inte mycket till vare sig frukt eller syra i smaken

1983 Nuits St-Georges Les Allots Torkad aprikos, nyans av tobak i doften. Färgen som övriga från samma år givetvis. Smaken var väldigt platt, gillade inte kvarvarande tanniner.