Avokadokonst

ny frustrerande tanke på ingång: jag kraschar så himla dåligt/lätt/illa av att vara ensam. liksom verkligen störtlöjligt enkelt. liksom jag gjorde bort mig något extremt (ok det var roligt också) i helgen och har haft varje anledning att känna mig ‘dålig’ men gör det liksom inte för att jag har haft vänner och människor runt mig hela tiden och kunnat snarare må väldigt bra kring hela situationen och liksom finna mig tillfreds i det - och så åker min roomie bort över natten (obs över faking natten) och jag får genast spunk och vrakar ihop massor. liksom klarar jag inte en natt ensam och för mig själv längre? när blev jag så lättpåverkad??? det är så (!) absurt och frustrerande och nu tänker jag bara kura ner mig i täcken och kuddar och vara rättmätigt bitter över hur enkel jag håller på o bli. fan. godnatt.

höh wow, fick äntligen min medicin igår efter att ha varit utan den senaste veckan och gick från att sova tre timmar om natten till att bokstavligt lägga till tio timmar idag. så sjukt?