Askljus - Louisen Nilsson

Kära du

Landa inte här

Räcket är inte magnifikt

Mönster blev till sagor som hittade varann

Och även om de gick förlorade i vilsa generationer

fanns de flätade i vingspann hos nya ungars hopp

Du har en spindel i ditt fönster

det är bara den och jag vakna

Solen tittar blygt in över täcket, frågar om du sover. Ska vi väcka dig?

Jag skakar stilla på huvudet

Ingen väckning.

Jag stryker sakta läpparna över din tinning

lyssnar till dina mjuka andetag

Värmen från din kropp letar sig rakt in i mitt hjärta och jag tänker att det är just denna känslan av tillit och förundran som kyrkor försöker nå

Rummet badar i ljus nu

Spindeln har krupit vidare och du vänder dig mot mig med drömmarnas suck. Jag ser hur de dansar under dina ögonlock

Nio timmar till avfärd

Men det kommer inte ske

Det handlar inte om att jag inte vill ha dig Viljan är vad som håller mig vaken

Att möta dig är att möta den tomhet som jag förstår att jag har när du inte är här

Det var torsdag morgon och jag stod i duschen. Ögonlocken brände trots att schampot rann ner längs ryggen snarare än över pannan och jag tänkte att det var orättvist. Det var orättvist att jag berövade mig själv på känslan av att ha gett allt. Orättvist att i framtiden undra om det hade kunnat bli mer än det här. Jag lutade pannan mot väggen och duschens varma vatten blandades med schampoo och tårar. Sedan reste jag mig ur mitt inre baksäte och torkade tårarna, öppnade förardörren och satte mig vid ratten. Jag behövde ge oss ett rakryggat sista försök.

De våta fotspåren mellan badrummet och sovrummet avslöjade min impulsivitet, och med schampots bubblor fortfarande gnistrande på golvet skrev jag till dig igen. Oavsett hur denna våren gick så skulle jag veta att jag verkligen hade försökt. Jag vågade stå kvar oavsett hur du valde att göra nu. 

Det fanns en rakryggad äldre man i porten jämte mig. Ibland möttes vi i eftermiddagssolen. Oftast hade han en tidning i handen och kom från bänken på krönet. Varför satt han alltid där vid samma tid? Var det alltid samma plats? När började han förhålla sin dag till tiden på krönet med tidningen? Jag såg tio drömmar dansa genom hans ögon sista gången vi passerade varandra. Han nickade med ett litet leende mot mig och försvann upp mot porten. Sedan var han borta. En flyttbil kom och samlade upp det som fanns kvar.

När du försvann lärde jag mig att se allt som inte var du. Jag såg löven, ljuset, relationerna och glöden. Efter ett tag förstod jag att du inte var borta, du stod bara så nära mig att du hade bytt form till nu. Nu var allt jag såg, horisonten låg höljd i diset.