petter palander

Livet har mycket att bjuda på. I natt på McDonalds (jag vet, god forbid) kom en man fram och började prata med mig. Han frågade hur det var, och jag svarade bra. Jag frågade hur han mådde och han svarade att det inte var så bra. Han sa att han jobbade. Jag frågade med vad. Han sa att han världens värsta jobb.

Han höll fram en platt pappmugg i ena handen och sa: jag tigger. Jag sa att jag förstod, men ljög nog eftersom jag inte har en aning om hur det är att tigga på det sättet. Jag frågade var han kom ifrån. Catalunya sa han. Barcelona? Nej, Girona. Jag frågade hur han hamnat här. Han berättade att en vän som bodde i Sverige sagt att han skulle komma hit, eftersom här fanns jobb, till skillnads från i Girona och Spanien.

Han berättade att han jobbat som lastbilschaufför, målare, städare, inom jordbruk hemma i Spanien. Han åkte hit till Sverige trots att hans familj och släkt inte gillade idén. Han hade sagt åt dem att han skulle komma tillbaka efter någon månad och hämta dem. Sin fru och sitt barn, som han lämnade efter sig i sökandet efter guld här i Sverige.

Det gjorde mer och mer ont i hjärtat ju längre historien sträckte sig. Jag frågade om han inte bara kunde åka tillbaka hem till Girona och hem till familjen. Nej, sa han. Jag lovade dem att göra det bättre för familjen, inte komma hem utan pengar och utan arbete. Jag frågade om inte om han hade föräldrar eller syskon som kunde betala honom biljetten hem, så att han kunde starta om. Men han sa att familjen inte samtyckt att han skulle åka hit och aldrig gett ett ok att åka, och han ville inte åka hem som ett failure.

Jag försökte säga att det är okej att misslyckas, och att det var modigt av honom att åka hela vägen till Sverige, lämna fru och barn för att försöka få en bättre tillvaro. Den uppoffringen. Jag frågade om han inte ville tillbaka. Han sa att han inte helt visste. Han hade ju förrått dem. Lämnat dem, och inte uppfyllt sina löften.

Jag frågade om han hade någonstans att bo nu när det var kallt. Ja, T-centralen, McDonalds, och ibland någon spansk landsvän som han kunde bo hos ibland, men inte varje dag. Jag frågade vad han gjorde på dagarna. Söker jobb. Och försöker lära sig svenska. Genom att jämföra texter i spanska och svenska bibeln. Han hade någon vän som försökte hjälpa honom hitta ett jobb, vilket som helst. Men han sa att han var bäst på att köra lastbil, som han gjort i Spanien.

Han hade kört till Portugal, Frankrike och ibland till Tyskland. Han kom till Sverige för två månader sedan men ville ge det en månad till. Då kanske han kunde lära sig så bra svenska, eller visa att han hade vilja att lära sig att han kanske kunde få ett jobb. En månad till. Sen skulle han kanske använda sig av sitt kort i rockärmen som han kallade det.

Sin familj, dvs syskon och föräldrar. Men inte förrän han slickade rännstenen. Då kanske kunde de vara villiga att betala biljetten hem. Han hade extremt mycket skuld i kroppen, och bad aldrig egentligen om hjälp. Han bad inte om pengar eller om något annat. Han bara berättade läget. jag visste verkligen inte hur jag skulle göra. Jag hade en blandad känsla och en stänk av misstänksamhet. Jag har blivit bränd förr av folk som kommer upp till mig på stan, men det hör inte denna historien till.

Men samtidigt så kände jag en extrem sorg. Inte bara för att han var här och var tvungen att tigga, men också för systemet och kulturen som gör det så fult att misslyckas så till den grad att man inte vågar komma hem till sin egen familj för att man tycker sig vara ett misslyckade, eller ringa familjen för att man gjort något de inte samtyckt.

Vad är det för samhälle? Jag visste verkligen inte hur jag skulle hjälpa honom. Han verkade vilja försöka ytterligare innan han gav upp och återvände hem med skammen. Klockan började närma sig 02.00 och min dag hade varat nästan 24 timmar så jag sa att jag var tvungen att gå hem. Då ursäktade han sig och sa att han hoppades inte att ha lagt börda på min själ. Jag frågade om han hade papper och penna. Sa att han kunde ta mitt nummer och ringa mig om det krisade, och sa att jag nog skulle kunna hjälpa honom med biljetten hem till Girona.

Vi skriver och läser mer än någonsin. Och det är bra.

We’re now in the most literate age in history.

In fact, writing is overtaking speech as the most common form of interaction.

Social media offer a pretty good model for how to write. First, the writers mostly keep it short.

Den här knappen Free Call kommer göra all skillnad. För operatörer och för konsumenter. Den betyder goda nyheter för den sistnämnda, och operatörerna ser den nog som ett hot mot deras existens.

Så vad är det med den här knappen? När Free Call aktiveras så innebär det att vem som helst kommer kunna ringa alla sina Facebook-kontakter utan att behöva veta deras telefonnummer. Visst, det kan man redan med Viber och Skype och flera andra tjänster men skillnaden är att alla har Facebook. Det är där man har sina närmsta vänner och de man mest sannolikt vill ringa.

Det är nog ingen hemlighet att Facebook vill äga vår kommunikation. De vill vara, och i stor del är det sociala lagret på nätet. De äger vår publika kommunikation med varandra. De äger mer och mer vår privata kommunikation, både med chatt och privata meddelanden och sedan ett tag Facebook-mailen (som smart nog är allt-i-ett).

Tjänsten har redan öppnat i USA, Canada och idag även i Storbritannien och jag tror bara det är en tidsfråga innan tjänsten öppnar globalt.

Roaming blir överflödigt, internationella samtalskostnader blir historia. Något som operatörerna levt fantastiskt gott på länge. När väl detta blir implementerat finns det absolut ingen anledning att längre ha ett telefonnummer och ett samtalsabonnemang. Alla de samtal man vill göra kommer kunna gå genom Facebook. Det innebär så klart att de kommer få en ännu bättre bild av vilka vi står nära, då det är de man ringer.

Men det innebär också att vi kommer kunna att se vem det är som ringer - inte längre några okända nummer. Och, om Facebook är smarta nog att implementera det, kontrollera vem som kan ringa oss och vem som inte kan det. Och vem skulle inte vilja det?

Så var det dags för en ny idé att tränga sig på. En av de där som både känns spännande, kul och relativt genomförbara. 

Jag satt häromdagen och funderade på om det fanns någon tjänst eller app som i realtid twittrar ut den presentation man håller. Slide för slide. Ställde frågan på twitter och fick ett par få svar.

Det finns ett hack för Keynote i form av ett AppleScript och jag kom knappt halvvägs i installakonfigurationen innan jag kände att det redan var för mycket krux, speciellt för en icke-teknisk användare. Det måste finnas något bättre?

Samtidigt så tänkte jag på om det fanns någon html5-presentations-app. En helt och hållet web-baserad app, där man enkelt drar in bilder genom drag-n-drop, och skriver texten precis så som den ska se ut på siden. Allt visas i vilken webbläsare som helst, på vilken skärmstorlek som helst.

Kombinationen av dessa två idéer känns lockande. Presentation som både görs och visas i html, och varje slide kan delas i realtid och får en URL så att både deltagarna på föredraget och de som inte är där kan följa med, och dela vidare presentationen.

Ibland händer det, man blir totalchockad och glad över kundtjänst. I går satt jag och slet mig i håret (det lilla jag har) för ett problem jag har med en lastbalanserare på AWS.

Jag tror jag har gått igenom alla tänkbara svar och lösningar på Amazons forum, Stack Overflow, Server Fault osv utan någon lycka. Ibland kändes det som om svaret var nära, men lite senare var jag tillbaka på ruta ett.  Det enda stället jag inte kollade efter svar var i min inbox. Har stängt av notifieringar på mail sedan en tid tillbaka, men idag när jag tittade ser jag detta. Får gåshud och tappar hakan. 

Hello Petter.

We have just noticed your recent tweet about an error you have received with your Elastic Load Balancer: https://twitter.com/achaido/status/314464368500830208 I have looked into your account and can see that the backend instance behind the load balancer is currently unhealthy. I would advise you to investigate the backend instance to see why it has become unreachable. If you have any questions you would like to discuss, please respond via this case and we'll be happy to diagnose your issue for you. Best regards, Brandon M. Amazon Web Services

Det är inte sällan man hör någon som ska, eller har avslutat sitt Facebook-konto. Av olika anledningar. Vissa på grund av integritetsskäl, andra för att det stjäl deras tid. Man kan till viss del förstå båda anledningar. Facebook är inte företaget som har visat sig vara mest proaktiva när det gäller deras inställning och agerande kring användares integritet. De går snarare efter ordspråket det är bättre att be om förlåtelse än om lov. 

Facebook stjäl folks tid. Eller snarare, man upplåter sin tid till Facebook. Det är ingen som tvingar oss att använda tjänsten, även om man kan hävda att det nästan i dag är ett krav på att ha Facebook för att kunna använda andra tjänster. Men i grund och botten så är det helt frivilligt att använda, och det är helt upp till var och en hur mycket eller lite man vill upplåta sin tid till företaget.

Det är nog ingen skillnad på Facebook och TV i aspekten att vi använder det främst då vi vill koppla av, och bli matade med lite lättsmält information. Vi har lika många vänner som det finns kabel-TV kanaler i USA, vilka vi kan zappa oss igenom. Nu pratar jag om större delen av användarna, då jag vet att det finns en mindre del som använder Facebook på ett helt andra sätt precis som det finns en del som upplåter sin tid åt TV av andra anledningar än att bli matade med lättsmält bildinformation. 

Men det är få som titt som tätt säger att de ska sluta titta på TV. Däremot är det otroligt många som klagar på bensinpriset, och ändå fortsätter köra bil, och betalar vad det kostar. Det är inte bara bensinen utan det totala ägandet av bilen, men det är framför allt bensinen man klagar över eftersom det är något man kan peka på och det som märks mest och oftast - varje gång man tvingas tanka.

Man vill inte betala så mycket som det kostar, men man vill heller inte vara utan den bekvämligheten det är att ha och köra bil. Självklart kan man hävda att man måste ha bil, precis som man måste ha ett Facebook-konto, men det är lätt att avfärda det argumentet bara genom att peka på alla de som inte har bil och ändå överlever, och till och med lever både lyckligare och får mer pengar över till saker de verkligen vill göra. På samma sätt är det enkelt att avfärda argumentet att man 'måste vara på Facebook' med att se på alla de som fortfarande aldrig har registrerat konto där av olika anledningar, och hur deras liv går vidare, för att inte tala om hur mycket mer tid de har till annat.

I natt gjorde jag, vad jag kanske är bäst på. Att gå från idé till handling på kort tid. Eller snarare, att starta upp något. Det är nämligen mycket jag definitivt inte gör direkt när det borde göras. Som att betala räkningar eller skicka fakturor. Tråkiga ting. Men ibland när jag får en idé och jag har möjlighet så bara händer det. Idén omvandlas till text, eller direkt till en skiss och ibland även till kod eller vad det nu är.

Jag satt och researchade restauranger, närmre bestämt sushi-restauranger i Malmö, igår förmiddag. Vad som slog mig då, är vad som slagit mig många gånger tidigare. Nämligen hur usla många, om inte majoriteten av restaurangernas hemsidor är. De har ofta många år på nacken, de uppdateras inte då de förmodligen inte bygger på något CMS eller plattform som gör det enkelt att uppdatera. Det är ofta svårt att hitta informationen man söker efter, menyn eller öppettider. För att inte tala om hur få det är som är responsiva och tillgängliga på mobiler. Ja, de flesta är nog mycket väl medvetna om detta.

Många gånger förr har jag tänkt på det, men inte så mycket på en lösning. I natt, den tiden det brukar flyta på bäst för mig, så funderade jag på om man ändå inte ganska lätt kunde göra ett ytterst generiskt tema för Wordpress som tillgodoser de mest banala behoven för kunderna. Öppettider, meny, kontaktinfo och boka bord i fall då restaurangen vill ge den möjligheten. Och göra denna information tillgänglig oavsett accesspunkt. 

Sagt och gjort. Jag satte mig och skissade på några enkla sidor och gjorde en enkel template i Keynote, letade upp några restauranger som var i väl behov av en uppdatering och använde deras egen text i mockupen och lade till lite sköna foton från Flickr för att illustrera hur deras sajt skulle kunna att se ut framöver.

Jag bestämde mig för att göra en absolut MVP, fast ändå länkbar, med en illusion om att det var på riktigt. Väl färdigskissad i Keynote exporterade jag varje slide till en bild, gjorde en enkel html-fil med en <img> tagg. Detta gjorde att jag kunde ladda upp sajten på en dev-server, länka till undermapparna /meny /kontakta /boka etc utan att skriva i princip någon kod alls och ändå skapa en hyfsad känsla av hur deras nya sajt skulle se ut och kännas.

När det var klart så skickade jag ett kort mail till tre av de restauranger jag identifierat var i behov av en uppdatering, och förklarade kortfattat min idé, intention och erbjudande. Vad jag får för respons får tiden utvisa. Men på några få timmar kunde jag med den tekniken gå från idé till affärsförslag till ett antal potentiella kunder utan att egentligen ha bygg något, och ändå visa en realistisk bild av hur den färdiga produkten skulle se ut. Genom att skicka ut mailen så testar jag snabbt av marknaden och får förhoppningsvis relativt snabbt feedback, som jag kan använda i den fortsatta utvecklingen.

Det som tog längst tid i denna process var att justera innehåll + bilder till varje enskild restaurang. Jag är inte säker på om det är värt det, men det kändes som en bra idé för att verkligen ge dem en klar och verklig bild av det färdiga resultatet just för deras sajt. Jag vill att tröskeln ska vara så låg som möjligt att köpa. Och därför utgår jag just nu från att det inte kommer finnas några val annat än köp vs. ignorera.

Anledningen att jag använder uttrycket produkt är för att jag verkligen ser det som en färdig produkt klar att leverera och inte ett konsultuppdrag eller vanligt webbutvecklingsuppdrag med  allt vad det innebär. Det ska vara lika enkelt som att skapa en Facebook-page för sitt företag. Nu är det ju extremt tidigt skede, men i längden om det nu blir något av detta skulle jag i så fall vilja utveckla själva köpprocessen, men det viktigaste just nu är att få feedback från restaurangerna. Är detta något de överhuvudtaget är intresserade av, och i så fall, är de beredda att betala, och hur mycket.

Av en slump så snubblade jag igår över den här boken 'Execute' av Drew Wilson & Josh Long i Dribbbles nyhetsbrev som handlar just om att exekvera direkt när man är inspirerad. Kul sammanträffande, och kanske en undermedveten inspiration till nattens äventyr. Kom dessutom att tänka på en artikel jag läst för ett tag sedan om Sam Oven som genom Keynotopia byggt en high-definition prototyp av en produkt och sålt för $5000 innan han ens skrivit en rad kod¹. Väl värd att läsa.

Kommer med uppföljning om var detta tar vägen. Det är dock kul att se vad man kan åstadkomma på väldigt kort tid med rätt verktyg och inspiration, och inte minst en kniv mot strupen.

Referenser