om du läser mellan raderna

tycker det är roligt. behöver se ned på henne ett litet tag, sedan kan respekten komma

Jag pratade fort och mycket, hade argument för allt. Var ärlig med mina tankar om människor. Tyckte att de flesta var korkade. jag ville aldrig det. Det är jobbigt att vara jag. Men vad ska jag göra.

Jag kommer inte förlåta. Jag kan inte förlåta. Det du utsatte mig för, skulle jag aldrig ha gjort mot en annan människa. Jag har inga behov av att förlåta. Respekt, dit kan jag nå. Samhällets förlåtelse, den kan jag se. Men min förlåtelse, den behöver inte komma fram. Mina ögon kommer alltid att vara svarta mot dig. Det är okej. Det är inte du. Det är inte jag. Det är bara så det blev. Acceptans. Det är där jag måste börja.

Hon kallade dem starka och jag förstod att jag måste vara svag. Något jag inte kunde förlika mig med. Jag tänkte att det nog måste handla om att vi är olika. Hon tyckte det var enkelt. Jag tyckte det var svårt. Vi båda gjorde det och jag kunde känna styrkan i att vara mig.

Jag tittade på henne och undrade varför vi umgicks. Skrämmande slog det mig att det handlade om en ensamhet. Kanske en delad, kanske bara från min sida. Det gjorde mig rädd. Visst älskade jag henne men visst kunde jag lära mig att älska vem som helst om jag nu älskade henne? Vi som inte hade något gemensamt mer än bitterheten?

Of course I am intrigued. Of course I am flattered. And I couldn’t say that I am not at all sexually attracted to you because I definitely am. I am aroused. But I am attentive and I would listen to every word that you had to say with the carefulness of a lover. But I will leave my promises ahead of me. I will have to leave you to walk some routes on your own. And I won’t promise to wait. I can’t promise to see our goals on the same path. But of course I am intrigued. Of course I am flattered.

Jag vet ju att det kommer att bli bättre och att jag inte alltid kommer att känna mig ensam och oduglig. Jag vet att det kommer bättre tider men det är bara så mycket ångest som ska överlevas innan dess. Jag måste bara klara av det. Bara det. Måste måste måste.

"jag blev född till den jag är, för att du är här."

vill leva ett liv där jag inte vill miss en sekund, där jag inte vill snabbspola, där jag faktiskt vill vara i stunden. Där jag inte hela tiden längtar till om en timme, en dag, en vecka, ett år. 

grejen med dig är att du tycker att de som har mest talang, de som hörs mest och de som får mest beröm, spelar högst och bäst och finast är coolast och jag tycker att du har så jävla fel. grejen med dig är att du tycker att de som reser mest, gör mest saker, får flest likes på instagram, ringer, springer, pratar och skrattar mest har de mest intressanta liven och jag tycker att du har så jävla fel. du begär så jävla mycket för att kunna vara lycklig och så kallar du mig negativ.  

du säger att jag är negativ och du fattar nog ingenting 

Blir mer och mer säker på att det handlar om ett val. Inte så mycket annat. Förälskelse är härligt men det kan inte var för evigt, men att älska någon, något man kan lära sig med tiden, det handlar om ett val. Dig vill jag ha. Dig vill jag vara med. Dig vill jag ge min tid. Ibland görs det valet utifrån tristess eller ensamhet. Det som behöver tid att växa, det som behöver tid för att kunna bli behöver inte vara fulare än något annat. Ibland görs det utifrån en förälskelse som blir till kärlek men det handlar nog mest om ett val. Det är det enda sätt jag kan se och det är så vackert. Jag väljer dig. 

"men ibland när du är ett as så säger jag till mig själv att du inte kan något annat just då, och att om du kunde välja skulle du välja att inte vara så" 

För det är så jävla tydligt för mig att det är du som är hem. Varenda gång allt går åt helvete är det dig jag vill vara med. Varenda gång jag gör något jag inte trodde att jag skulle klara är det du jag önskar skulle ha sett det. Jag vet inte va det är eller varför. Det har alltid varit en känsla kring dig. Det har alltid varit annorlunda med dig.

Jag kommer försöka att tvinga dig att stanna, även om mitt huvud säger åt mig att låta dig gå. Jag kommer försöka att tvinga dig att förlåta, när jag vet att det är jag som gjort dig ont. Jag kommer att spela oförstående, liten, ynklig, med ett behov av att bli älskad. Jag kommer att trycka på de där knapparna som får dig att känna skuld. Jag kommer säga åt dig att du borde gå, även om jag vill att du ska stanna. 

Får impulsen att skriva att "jag faktiskt är glad just nu" till dig. Men jag vet inte om vi gör sånt längre.