who am i

jag tänker genom journaling och återhämtande av energi

mina nuvarande teorier om mitt "tillstånd" är depression, hypomani, utmattning, barndomstrauman, self inflicted truma, mild autism, bortträngd autism osv

målet är att inte känna mig som ett offer för vågorna av energi jag har (tex inte vägra planera eftersom jag inte vet om jag kommer vara deprimerad i morgon) och förhoppningsvis hitta orsaken till vågorna ELLER om de går att kontrollera på något sätt

tanken är att sammanställa verktyg jag har identifiera om det jag känner är hypomani identifiera om det jag känner är

det skulle också vara nice att reflektera över mitt svartvita tänkande

Jag får max sitta i en timme i taget + måste vila en timme efter

mående skrivs upp i farbror blå

CBT och CPT

CPT focuses on re-contextualizing and helping to rationalize the traumatic events experienced by the victim

The trauma-informed approach is guided four assumptions, known as the “Four R's”: Realization about trauma and how it can affect people and groups, recognizing the signs of trauma, having a system which can respond to trauma, and resisting re-traumatization.

mina depression bouts har ju ofta ett inslag av att ligga på golvet och stirra. det är ju kanske egentligen dissociation?

revisit trauma be like: naeee.....

jag har jättemycket generell ångest idag och det har kommit upp massa skit och det är väl bara fucking dags att försöka möta detta head on liksom

jag försöker bygga upp förtroendet för mig själv, inte självförtroende, självtillit. Jag kommer så starkt ihåg första gången jag kände att jag var vuxen, jag grät när jag tog på mig ytterkläderna för jag ville verkligen inte gå till skolan, och jag kom ihåg att jag gråtit när jag inte ville gå till dagis men mamma klädde på mig ändå och tog mig dit. nu satt jag alltså och tvingade mig själv gå, precis som mamma och jag tänkte “det är detta det innebär att vara vuxen” och jag tror väl fortfarande det. Men det jag förstod av den situationen var “att vara vuxen innebär att vara sin egen förälder - och det är en normativ förälder, och den återupprepar det ens föräldrar gjort mot en , och det går ut på att tvinga sig själv till saker” när det i själva verket kanske är “att vara vuxen innebär att vara sin egna förälder - och som alla nyblivna föräldrar är det okej att inte kunna allt, att göra många misstag, men man får hitta sin egna föräldrarstil och det är dessutom enklare än med barn eftersom man har tydligare insyn i känslor och viljor utan att behöva översätta till språk.

Jag brukar överlämna mig själv till universum, det hjälper mig att inte känna stress över mina val. Men med ångest så är det svårt att känna det. ångest och stress skapar ett konstant surr och det är svårt att höra vad universum säger då. 

hela grejen med D är ju... underlig? svår? förvirrande? v sa: vaddå, så han kommer tillbaka om ett år och ni är kompisar igen? och jag sa: ja, kanske? v: vad finns det för bra grejer med att vara kompis med D? jag: han är snäll och trevlig och... v: NEJ! det är han ju inte!! jag har bara aldrig tänk att det ska finnas liksom en tanke på “vad som är fördelarna att vara kompis med denna personen” det låter så utnyttjande typ, Men jag förstår jag kanske skulle må bra av lite mer sånt. 

något som kändes som en upptäckt var ett post som typ handlade om att pisces projicerar sina problem på andra, löser de problemen för dem och sen går iväg utan att inse att det är de själva som borde göra något åt sina problem, Det kanske är jag som hamnat i det destruktiva förhållandet jag projicerar å d och g? (fast tbh så tror jag inte deras förhållande är så jävla bra, efter hur g pratade med mig efter att jag gjort honom frustrerad, han tog verkligen ut det stenhårt på mig utan någon slags självkontroll eller återhållsamhet, fy fan vad inte okej det är att prata så). jag tycker det är lurigt med relationer, samtidigt som jag känner mig lite ensam, m har iaf l liksom, men jag har inte någon på det sättet, men det är också omöjligt att ha någon på det sättet om man inte går i samma klass, så det är ju inte liksom FEL på mig eller något, jag bara är i en annan situation. asså jag vet inte, jag orkar inte bry mig om d mer tror jag. jag känner ändå att jag kapat kontakt med flera nu som inte är bra för mig typ...

något som är en del av självtilliten är ju att jag slutat på praktiken. jag började använda mantrat “jag tar beslut som gynnar mig, jag tar ansvar för att jag ska må bra” eller något liknande, och det fick mig att maila kursansvariga och sen maila handledaren och säga att jag inte skulle komma mer. det känns bra men lite som ett misslyckande såklart, jag är rädd att jag har betingat all kulturskoleundervisning med den ångesten, men jag kan nog jobba för att det ska ändras. jag kan jobba för att jag ska må bra

jag kom fram till att jag vill jobba på min integritet. att jag inte vill låta folk komma in hur som helst (dvs compulsively berätta trauma) och inte känna ansvar för folk som egentligen inte står mig nära (typ deltagare) samtidigt som jag vill känna att jag hjälper till på något sätt iaf.  jag kom fram till att jag vill jobba med det genom att kartlägga vart jag redan förbättrats, vilka delar som känns bra och lagom, och kanske sätta upp någon tumregel?  jag känner mig redan bättre med deltagare eftersom de inte är i samma ålder som mig, då är det lättare att distansera sig lite och tänka mer mentor än vän. det emotional labour jag gör gör jag där när jag jobbar och inte sen. vi ses inte, vi är inte vänner, jag är en lärare och det är mitt ansvar att de mår bra *när de är där* och om jag kan ge dem verktyg att må bra utanför det rummet så är det också bra, men inte något jag aktivt måste jobba med hela tiden. 

är det självsabbotage att inte söka konsthögskola? är det övertro på mig själv, högfärdighet och mani att tro att jag klarar mig utan det? är det i samma andetag en total tilltro till att jag inte duger?

eller bara vill jag inte? Det skulle vara drömmigt att ha en delad ateljé med personer som är på samma nivå som jag, och som vill åt liknande håll. Det hade varit läskigt, men nödvändigt, med en mentor. Jag skulle behöva ett externt bevis på att jag åstadkommit något, men det är samtidigt det jag försöker jobba mig bort från. Jag vill kunna bekräfta mig själv, inte förlita mig på andras åsikter.  Men att förlita sig på andras åsikter är inte samma sak som att ta emot en komplimang.  Nu när folk säger att de tror jag kan “bli något” vågar jag inte tro på dem. Jag vill ha någon slags “godkänd” stämpel, men jag vet inte av vem. För jag kan avfärda vem som helst. Inte Linda, inte Mary. Ingen av dem kan se mig i ögonen och få mig att förstå att jag KAN.

(Linda förklarade Idioten som en som försöker bli, men redan är)

Jag vill dock kämpa med detta problemet, det känns som ett viktigt steg att ta sig över, nästa i trappan av självkänsla. Jag kan se det utifrån och förstå. MEn jag ser också inte alltid hela bilden.  När jag gör saker “för skojs skull” är det inte “skoj” om det inte blir bra - dvs slöseri med tid. Men den tiden går inte att slösa eftersom den är avsatt till att vara fri.  Allt jag gör och lägger undan läggs in i mitt arkiv som jag har i ryggen när jag visar mitt konstnärskap. Det är inte bortslösat, det vilar tills det läggs fram igen.  Jag använder min brist på verk som en anledning att inte göra något när det i själva verket absolut är en anledning till att göra mer. Så vad behöver jag? Jag behöver ändra mitt tankesätt kring min konst, det kan jag göra med inre och yttre verktyg. Exempel: ha framme mer av min egen konst lägg upp mer (men strunta i likes) skapa en säljhemsida (men basera inte ditt värde på din försäljning) se den större bilden i tanken se möjligheterna, inte hindern tänk över vad du vill, inte vad du borde att jämföra sig med andra... det är alltid hjälpsamt att se på andra med snälla ögon odla positiva känslor jämför dig inte! (hur gör man inte det?? utan ursäkter och hävdningar dvs) känn avundsjuka, men inte förakt för känslan eller konstnären

(ja jag föraktar avundsjuka ja hmm...)

bekräfta dig själv genuint, inte i jämförelse med andra bli inte avundsjuk och passiv, bli inspirerad och aktiv slå dig inte med pinnar om du vilar behöver du vila titta bakåt i trappan

varför skäms jag över min konst?

jag är rädd att verka självgod, men andras åsikter är inte något jag kan kontrollera, om jag verkar självgod i deras ögon beror det på många saker, och vår relation till varandra jag är osäker på vad som är bra - övning ger färdighet. jag ser lätt vad som är bra med min äldre konst allt är en möjlighet att lära sig och växa. allt från att sälja, köpa färg, måla fel, tappa bort grejer, få kritik ett av mina största problem är att jag jämför mig med andra jättemycket. I allt. även när det är mina positiva sidor. “jag är bra för jag är bättre än den” Men varför är den bra? Vem är den bättre än? va? varför tycker jag den är bra? vad är det för värden jag mäter? och vad är det för värden jag mäter när jag ser på mitt eget? För alla mäter olika, har man svårt för händer blir man mycket mer imponerad av bra händer. har man aldrig riktigt fokuserat på det värderar man något annat. 

jag är så så så dum som tog hål i mitt öra och kan fan inte ens ta hand om en infektion , jag vet inteens hur allvarligt det är.

och det var en kvinna som fucking blev påkärd igår, hon hade kunnat dö. hon kan fortfarande dö

jag akjhdfijgwejgngjkjisggjfgdfgjdfg

vad ska man göra när man inte kan göra något? ska man vila? det går ju inte!!!!!!!

men det går inte att ändra, man kan inte backa tiden. det jag kan bli är en person med fortsatta problem, eller en person som har haft problem. Det finns inget sätt att ta bort det inlärda. 

jag vill veta hur man kontaktar känslor. hur övar man upp det? vilket är första steget i rätt riktning?

jag är arg tror jag

men kbtn sa att det fanns “mjuka känslor” bakom, men jag vet inte vad det betyder. troligtvis rädsla, så brukar det väl vara.

jag känner mig misslyckad för att jag inte gjort tillräckligt med konst, för att jag inte vågar sälja, för att jag inte vågar något alls, jag kan inget alls. jag kan rita en dum figur men det är som att den tagit slut. 

jag vill ha ut giftet.

det är som en infektion. först måste man ta bort allt som inte hör till kroppen (en sticka kanske) sen måste man det låta vara luftigt, och man måste tvätta regelbundet, och skydda, och peta ibland, men inte alltid. och det gör ont, mer ont än innan man försökte fixa. men det drar ur giftet. och man får offra blodkroppar som dör och blir var.

så  rensa ut främmande objekt/roten rengör skydda/förhindra offra

jag försöker läka mig men första steget är inte tagit än. tror jag? jag har ingen aning.

jag säger att jag inte har abandonment issues, för det har jag inte. Men jag litar heller inte på någon. Ingen var egentligen där för mig ordentligt när jag mådde dåligt. Jag klandrar dem inte (iaf inte mina vänner) för de var inte tillräckligt starka för att hantera. Men det gör det inte okej att jag var ensam, utlämnad åt mig själv. Jag borde blivit inlagd, jag borde gått till kurator redan när jag gick i mellanstadiet. någon borde gjort något, någon borde sett. och folk såg. det är det äckliga

    vem ska man vara arg på när det inte finns någon som är skyldig?

jag vet att folk såg och att jag visste och att de visste att jag visste och ändå. ändå så gjordes inget. var jag verkligen så trasig, tung och neddragen i gyttjan att inte en enda person orkade dra upp mig? var det så illa? hade det hjälpt med psykolog? jag vet inte. på något sätt känns det som det hade blivit värre. att jag inte var redo att hantera en infektion för jag var för svag, så de väntade tills jag blivit starkare

jag vill dra giftet ur mig, jag har försökt det innan, det har många. Man kan försöka döda det med sprit eller röka det ur kroppen. Jag valde att skära upp min hud för att låta de komma ut. det funkade, men att öppna sig släpper inte bara ut, det släpper in och det är inte bra i längden. risken för större och värre problem är för stor. det är i alla fall vad jag försöker intala mig för att inte skära nu.

för en halvtimme sen gick jag runt i lägenheten och kollade i taket jag kollade för att se om det fanns något att hänga ett rep i, som också skulle klara min kroppsvikt. Jag tror inte något av lampfästena skulle hålla och om jag skulle misslyckas så skulle det vara uppenbart vad jag försökt göra. Eller inte. Troligtvis inte. En enkel lögn om att jag skulle byta glödlampa eller något hade dödat alla misstankar. varför? varför är folk så lättlurade? varför låter de sig luras när det VET vad det handlar om? är det så långt från deras verklighet att det inte fattar? eller är det så nära att de inte fattar?

jag tror fortfarande inte på att folk inte är självmordsbenägna. 

jag hittade iaf inte något att hänga mig i. men jag har ett rep, fast det hade varit så mycket mer jag att typ virka ett rep, hade inte det varit hysteriskt roligt? jag kan göra en serie om det.

Men iaf så skulle jag nog kunna hänga mig mha en dörr, annars finns alltid min balkong, men det är så showy, så uppenbart, men då skulle inte min familj behöva hitta mig.

jag har också funderat flera gånger på om jag skulle ta all medicin jag kan hitta, lägga mig i badkaret och försöka skära så djupt som möjligt, så kanske kanske det skulle gå. men det är för osäkert och skulle ta för lång tid. och också så jävla pinsamt att skita på sig i ett badkar. fatta bajs och blod blandat sådär, väldigt oromantiskt. 

men jag kan inte acceptera att jag tänker såhär, jag intalar mig så mycket att jag mår bra att jag antingen ser det som att alla mår som mig, eller att jag mår som alla andra. jag vill inte säga “jag mår dåligt” för det skulle vara att gräva ner sig. det öppnar för äckelgrejer att komma in tror jag, men jag vet också att det är så man måste göra för att få ut varet. men jag kan inte lita på det. 

jag har gått så länge såhär på  kanten. det är så farligt att testa något nytt, för jag vet att om jag gör som jag alltid har gjort så kommer jag i alla fall överleva. jag är rädd att jag kommer försöka må bättre och sen begå självmord typ. men jag kan ju också inte hålla på att leva såhär. det känns inte som det finns en utväg. fast jag vet att utvägen är att acceptera, men då vet jag inte vad som finns där ute då.

jag trodde verkligen jag skulle gråta eller något, men jag är helt kall bara. alla känslor är som bortblåsta, fast de borde ju vara här egentligen.

kanske om jag läser allt jag skrivit så känner jag sympati för mig själv?

NOPE!

jag fick en pense (bc i’m a pansy) av min tran dad

tog hand om den bättre än jag tagit hanf om någon blomma innan, brydde mig så mycket

åkte iväg över helgen och leo sket i att vattna den så när jag kom hem var den nästan helt död

jag gjorde mitt allra allra bästa för att rädda den

För att jag inte vill må dåligt. Det är en anledning som kommer från rädsla (fear, not faith) eftersom jag var nära på att ta mitt eget liv när jag mådde som sämst. Och nu vill jag inte dö, då är det ju självklart att jag ä rädd för att må dåligt. Men eftersom frånvaron av dåligheter varken är bra eller möjlig så måste jag ändra min anledning till att må bra. Ha en anledning gjord på faith.

och jag är så trött!

jag måste bli tillfreds med förtrycket, det kommer aldrig försvinna. att ha integritet och inte låta någon trampa på mig gör mig bara deprimerad, jag kan inte vara i världen såhär. det gör för ont. alla är så jävla dumma i huvudet. jag pallar inte. jag känner mig som en skittöntig tonåring som hatar alla och lyssnar på citizens arrest, men jag ORKAR INTE!!!

andras jävla ignorans håller mig från att göra så jävla mycket grejer, för jag kan inte vara med dem, och jag kan inte vara med transpersoner, och jag kan inte vara ensam, jag kan inte vara fucking hemma för pappa är här hela JÄVLA TIDEN!! JAG KAN INTE ENS VARA MIG SJÄLV I MITT HEM!!! jag orkar inte.