âSkolan sugerâ
TĂ€nk den tid dĂ„ man tyckte att skolan "sög". Som lĂ€rare tĂ€nker man ibland pĂ„ hur man sjĂ€lv upplevde skolgĂ„ngen. Jag var en av de mĂ„nga eleverna som Ă„tminstone bitvis tyckte att skolan var âdet vĂ€rstaâ man kunde uppleva. Att vara den i mellanstadiet som fick 1 poĂ€ng i resultat pĂ„ grammatikprovet och fick smeknamnet âettanâ av klasskamraterna skrattade jag Ă„t pĂ„ utsidan, men visst sved det. Att inte kunna leva upp till förvĂ€ntningarna som fanns. För ingen elev som gĂ„r i skolan, hur det Ă€n nu gĂ„r för dem Ă€r omedveten om vilka förvĂ€ntningar som finns. DĂ€remot Ă€r man olika utrustad för att bemöta förvĂ€ntningarna. Vissa har familjesituationer och saker utanför skolan som gör att man av dessa skĂ€l inte kan plugga.Â
I mitt fall sĂ„ hade jag en alkoholiserad farsa (som jag inte bodde hos) som hade slagit mig, jag hade sprungit grĂ„tande hem och inte berĂ€ttat nĂ„got. Sen skulle jag plugga till grammatikprovet. Alla anledningar till varför man som elev inte nĂ„dde mĂ„let var inte för att man inte brydde sig. Ăven om jag givetvis var en elev som bitvis tog den lĂ€ttaste vĂ€gen - i högstadiet var jag en medelmĂ„tta, i gymnasiet var jag nĂ„got under en medelmĂ„tta, till flera av mina lĂ€rares stora förtret. Jag brydde mig för lite om mina studier och var snarare en observatör, en betraktare av det som hĂ€nde innanför skolans vĂ€ggar. Min energi gick Ă„t till att mĂ€rka âsystemetâ och âförvĂ€ntningarnaâ. Jag var för dĂ„lig pĂ„ att spela spelet dĂ„. Jag var den dĂ€r jobbiga eleven som inte förstod vilken nytta jag skulle ha av abstrakta andragradsekvationer i kvarstoden av mitt resterande liv. Jag förstod att flera av mina lĂ€rare svarade med halvsanningar som de knappt trodde pĂ„ sjĂ€lva. NĂ„got jag Ă€r kusligt medveten om som lĂ€rare. Ibland nĂ€r man har en dialog med en elev om nĂ„got sĂ„ Ă€r bĂ„de jag och eleven ömsesidigt medvetna om att det vi pratar om Ă€r vad som krĂ€vs för att följa âsystemetâ. Men vi diskuterar det som om vi var omedvetna. Eleven yttrar sitt flyktbeteende och förstĂ„r att om den inte gör det som förvĂ€ntas sĂ„ kommer eleven inte att nĂ„ förvĂ€ntningarna vilket kommer att resultera i omgivningens besvikelse. Jag som lĂ€rare Ă€r medveten om det och sĂ€ger till eleven det hon redan vet. Inte för att jag tror att systemet Ă€r det bĂ€sta. Nej, det bĂ€sta vore om vi var helt genuint Ă€rliga med varandra. Det bĂ€sta vore om eleven istĂ€llet för att sĂ€ga att hon var âsjukâ nĂ€r vi hade prov egentligen inte hade tid för att hon, precis som jag hade för mycket skit utanför skolan som tog bort fokus frĂ„n det hon borde lĂ€ra sig. Hon bröt mot systemet för att systemet sedan lĂ€nge brutit med henne. Men vi lĂ„tsades om för stunden som att hon bara skulle tĂ€nka pĂ„ skolan. Som stĂ€ndig observatör sĂ„ lĂ€gger jag ofta mĂ€rke till saker som inte fungerar, saker vi lĂ€rare (och elever) gör som mer Ă€r förvĂ€ntningar Ă€n genuint lĂ€rande. Vi konstruerar diverse strategier för att anpassa oss in i systemet, vi kallar det studieteknik, matriser, översiktliga formuleringar och utförligt och nyanserat. Allt detta Ă€r egentligen lĂ€randets fernissa. Men vi har valt att kalla det för skola. En skola som sliter med ett lika sjunkande sjĂ€lvförtroende som ledningen, lĂ€rarna och eleverna i den. Ă tminstone sĂ„ lĂ€nge vi Ă€gnar oss mer Ă„t att lĂ€gga vĂ„r uppmĂ€rksamhet pĂ„ det sjuka och förvĂ€ntar oss att det ska gĂ„ illa. Jag har hört lĂ€rare nĂ€mna att: âDe (eleverna) inte kommer att klara det hĂ€r, men jag gör det Ă€ndĂ„â för att kursplanen sĂ€ger detta. En annan lĂ€rare sa: âOm jag verkligen skulle vilja lĂ€ra eleverna detta Ă€mne sĂ„ skulle jag göra helt annorlunda Ă€n det som stĂ„r i Ă€mnesplanen - men det kan jag ju inte, jag lĂ€r dem istĂ€llet pĂ„ det sĂ€tt som jag mĂ€rker inte fungerar, för att följa den skrivna plan som författats av en sĂ€kerligen briljant lĂ€rare vars metodik jag inte kan emuleraâ. Oavsett sanningsgraden eller bristen i âoptimal förstĂ„else för hur kursplanerna Ă€r gjordaâ eller vilken kritik man nu kan rikta mot lĂ€rare som sĂ€ger sĂ„ Ă€r mĂ„nga lĂ€rare medvetna om den allvarliga dualitet som skolan jobbar med, och lösningen Ă€r aldrig att undvika att tala om det som Ă€r genuint och Ă€kta. All utveckling ur ett mörker innebĂ€r givetvis att förstĂ„ att man gör nĂ„got som inte fungerar, för att sedan förĂ€ndra det beteendet som lett till att man gör pĂ„ det viset.Â
För mig som elev sĂ„ innebar det att jag efter Ă„rskurs 3 i gymnasiet gjorde lumpen och kom tillbaka och kom pĂ„ vad jag ville göra. Jag lĂ€ste sedan pĂ„ komvux och fick MVG i alla kurser jag lĂ€ste, och nĂ€r jag âvisste vad jag skulle bliâ sĂ„ blev jag en skicklig universitetsstudent med höga ambitioner. Men ironiskt nog sĂ„ har jag alltid saknat skolan. SĂ€rskilt gymnasietiden. Man var omgiven av personer som gick igenom samma sak som man sjĂ€lv gjorde, man hade lĂ€rare som brann för sina Ă€mnen och gjorde sitt bĂ€sta för att man skulle förstĂ„ varför just deras Ă€mne var sĂ„ roligt. Man fick experimentera med prylar och upptĂ€cka och utforska olika Ă€mnesomrĂ„den. Men kanske viktigast av allt var att det alltid fanns mĂ€nniskor dĂ€r som brydde sig, som inspirerade en och gav en feedback och uppmuntrade en. âDet dĂ€r gjorde du bra, försök att... â Att bli âvuxenâ handlar istĂ€llet flera gĂ„nger; har jag upptĂ€ckt, att kunna ta varandras kompetenser för givet. Man Ă€r sin roll, sitt epitet. Du Ă€r âlĂ€rareâ, ârektorâ, âmentorâ, du Ă€r dina arbetsuppgifter. Du behöver kunna ta kritik, ansvara för dina misslyckanden och ta ansvar, jĂ€mföras och mĂ€tas - den feedback man fĂ„r oftare Ă€r negativ kritik maskerad under krav och âeffektivitetâ, man ska lĂ€ra sig att anpassa sig och kompetensutveckla. Ett allvar. DĂ€rför Ă€r det sĂ„ oerhört viktigt att omge sig med rĂ€tt mĂ€nniskor i ett system dĂ€r man fĂ„r vara mĂ€nniska i första hand. Duktiga lĂ€rare Ă€r mĂ€nniskor som ser till att sina yngre mĂ€nniskor (elever) fĂ„r vara just mĂ€nniskor, trots systemet. MĂ€nniskor alltid med potential att lĂ€ra sig nya inspirerande saker. Vi kommer nog alltid i skolan att tvingas till att anpassa oss efter ett system. Men faran Ă€r om systemet fĂ„r större innebörd Ă€n mĂ€nniskorna i det. NĂ€r elever reduceras till poĂ€ng pĂ„ ett prov, eller nĂ€r lĂ€rare mĂ€ts i olika effektivitetsbarometrar. Skolan suger bara nĂ€r vi inte fĂ„r utrymme att vara mĂ€nniskor först. NĂ€r förvĂ€ntningarna pĂ„ oss Ă€r att vi kommer att misslyckas, och nĂ€r vi inte ges förutsĂ€ttningar för att lyckas. Oavsett vem vi Ă€r i systemet.











