NĂ€r man Ă€r mitt i smĂ„barnsstressen och hör orden âsmĂ„ barn smĂ„ bekymmer, stora barn stora bekymmerâ Ă€r det lĂ€tt att rynka pĂ„ nĂ€san och tĂ€nka att de vet ju inte vad de pratar om. Det kan vĂ€l inte bli vĂ€rre Ă€n sĂ„ hĂ€r?
Vad gör man nĂ€r det barnfria utrymmet i familjelivet försvinner mer och mer? Ska vi lĂ„sa in oss eller barnen? đ€đ
















