#trygghetslasse

Ja...vad säger man?

HUR? HuuUUuuuuuR ska jag nå dit? Det är myran vill bli elefant, den beniga ska va med i tynglyftar vm. 

Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det, det vaju vad han kallade en galen dröm eller nåt som han frågade om jag ville höra. Jag tyckte shoot.

Efter det så märkte jag hur allt annat liksom hamnade i ett annat ljus. Som om allt var så litet och långsamt. Såg det verkligen ut...såhär förut? 

Jävlar vad taggad jag blev. J.Ä.V.L.A.R. Jag tror jag lyste upp halva lägenheten. Jag bara kände det...ALIVE rann i mina ådror. Nånting i mig bara känner FUCK to the YES, let’s! Vad behöver vi göra? 

Men inget makear nån sense egentligen. Det är 777 hinder i vägen och det är FETT med ahjotjena på hela grejen. Men jag tror jag thrivear där eller nåt. Det ska va stort, pampigt, over the top och ...äventyr. För det är ju ett äventyr of a lifetime. Inte bara ett sött litet äventyr utan...ÄVENTYR. Ett äventyr värt att verkligen kallas episkt. För vad som helst kan ju hända längs färden. Men ska man verkligen säga nej till ett episkt äventyr även om det är 777 hinder och man kanske dör på kuppen? Ska man? Skalman?

Jag kan ju redan höra alla andras anledningar och förklaringar till varför vi inte ska göra det. Hur farligt och ogenomtänkt det är. Det är det definitivt. Iaf nu. Men sen? Sen är ju verkligen frågan hur tryggt man ska leva. ...och kan man verkligen kalla det leva då? FÅR man ens det? Det känns som blasfemi.

Men då måste jag ju verkligen... ja...ha de där musklerna. Jag skakar nästan på huvudet och blir äckligt medveten om verkligheten. Realiteten. 

Men jag vill så gärna så att jag hoppas att motivationen kan vara det som driver mig. För jag vill ju HA pampara. Jag är så fett trött på trygghetsövningar och tråk att jag är nära att få spel. Jag var inte byggd för det här. Kanske Agda 93 var men inte jag. Inte JAG, hon som finns därunder, i kärnan. 

För nåt vaknade. Nåt som har legat sovandes alldeles för länge. På nåt sätt så kändes det mer hemma än hemma. Som att det mer var gjort för mina styrkor än mina svagheter. Kanske var det DET jag kände. Styrka. 

Men det dröjde inte många timmar innan han sa att han skulle spela rollspel och jag kände hur luften började gå ur mig. 

Hur ska du spela rollspel då?

Han menade att som han gör nu, att det inte skulle vara nån skillnad.

Jag vet inte varför men det var ett pyshål i ballongen. Plötsligt märkte jag verkligheten och kanske är detta ytterligare en fantastisk idé som aldrig kommer hända. Att jag mest drivs på hoppet och när det kommer till kritan är det för galet och omöjligt på alla sätt att det får en nej stämpel. 

Men vad är det då som ska få ja stämpeln? Alla trygghetslekar och det lilla som är gjort för mina svagheter? Det är då det kommer. Fan jag dör fan hellre trying än att stanna i trygghetsland.

Jag är livrädd att fastna, livrädd att bara somna och inte märka hur åren går. Att plötsligt har fyra år till gått och...

Så allt blir lite fiolspänt. Det är lite som att jag tvingar mig att hålla mig vaken nu. Inte ens han får söva mig. Jag har sovit alldeles för tillräckligt redan. 

Men går det? Alltså verkligen på riktigt? Kan jag bli den? En del av mig kan det. Lite som att jag varit hon hela tiden. Jag kan se mig skratta därute och få använda mina muskler. Jag kan se mig le när jag känner motståndskraften som försöker. 

Fast jag kan också se mig skita knäck. Bli fullkomligt full av skräck vid första stora vågorna och vadå? Inte se LAND?! På dagar??? Ska JAG styra den där och veta vad man ska göra med naturkrafter som är gjort för... Gudar? Jag kan ju inte ens simma FFS! Sen har man ju det lilla tillägget med pirater om inte naturkrafterna räckte och platser som är kända för att skepp förlist pga nyckfyllt väder.  

Japp. Galet.     

Men varför ler jag då? Varför känner jag liv och energi av tanken? Varför vill jag ändå packa imorgon och ta seglarlektioner? Det är nåt fuckat på tråden tror jag. Eller så är det så att jag glömt hur man levde att när jag väl känner det igen är det så ovant att jag inte ens vet vad det är. Det är nåt konstigt som händer i mina ...ådror? Och jag känner mig liksom...stark? 

Sitter de där uppe och facepalmar åt mig? Jamen jag vet väl inte! Jag vill ju inte dö. Det är ju det som är grejen. Jag vill ju leva. men liksom mer...LEVA. Inte bara på sparlågan och 10%. 

Idag såg jag massa pensionärer. Vissa hade rullatorer. deras liv håller på att nå sitt slut. Bakom gick jag och jag har fortfarande energi kvar. Jag har fortfarande benen kvar och hjärnan är klar om än lite all over the place. Jag är ju här nu liksom. ... Jag vill gärna inte spendera mina dyrbara andetag och min kärlek på skrutt och skräp, bara för att alla andra tycker att det är tryggt och bra.

Men det är ju real. Det här är inget sådär...litet steg utan om det här skulle ske så är det holy shit on a holy something. 

Det FINNS ju en chans att vi gör det. Varför kändes det just som att jag sa det FINNS en chans att jag känner mig levande? *suuuuuuuuuuck*

Men ja...känns det rätt och jag och han är redo så...då gör vi det. Men den här sömnen är så jäkla otäck! Och HUR ska jag som inte ens pallar att vara med mig själv..? Jag är SÅ fel kandidat att det verkligen är sådär skrattretande fel. Smärtsamma skratt. 

Haha, klart dedär inte är du! Nääää sitt ner och lugna ner dig nu och inse att sådär kan inte du göra. Jättefå kan klara av dedär. 

Jag vet verkligen inte hur. Jag vet mest att det brann så inihelvette av den tanken. Och jag vill inte bara brinna av drömmar och fantasier. Jag vill stå där, känna att jag är i händerna på mother nature och känna både hennes otroliga kraft och kärlek. Jag vill uppleva eufori och fatta varför livet är så jävla underbart. 

Men ja...idag är det en dröm. Idag tar jag steg mot det genom att dricka äckliga smoothies som ska vara bra för saker inuti. Idag är jag fortfarande kvar på land i trygghetslassebyn. Jag kanske somnar där. Jag tror inte jag passar där. Jag får väl be till gudarna att jag håller mig vaken.