#stackars mig

Det är konstigt dedär, hur allting är så beroende på vinkeln man tittar på det. Är jag arbetslös eller arbetsfri? Är det synd om mig eller lever jag kungligt? Allt är ju så relativt. Mot nån i Gambia lever jag nog lite lätt kungligt. Det är så äckligt hur saker och ting kan vridas.

Jag kom ihåg när vi precis nästan flyttat hit så kände jag hur jag nästan behövde mig att vänja mig vid andra sidan av muren. Plötsligt var jag omgiven av lyx och jag såg andra få slita i sin svett. Oj, dedär ser inte kul ut alls...o på andra sidan stod jag. Jag skulle vänja mig vid det goda livet och nånstans är det så still. Samtidigt som en annan tragisk film spelas. Ojojoj stackars henne, hon kommer inte ens ur diket och hon har knappt några ben. Hon kravlar på knotor i snigelfart och hasar sig fram över vägen. I nästa sekund är jag hon med vacker klänning i den sammetsklädda häst och vagnen.

Jag är nog...båda?

Jag kom ihåg hur Mia tyckte SÅ synd om sig och "bara gick hemma". Hon utvecklades inte, hon kämpade, hon mådde pissigt och pengarna tryte. Hon var ...arbetslös. Jag har varit där. Men samtidigt som hon var det så höll jag på att sy en väska av små tygbitar som skulle vara en metafor för att jag syr ihop mig själv av bitarna jag hittade. Jag tog de finaste som jag hittade där. Jag målade, jag umgicks med bra och intressanta människor och vi hade coola givande samtal och tankespasmer. Därimellan var det nån matgrej och prolly mer pyssel och lite kubb och whatnot. Jag kom ihåg att hon ringde mig och jag sa att jag satt och målade och hade det lugnt och skönt. Sen skulle vi fika typ. Åååååh det låter jättemysigt, säger hon på andra sidan. Avis på att jag hade det så bra.

Jag kan bli avis på Tobbe när han gör nåt skoj oba åååh ja vill määä juh. :( Men Mia är avis på mig ibland. Och Tobbe har varit det på mig också.

Ja visst, jag har drömmar om utopier där jag typ surfar och gör ascoola saker hela dagarna och varje dag är såå givande och spännande och jag är värsta episka fuck it I do what I want. Men samtidigt så...ja, det kanske är en high moment men vill jag Leva så..?? for reals? jag tror jag skulle bli helt slut efter tre dagar och behöva en månads semester :D.

Det är så viktigt att liksom hitta det som är Verkligt. För mig är äkta möten mellan människor fan bland det bästa jag vet. När man liksom Når varandra så man känner att lite nervtrådar snuddat.

Jag kan älska att sitta lite i solen och känna vinden blåsa över mig. Ännu bättre om det är i gottit sällskap.

Ja jag vill lite göra de där episka resorna och händelserna, ja. Men jag är inte daredevil lady 24/7 som lever on the edge oba I do whatever the hell I want and you can suck it. I aint her. Jag vill inte ens vara hon. Hon låter som hon kör över folk eller så är hon rätt hård eller kanske avstängd? Tuff känns ofta samma sak som avsaknad eller avstängda/gömda känslor.

Är jag ute och cyklar? Är det synd om mig? Det är det säkert, fast samtidigt inte? Det är nog båda. Jag Är nog mest. Jag känner mest att skulle någon idag ge mig ett jobb som affärsutvecklare på typ...ärligt talat alla ställen?? Ja jag hade fått dedär jobbet jag trodde jag ville ha och det jag pluggade till ... men det hade varit en kall värld. Nä...jag har svårt att se hur jag skulle kunna värdera det speciellt...högt. Det är liksom...så lågt värde på för mig. Woho pengar. Woho ett företag vinstmaximerade lite till. Visst, jag ville väl in och rota där men jag märker att...Människan var ju det jag ...faktiskt sökte. Det äkta och råa. Det nakna och fula. DÄR ville jag ...inte affärsutveckla utan individutveckla. Det var ju inte direkt pappas jobb det va fel på, utan hur pappa såg på sig själv. Och även hur de såg på sig som jobbade där. . HUR har jag varit så blind att jag missat det??!

Visst kan min tillvaro bli mycket bättre och visst är den torftig som fan ibland men det är ju för att jag glömt kärleken till mig och tror att jag ska hitta den i andra Återigen. Som att jaga en illusion av vatten i öknen tills jag fattar att det alltid börjar med mig. ALLTID.

Frågan är ju till syvende och sist hur Jag värderar det jag gör. och jag känner nog att jag nu Äntligen börjar närma mig Mig. Ja nä jag springer inte head over feet in i det, men jag Går. Jag tar steg för steg för steg och säger Nej till andras idéer om mitt liv och mer ja till min tolkning av hur livet ska levas.

Det som jag förut borstat under mattor och slängt in i förråd och tyckt "inte så viktigt" har jag putsat upp och gett en hedersplats. För skapande är ju bland det bästa som finns. Att själv få bestämma att bringa något till världen som ännu inte existerar förutom i mig. That's the drugs.

Jag skulle säga...att jag håller på och självförverkligar mig. Jag håller på och gå efter det som jag verkligen brinner för och älskar. Jag har aldrig varit såhär nära kitesurfing eller skikes eller vänner och bekanta för den delen. Min mage är bättre än på typ..15 år (speciellt om jag sköter mig)? Jag köper kläder som jag tycker mycket mer om och vi bor i en lyxbungalow ett stenkast från finnsingetnamnpådetfördetärbeyondvackert, jag har mer leksaker så som SUP, skateboard, elektrisk longboard, boxarhandskar, massa färger, lera, pennor, papper, inlines, skikes, halv kitesurfingutrustning och i helgen är det även snart ytterligare en dröm som ploppar in - segelbåten. Förutom det har jag tid. Tid att fundera och tid att avgöra vad nästa steg ska vara.

Men det behövs mer människor in i mitt liv. Working on that. Men jag Vågar nu. Jag kastar ur mig lite saker här och där och ibland händer det saker. Jag känner att den dörren som varit stängd så länge Äntligen låsts upp och står nu till och med på glänt. Gammalt mörker och skit har äntligen vågats lägga i dags att slänga högen.

Nu är jag sur för att nästa stora dröm inte gått i uppfyllelse än. Men liksom...kanske är det som med skikesen, man måste nog liksom åka med dem en del för att lära sig. Saker och ting är inte alltid POFF! Mine! utan vissa saker får man på sikt. En tränad kropp kan man inte köpa på en vecka oavsett hur många miljarder man än har.

Kanske är det så att den jag är arg på är...mig själv. Att det är jag som drar i jävla bromsen för att jag är livrädd för att...få göra det jag Verkligen vill. Det är nog tooo close to heart och för känsligt. Kan vinnte ta dedär andra som knappt känns nåt?? Det kan jag hantera. Men det heter inte hjärterum för intet, det är mitt jäkla hjärta på spel och jag känner direkt att jag står där på stan och bara ryckt ur mitt mest essentiella. I must be fucking Mad. A loonatic for sure. Lunachick :)

Samtidigt så.. . det finns ju inget mer värdefullt än hjärtat. Det är ju därför vi är fucking här. Det är ju därför vi lever. Det är samma med kitesurfingen och alla andra "grejer" jag sysslar med. Alla är i närheten av heartspace.

Livet är ju så motsatt. Som att i det mörkaste mörka så är samtidigt ljuset som närmast. I kungliga slott så finns stackars mig.

För jag vet inte men liksom...

fast liksom lite.... :D