Varför är Bioshock Infinite (2013) egentligen ett spel där man skjuter så mycket? Och varför måste man skjuta så mycket? Spelreglerna hänger inte riktigt ihop med spelets teman och uttryck. Den explicita handlingen blir underordnad den implicita: att man som spelare är en massmördare blir en paradoxal funktion när det man till stor del försöker göra är just att stoppa andra massmördare.

Det faktum att detta dessutom görs som att det inte är någon ”big deal” är det stora problemet. I spel som Spec-Ops: The Line (2012) försöker man åtminstone göra något slags kommentar i likhet med det Joseph Conrad gestaltar i sin Heart of Darkness (1899) (hur man faktiskt lyckas – eller misslyckas – med detta är en helt annan diskussion, se till exempel Tobias Eui Young Mattssons recension av spelet). Man gör en poäng av att det nästan reflexmässiga skjutandet kanske inte är rätt sätt att gå tillväga.

I Bioshock Infinite så är det däremot bara att mosa på. Det är upp till dig själv om du vill ha dåligt samvete eller inte – dock finns det inget för dig att göra åt saken om du nu får det, annat än att stänga av spelet och aldrig starta det igen.

Hur som helst, det här var bara några små tankar kring en liten del i Thompsons essä, som har många fler bra och relevanta formuleringar. Rubriken ”Press X to Elizabeth” är en av dem.