(You can read this text in Swedish here.) Many of the people I talked to from the contemporary European dance scene in connection with this project, referred to the music world for examples of consecutive tours. Therefore, I wanted to speak to someone with experience from music tours, and got in touch with Sara Parkman. Among other things, she told me what it’s like travelling all over Sweden to play. She also told me about music as a calling and the utopian potential of band relationships.

Sara Parkman: I tour mostly in Sweden and have done so since I was fifteen. I lived in Härnösand then, and was a part of a folk rock band called Kraa. We travelled as part of cultural projects aimed at encouraging young people to keep going (such as Musik Direkt and Ung kultur möts, state-funded projects for young people). It was the best thing I had done: travelling by night train and getting to know other teenagers in Sweden who had dreams about making music. We played in community youth centres around all of middle Norrland. The county administrative board is holding an 8th March celebration! The governor will speak! Come and play! That was when I started taking instruments along by train, and I never looked back.

I think I register around a hundred and fifty per diems a year, so I’m travelling for work approximately one third of the time. I travel by train or car. Our company policy is to not fly nationally, or in Europe unless it’s really justifiable. Two years ago, we were still flying, because that was before we had our policy. I went to Scotland to visit a Christian community for a project about choral singing that I was involved with, for instance.

My experiences when travelling keep changing. This year, I’ve noticed how many different things Sweden can be. It’s about social conditions in different places, the way bodies look, their clothes or jokes, if they have a local health centre, if the community hall is messy or clean. I can get pissed-off about inequalities, but also impressed by the diversity. We share a language, but the history of Scania is different from the history of Stockholm or the history of northern Sweden. It’s nice to be reminded of that.

Touring is different depending on the genre. I’m a folk musician, but I move in various economies. I did two tours with Riksteatern (the national touring theatre of Sweden). As a folk musician, you can play in schools, and there is some public funding for associations that book concerts. Then there are the Regional Music Institution organisations that can invite you to play in the whole county, which means you get paid fairly well and you do consecutive tours. But you’re your own driver and you rig your own sound system. It’s not like being hired by a classical city orchestra. Then you don’t tour that much at all. It’s also not like being a pop musician under some big label. Then there might be a tour bus and a tour manager. I was only ever in touch with tours on that scale at the major theatre institutions.

I feel a bit like I’m hacking the system when I get into the theatre economy, it’s much more stable. They arrange travel and accommodation for you. You don’t have to be on top of things or plan much at all. You also get away from having new social relationships in every new place because the tour managers take care of all the contacts for you. In terms of health, that’s comfortable. And yet, there’s a down side. The more professionalised and specialised it becomes, the less I get to meet everyone involved. But if I have some gig connected to theatre every year, that gives me more freedom for the rest of the year.

I try to say no to a lot of things nowadays that I used to say yes to before. You learn what is worth doing and what isn’t. It’s not worth going to New York for a weekend to play at a boring office party for a tech company, even if you get a lot of money. It’s also not worth sitting on a train for sixteen hours to play for no one. The travel doesn’t justify the end and the end doesn’t justify the travel. But a part of me thinks that everyone should try sleeping on a gym floor, getting a beer ticket as your only payment. It’s part of the learning experience.

You learn a lot about your limits through trying. I realise I get tired faster now than before. Maybe it’s my age, or it’s about acknowledging what I actually have the energy for. I used to max out more before, and then I would break down after. I used to spend my travel time preparing texts, producing. Now, I just travel. And I’ve started taking better care of my body: running, making sure I eat properly, not drinking too much alcohol. And I started realising that if I work fulltime, I might not have the energy or need to meet everyone everywhere.

I usually bring my own pillow. It’s good to have slippers, tuning fork, nail scissors… And then I have my diary with drawings and cut-out images. I’ve had it since I was seventeen. Everything is in it, work and life. It’s like carrying a part of my mind. If I lose the diary, I panic. It’s a part of my home.

Home is also Stockholm, where I live. I used to say home was Västernorrland. The last years I haven’t been there much, but I always go back to work. I’m quite often in Bergslagen, in the Ställberg mine. Some years I’ve been there for four months. That creates real relationships that give a sense of home.

I grew up in a Christian conference centre in Dalarna. My father is a priest and my mother is a deacon in the church of Sweden. So much of my relation to music comes from church. The music is part of the liturgy, the rituals. Everyone who comes to church practises music. People came from the whole diocese of Västerås and from the whole world for courses and conferences. There were in-service courses for churchwardens, youth camps and communion camps. It was also like a new home for people who needed to get away from their old lives, for example alcoholics. You shared your everyday life with everyone there. The days were structured by morning prayer, noon prayer and evening prayer. There was a strong focus on congregational and choral singing. Because there were so many teenagers at the conference centre, there were hits, often songs that were influenced by pop or rock. You could lie on the floor with your head on someone’s lap and sing in the chapel: “Be not afraid”, “Glory to the father”.

People also came there with music in different ways. My father, for instance. He travelled a lot in the eighties, especially to South Africa. He and his friend brought music back and introduced it here in Sweden. There is often a journey in the music: It tells something about where people have been.

When it comes to folk music, the place of origin is often very concrete. I can say: “This song is from Bingsjö” or “This song is after Anders in Övik”. Last time I met Anders in Övik was three weeks ago. I toured to Övik and he came to see me. He is the one person who taught me the most about folk music from Ångermanland. But I think the places are always in the music, no matter if it’s a place connected to a specific person or a geographical place or an emotional place or a historic place.

Travel is a part of folk music’s heritage. Take my playing buddy, whose father went on an exchange trip in the US with a folk music association from Järvsö. In the US, he met the woman who would become the mother of my playing buddy. She was also interested in Swedish folk music. They fell in love and moved to Hälsingland. So the trip with folk music brought them together, but also it made them end up in Järvsö. People travel and meet, but they don’t let go of their local heritage. I think folk musicians return home after studying to a much higher extent than other musicians. Then you can continue telling the story of that place; it’s integrated in your music and identity.

My playing buddy also moved back to Järvsö after we graduated from the Academy. She had been more homesick than any of us when we were on tour. For a long time, she was always the one who arrived last and went home first, while I was the other way around. Then it changed for both of us. But she still lives there, and I never moved back to Norrland.

I often get asked if I can come and talk about rural or northern Sweden. But I don’t feel I’m qualified. I’ve lived in Stockholm for nine years. I think the institutions turn to me because they don’t have anyone else to ask, and also because the rural areas are so impoverished. Urbanisation has been going on in Sweden since the fifties, so for each generation the rural areas are more and more diluted. When I grew up in Härnösand, the conditions for working in the arts were better than they are now. There were more active people, more organisations. So when cultural institutions want to invite someone with a rural perspective, there are actually fewer people who are active there than before. And the decline of rural areas won’t be stopped by casting light on power inequality or more representation of people from these areas in conversations. This is primarily an economic issue, not a social one.

I know a lot of people in Sweden. Wherever I go on tour, there’s always a friend or a relative. Travel is a way of keeping these relationships alive. I get to see their lives, their kids growing up. Many of my friends have similar lives. It’s understood that it might take months until we meet. Some of them, I’m in touch with over the phone or the Internet, others I only meet when we are in the same place.

On tour I also meet people who have been in touch with my family, especially in middle Norrland: someone confirmed by my father, baptised by my grandfather, my great-grandfather, or my grandmother’s father. My church family has been everywhere, because back in the day, priests rarely stayed in one place for more than five or ten years before being relocated. The clerical profession was a calling, not an ordinary job where you choose where you work, like it is now. When you were ordained, you gave up your free will. If the diocese wanted you to move to Rönnefors a hundred kilometres north of Östersund, then you did.

Also, as an artist, you need to feel some kind of love for going where service calls. It’s both curiosity and fear of stagnating that keeps me in that love. If you’re in motion, you can’t stop. That I see this profession as a calling also means that I often feel like a mediator rather than a sender, a vehicle for what needs to be told. When the music works, I feel like I’m channelling light from above. That feeling can cause dissonance when I meet a moved audience and people who want to come and thank me afterwards. My feeling is that it wasn’t me who did it. Not that I’m saying it’s Jesus or God, but it’s just not me.

Music left deep traces in my life, not only because music is important to me, but in more ways than I previously thought. This spring, I’ve been on a long tour. There were people everywhere whom I had known for many years. I feel rich being at home in so many places. And yet, I’m scared of becoming lonely. I’m just thirty, it’s still okay to be on the road, but what about when I’m forty-five? Maybe everyone will have kids and nuclear families even though they said they wouldn’t. What if I discover I wish I had got on that train but missed it because I’m always on the road? All my dreams have been about playing: career dreams as well as relationship dreams. Imagine playing in a band, imagine getting the acknowledgement of being accepted at the academy of music, imagine having your best playing buddy. Those dreams have informed all my choices. So, have I forgotten that others dream of finding a partner or buying a house, and because they dream of a house, they’ve been saving money for ten years?

There have been times when I considered doing something else, becoming a journalist or a nurse. I’ve even sent off applications, but then I realised I don’t want to. I wanted to play instead. A really serious game. My performance anxiety is no game, but when everything works and there is a flow, it’s like being a child. I can’t imagine doing anything other than music. Half my life, I’ve been doing this. I grew up with music, with my playing buddy Samantha, with my first band. Music is the first time I got drunk, the first time I fell in love. Everything I have was created in these rooms, rooms that I’ve often travelled to, rooms that I’ve been in with band mates.

The band community is interesting from a social perspective. If you you look at what kind of music gets attention today compared to twenty years ago, there are a lot of individual pop artists or DJs – fewer boy bands, girl bands or rock groups, than when I grew up. Community isn’t as pronounced as a trope. This, I think, makes groups of friends in our society even more relegated to youth: before the age of nuclear families. JP Nyström, a folk band from Gällivare that has been around for 42 years, recently released an album with music from all their time together. They asked me to write something for it. So, I wrote about the band as a radical and utopian dream of community. One of them said to me, “Love comes and goes, but band mates are forever.” Of course it’s not true for everyone that band mates are forever. But if you have a band, there are expectations on you that might make you more inclined to set the relationship straight. If you hadn’t been band buddies, you might not have continued being friends in the same way. You would have preferred to just leave some conflicts unresolved. On tour, professional and relational matters can clash. You hang out in groups where people have known each other different lengths of time. Then you have to navigate in that and not assume that everyone can be equally close just because you’re all in the same group.

It’s more complicated with the ones you are closest to. The relationship is hard to categorise. You live together for two months and share everything but your bed. It’s almost like you’re married: You’re somehow the top priority for each other when you travel, despite not being together or in love or even wanting to sleep with each other. And then, when you return home, you might still be close, but there are others who come first. Maybe a partner or a grandmother – someone who isn’t me. Before, that would sometimes make me sad and jealous. Now I think I’m better at coping with that separation, and at sorting the band relationship in the “right” way: I understand what it’s expected to contain.

At the same time, I want to give the band relationship a special status, a role of its own in my life. I’m very happy that my playing buddies Samantha and Hampus were in my grandmother’s photo album before she died, because they are very important people to me. At my grandmother’s funeral, Samantha was my “plus one”. That went without saying, also because she and my grandmother had a relationship of their own.

(You can read an English translation of this text here.) När jag har talat med människor från den samtida europeiska dansscenen i samband med det här projektet har flera sneglat på musikvärlden för att hitta exempel på sammanhängande turnéer. Jag ville därför prata med någon som hade egna erfarenheter av musikfältets sätt att turnera och tog kontakt med Sara Parkman.
Hon berättade bland annat om hur det är att resa runt i hela Sverige för att spela, om musiken som kall, och om bandrelationens utopiska potential.

Sara Parkman:
 Jag turnerar mest i Sverige och har gjort det sedan jag var femton. Då bodde jag i Härnösand och var med i ett folkrock-band som hette Kraa. Vi åkte runt inom ramen för olika kulturprojekt som skulle peppa unga att hålla på (typ Musik Direkt och Ung kultur möts, statligt finansierade projekt för att ge plattformar för unga). Det var det roligaste jag gjort då: att åka nattåget och lära känna andra tonåringar i Sverige som drömde om musik. Vi spelade på fritidsgårdar och ungdomsgårdar runt om i Mellannorrland. Länsstyrelsen ordnar en 8 mars-dag! Landshövdingen talar! Kom och spela! Det var då jag började åka tåg med instrument, och sedan har jag aldrig slutat. 



 Jag tror att jag plockar ut traktamente för drygt hundrafemtio dagar om året, så ungefär en tredjedel av tiden reser jag i arbetet. Jag reser med tåg eller bil. Vårt företag har som policy att inte flyga inrikes, inte heller inom Europa om man inte verkligen kan motivera det. För två år sedan flög vi fortfarande, för det var innan vi hade vår policy. Då var jag till exempel i Skottland och besökte ett kristet community apropå ett projekt om körsång som jag var med i.

 Vad jag upplever i resandet förändras. I år har jag tänkt på hur många olika Sverige det finns. De handlar om sociala villkor på olika platser, hur kropparna där ser ut, hur deras kläder eller skämt är, om det finns en vårdcentral, ifall Folkets hus är stökigt eller rent. Jag kan bli förbannad på ojämlikheter, men också imponerad av mångfalden. Man har ett verbalt gemensamt språk, men det är ändå skillnad mellan Skånes historia, Stockholms historia och norra Sveriges historia. Det är fint att få komma ihåg det.


 Turnerandet ser olika ut beroende på genre. Jag är folkmusiker, men rör mig i flera olika ekonomier. Jag har bland annat gjort två turnéer med Riksteatern. Som folkmusiker kan man också spela i skolor, och det finns en del statligt stöd till föreningar som bokar konserter. Sedan finns länsmusikorganisationerna som kan bjuda in en att spela i hela länet, vilket gör att man får ganska okej betalt och gör sammanhängande turnéer. Men man är sin egen chaufför och man sätter upp sitt eget ljudsystem. Det är inte som att vara anställd i en klassisk orkester i någon stad. Då turnerar man inte så mycket alls. Det är inte heller som att vara popmusiker under något större företag. Då kanske det finns turnébuss och turnéledare. Ekonomi på den nivån har jag bara kommit i kontakt med på de stora teaterinstitutionerna. 



Jag känner att jag hackar systemet lite när jag kommer in i teaterekonomin, den är så mycket stabilare. De fixar resa och boende åt en. Man måste inte ha koll eller planera så mycket. Man slipper också ha nya sociala relationer på varje ställe eftersom turnéledarna sköter alla kontakter åt en. Rent hälsomässigt är det skönt. Samtidigt är det dubbelt. Ju mer professionaliserat och specialiserat det blir, desto mindre får jag träffa alla som håller på. Men om jag har något teaterrelaterat jobb varje år innebär det att jag kan vara friare med vad jag väljer att göra resten av året.

 
Jag försöker tacka nej till ganska mycket nu som jag tackade ja till förut. Man lär sig vad som är värt att göra och inte. Det är inte värt att åka till New York över en helg och spela på en tråkig personalfest för ett teknikföretag även om man får jättemycket pengar. Det är inte heller värt att sitta på ett tåg i sexton timmar för att spela för ingen alls. Resan är inte värd målet och målet är inte värt resan. Men en del av mig tycker att man ska ha bott på gymnastiksalsgolv och ha fått en ölbiljett som gage. Det är så man skolas in i det här.

Man lär sig mycket om sina gränser genom att försöka. Jag märker att jag blir trött mer nu än tidigare. Kanske handlar det om ålder, eller så handlar det om att jag erkänner för mig själv vad jag faktiskt orkar. Förut maxade jag mer, och efteråt bröt jag ihop. Förut brukade jag ägna resan åt att sitta och förbereda text, producera. Nu har jag bara rest. Och jag har börjat ta hand om min kropp mer, gå ut och springa, vara noga med att äta mat, inte dricka för mycket alkohol. Och jag har börjat fatta att om jag jobbar heltid kanske jag inte orkar eller behöver träffa alla överallt.

 
Jag brukar ha med min egen kudde. Det är bra att ha med tofflor, stämgaffel, nagelsax… Och sedan har jag min dagbok med teckningar och urklippta bilder. Jag har haft den sedan jag var sjutton. I den finns allt, jobb och liv. Det är som att jag bär med mig mitt huvud. Om jag skulle tappa bort dagboken blir det panikkänsla. Den är en del av mitt hem. 

Hemma är också Stockholm, där jag bor. Och så har jag alltid självklart svarat Västernorrland. De senaste åren har jag inte varit där jättemycket, men jag återkommer alltid till att jobba där. Sedan är jag väldigt mycket i Bergslagen, i Ställbergs gruva. Vissa år har jag varit där i fyra månader. Det skapas riktiga relationer då på ett sätt som ger hemkänsla.
 Jag är uppvuxen på en kristen kursgård i Dalarna. Min pappa är präst och min mamma är diakon inom Svenska kyrkan. Jag har fått mycket av min relation till musik genom kyrkan. Musiken finns i liturgin, i ritualerna. Alla som deltar är utövare. Till gården kom människor från hela Västerås stift och från hela världen för utbildningar och konferenser. Det var fortbildning för kyrkvärdar, ungdomsläger och konfirmationsläger. Det fungerade också som ett nytt hem för folk som behövde komma bort från sina liv, till exempel alkoholister. Man delade vardag med alla. Dagarna var strukturerade av morgonbön, middagsbön och aftonbön. 



Det var ganska mycket fokus på församlingssång och körsång. Eftersom det var så mycket ungdomar på kursgården fanns det hits, ofta låtar som var pop- och rock-influerade. Man kunde ligga på golvet i någons knä och sjunga i kapellet: ”Be not afraid”, ”Glory to the father”.

Människor reste också dit med musik på olika sätt. Ett exempel på hur det kunde gå till är min pappa. Han reste mycket på 80-talet, framför allt i Sydafrika. Han och hans vän tog med sig musik därifrån som började spelas här i Sverige. Det finns ofta en resa inuti musiken. Den berättar någonting om var människor har varit.

När det gäller folkmusik är ursprungsplatsen ofta väldigt konkret. Jag kan säga: ”Den här låten kommer från Bingsjö”, eller ”Den här låten är efter Anders i Övik”. Anders i Övik träffade jag senast för tre veckor sedan. Jag var i Övik på turné och han kom och kollade. Han är den som har lärt mig mest om folkmusik från Ångermanland. Men jag tänker att platserna alltid finns i musiken, oavsett om det är en särskild persons plats eller en geografisk plats eller en emotionell plats eller en historisk plats.



 Resandet ingår i folkmusikens arv. Ta till exempel min spelkompis vars pappa var på utbyte i USA med ett spelmanslag från Järvsö. Där träffade han hon som skulle bli min spelkompis mamma. Hon var också intresserad av svensk folkmusik. De blev kära och flyttade till Hälsingland. Så resan med folkmusiken gjorde att de träffades, men också att de hamnade i Järvsö. Folk reser och möter andra, men släpper inte sitt lokala arv. Jag tror att folkmusiker flyttar hem efter sina utbildningar i mycket högre utsträckning än andra musiker. Då kan man fortsätta berätta berättelsen om den platsen, den blir en del av ens musik och ens identitet. 



Även min spelkompis flyttade hem till Järvsö efter att vi gått på musikhögskolan. Hon har varit den av oss som längtat hem mest på turnéer. Hon var länge den som kom sist och åkte först medan jag har varit tvärtom. Sedan har det ändrats för oss båda. Men hon bor kvar, medan jag aldrig flyttade hem till Norrland igen.



Ändå får jag ofta frågan om jag kan komma till olika sammanhang och prata om glesbygd, landsbygd eller norra Sverige. Jag känner att jag inte kan det. Jag har ju bott i Stockholm i nio år. Jag tror att institutionerna vänder sig till mig därför att de inte känner till något annat, men också därför att glesbygden är utarmad. Urbaniseringen har pågått i Sverige sedan femtiotalet, så för varje generation urvattnas glesbygden mer. När jag växte upp i Härnösand så var det bättre förutsättningar för att arbeta med kultur där än vad det är nu. Det fanns fler som höll på, fler föreningar. Så när kulturinstitutioner vill bjuda in någon med glesbygdsperspektiv så finns det färre personer som faktiskt är verksamma i glesbygden än vad det har funnits tidigare. Och att glesbygden nedmonteras förändras inte bara för att vi belyser maktskillnader och blir bättre på att representera folk därifrån i samtal. Det är ju först och främst en ekonomisk fråga, inte en social.

Jag känner väldigt mycket människor i Sverige. Så fort jag kommer någonstans på turné finns det någon vän eller släkting där. Resandet är ett sätt att hålla liv i de relationerna. Jag får se deras liv, se deras ungar växa upp. Många av mina vänner lever liknande liv. Underförstått kan det dröja månader innan man ses. Vissa har jag kontakt med via telefon eller internet, andra träffar jag bara när vi är på samma ställe.

På turnéerna träffar jag också ofta folk som varit i kontakt med min familj, framför allt i Mellannorrland: någon som har blivit konfirmerad av pappa, döpt av min farfar, döpt av farfars far, döpt av farmors pappa. Min prästsläkt har varit överallt. Det är för att förr i tiden stannade prästerna sällan längre än fem–tio år på en ort innan de blev flyttade. Prästyrket var ett kall då, inte ett vanligt jobb där man kan välja var man arbetar, som nu. När du blev prästvigd gav du upp din fria vilja. Om stiftet ville att du skulle flytta till Rönnefors tio mil norr om Östersund så gjorde du det.

Man måste också som konstnär känna någon sorts kärlek till att flytta sig dit tjänsten kallar. Det är både nyfikenhet och rädsla för stagnation som håller mig i den kärleken. Är man i rörelse kan man inte stanna. Att jag ser den här yrkesrollen som ett kall innebär också att jag ofta känner mig som en förmedlare snarare än som en avsändare, en behållare för det som behöver berättas. När musiken funkar känner jag mig som en kanal som leder ett ljus uppifrån och ut. Den känslan kan ge en dissonans när jag möter berörd publik som vill komma och tacka efteråt. Min känsla är att det inte är jag som har gjort det. Inte så att jag säger att det är Jesus eller Gud, men det är inte jag.

Musik har satt så djupa spår i mitt liv, inte bara för att musik är viktigt för mig utan på fler sätt än jag tidigare tänkt. Under våren var jag på en lång turné. Det fanns människor överallt som jag känt i många år. Jag känner mig rik när jag är hemma på så många platser. Samtidigt finns en rädsla för att bli ensam. Jag är bara trettio, det är fortfarande ok att vara på vift, men vad händer när jag är fyrtiofem? Kanske alla skaffar barn och kärnfamilj trots att de sa att de inte skulle. Tänk om jag upptäcker att jag hade velat hoppa på det tåget, men missar det för att jag alltid är på resande fot? 

 Alla mina drömmar har handlat om att spela: karriärdrömmar så väl som relationella drömmar. Tänk att få spela i ett band, tänk att få det där erkännandet om att man gör rätt i att hålla på som det är att komma in på Musikhögskolan, tänk att få ha sin bästa spelkompis. De drömmarna har präglat alla mina val. Har jag då glömt bort att andra går och drömmer om en partner eller ett hus, och eftersom de drömmer om ett hus har de sparat i tio år?

Jag har haft perioder när jag varit på väg att börja med annat, bli journalist eller sjuksköterska. Jag har skickat in ansökningar till och med, men sen har jag förstått att jag inte vill. Jag har velat leka istället. En jätteallvarlig lek. Min prestationsångest är ingen lek, men när allting funkar och det finns ett flow är det som att vara barn. Jag kan inte tänka mig att göra något annat än musiken. Halva mitt liv har jag hållit på såhär. Jag har blivit vuxen ihop med musiken, med min spelkompis Samantha, med mitt första band. Musiken är första gången jag blev full, första gången jag blev kär. Allt jag kan har kommit till i de rummen, rum som jag ofta rest till, rum som jag varit i med bandkompisar.

Frågan om bandtillhörigheten är intressant ur ett samhällsperspektiv. Om man tittar på vilken musik som blir uppmärksammad idag jämfört med för tjugo år sedan är det mycket individuella popartister eller DJs – färre pojkband, tjejband eller rockband än när jag växte upp. Gemenskapen är inte lika närvarande som trop. Det tror jag gör att kompisgäng i vårt samhälle ännu mer förpassas till ungdomsåren, tiden innan kärnfamiljen. 

 JP Nyström, ett folkmusikband från Gällivare som har funnits i 42 år, gav nyligen ut en skiva med musik från hela sin tid tillsammans. De bad mig skriva någonting i anslutning till det. Då skrev jag om bandet som en radikal och utopisk dröm om gemenskap. En av dem sa till mig: ”Kärlekar kommer och går, men bandkamrater består”. Så klart är det inte sant för alla att bandkamrater består. Men har man ett band har man också en yttre förväntan som kanske gör att man reder mer i relationen. Om man inte hade varit spelkompisar hade man kanske inte fortsatt vara kompisar på samma sätt. Då hade man hellre släppt vissa konflikter. 

 Det professionella och relationella kan krocka på turnéer. Man hänger i grupper där folk har känt varandra olika länge. Då gäller det att navigera i det och inte tro att alla ska kunna vara varandra lika nära bara för att man är i samma gäng. 



Med dem som man faktiskt är nära blir det mer komplicerat. Relationen till sådana personer är svåra att kategorisera. Man lever ihop i två månader och delar allt utom säng. Man känner sig nästan som gifta. Man är på något sätt primära med varandra när man reser, trots att man inte är ihop eller kära eller vill ligga med varandra. Och sen när man kommer hem är man fortfarande nära, men det finns andra som kommer i första hand. Kanske en partner eller en mormor – någon som inte är jag. Förut kunde jag bli ledsen och svartsjuk då. Nu tror jag att jag blivit bättre på att hantera den separationen, och på att sortera bandrelationen ”rätt”, förstå vad den förväntas innehålla.

Samtidigt vill jag ge bandrelationen en särställning, en egen roll i mitt liv. Jag är väldigt glad att mina spelkompisar Samantha och Hampus fanns med i min farmors fotoalbum innan hon dog, för de är väldigt viktiga personer för mig. På min farmors begravning var Samantha min ”plus en”. Det var självklart, också för att hon och min farmor hade en egen relation.