Red couldn't help but stare and smile at Yellow.

Yellow was gorgeous. Her golden yellow fur, her bright pink eyes, her beautiful hair that was either curly or kinky depending on how hot she got, every little thing about her appearance got to him. He loved how beautiful she was.

She was also a badass. She wasn't afraid to kick ass and she knew it. Anyone who got in her way or messed with anyone on the team would become a pile of ash once she was done with them. That was if they didn't suffocate to death from the boiling heat coming from her.

Yet, despite how tough Yellow was, she had a sweet, soft side to her. She was the most emotional out of everyone on the team. He loved that about her.

It was like she was a lioness.

Because of everything that she was, however, Red felt like she was way out of his league. If he thought that way about Black, she was further out of it.

Why would Yellow love someone like him?

Everyone else was better than him, so why choose him when she already had the other three? They were more worthy of her than he was.

He might've acted like a confident Casanova, but that was all it was, an act. A simple act to make others like him, but more importantly, make him like himself. He was an insecure buffoon.

Red knew he shouldn't believe anything that jackass told him, but yet after being told how worthless he was so many times, he couldn't help but believe it. It affected how he viewed himself.

Even if she wasn't out of his league, Red couldn't bring himself to tell her how he felt. Every time he tried, he would freeze up. His heart would pound, he would start sweating, he'd fumble over every word if he could get any out, and his stomach twisted and turned like he was being sucked into a black hole.

Red would just be a bloody disaster around her.

Red could feel the judgment coming from Blue. He didn't need to say a single word for Red to know that he wanted him to get it out already. He was lucky to even confess to Black, Blue, and Green as it was.

Well, to get into a relationship with them in general anyways, he didn't always confess first.

Maybe it was better off this way. She deserved someone better than him, no matter how hard he tried.

All Red could do was admire Yellow from where he stood.

—————

Yellow whacked Red's head from behind with her tail.

She wished he wasn't such a cocky Casanova who was trying way too damn hard. It didn't matter if it was other people or her, though she especially got pissed when he tried that shit with her. Her body boiled just thinking about it.

When she left the room, she simply sighed, bordering on groaning.

It was infuriating to her. She loved him, but she didn't love the facade that he put up. Yellow just wished he could put it down for once in his life without it being a life threatening situation. That and he could do with a little less fumbling around.

She shouldn't be too harsh about it, though. She knew why he did—at least, she had an idea of the reason—yet it didn't make it less infuriating.

Red was a sweet guy. Sure, he had his moments of stupidity and he went on with his conspiracies at times, but he was a good monkey. He was loyal as hell and he wouldn't dream of letting anybody hurt them. He was ready to throw his life on the line if he needed to.

Red was also funny when he wasn't trying too hard. He was a good sport when they messed with each other or when they played the video games Chiro had, even if he said otherwise. He would put everyone else before him if it meant they'd be fine, even if he suffered a little in order for that to happen.

He had a sweet, sensitive side to him that he hardly showed. It was all genuine, none of that fake confidence shit.

It wasn't like he never showed how gentle and kind he could be under everything, he'd shown it time and time again in the Super Robot, but he wasn't fully genuine all the time.

Even Blue let himself be vulnerable more than Red, and he hated being that way. She didn't get why it was so hard to ask for, even if she had an idea on why. Everyone had gone through terrible shit prior to going into stasis all those years ago.

It wasn't like Red felt like he'd be seen as weak or unlovable if he did so.

…Right?

When Red would truly let himself go and be who he really was, then she would tell him how she felt unless he beat her to it. She doubted that he would tell her how he felt before she did, though.

Röd kunde inte låta bli att stirra och le mot Gul.

Gul var underbar. Hennes gyllengula päls, hennes ljusrosa ögon, hennes vackra hår som var antingen lockigt eller krulligt beroende på hur varm hon blev, varje liten sak med hennes utseende var något han älskade. Han älskade hur vacker hon var.

Hon var också en hårding. Hon var inte rädd för att sparka röv och hon visste det. Alla som kom i hennes väg eller bråkade med någon i laget skulle bli en askhög när hon var klar med dem. Det var om de inte kvävdes till döds av den kokande hettan som kom från henne.

Ändå, trots hur tuff Gul var, hade hon en söt, mjuk sida. Hon var den mest känslosamma av alla i laget. Han älskade det hos henne.

Det var som att hon var en lejoninna.

På grund av allt hon var, kändes dock Röd som om hon var ouppnåelig. Om han tänkte så om Svart, var hon ännu mer så.

Varför skulle Gul älska någon som honom?

Alla andra var bättre än honom, så varför välja honom när hon redan hade de andra tre? De var mer värda henne än han.

Han kanske ha betett sig som en självsäker Casanova, men det var allt det var, en handling. En enkel handling för att få andra att gilla honom, men framför allt, få honom att gilla sig själv. Han var en osäker pajas.

Röd visste att han inte borde tro på något som åsnan sa till honom, men ändå efter att ha fått höra hur värdelös han var så många gånger kunde han inte låta bli att tro det. Det påverkade hur han såg på sig själv.

Även om hon inte var ouppnåelig, kunde Röd inte förmå sig att berätta för henne hur han kände. Varje gång han försökte frös han. Hans hjärta bultade, han började svettas, han fumlade med varje ord om han kunde få ut något, och magen vred och vände sig som om han sögs in i ett svart hål.

Röd skulle bara vara en jävla katastrof runt henne närhet.

Röd kunde känna omdömet kom från Blå. Han behövde inte säga ett enda ord för att Röd skulle veta att han ville att han skulle få ut det redan. Han hade tur att till och med bekänna sig till Svart, Blå och Grön som det var.

Nåväl, för att få ett förhållande med dem i allmänhet, bekände han inte alltid först.

Kanske var det bättre så här. Hon förtjänade någon bättre än honom, osvenskt hur hårt han försökte.

Allt Röd kunde göra var att beundra Gul där han stod.

—————

Gul slog Röd i huvudet bakifrån med svansen.

Hon önskade att han inte var en sådan kaxig Casanova som försökte alldeles för jävligt hårt. Det spelade ingen roll om det var andra människor eller hon, fast hon blev speciellt förbannad när han provade det där skiten med henne. Hennes kropp kokade bara hon tänkte på det.

När hon lämnade rummet suckade hon helt enkelt, på gränsen till att stöna.

Det gjorde henne rasande. Hon älskade honom, men hon älskade inte fasaden som han visade upp. Gul önskade bara att han kunde lägga ner den för en gångs skull i sitt liv utan att det blev en livshotande situation. Det och han kunde göra med lite mindre fumlande.

Men hon borde inte vara för hård mot det. Hon visste varför han gjorde det—åtminstone hade hon en aning om orsaken—men det gjorde det inte mindre irriterande.

Röd var en ljuvlig kille. Visst, han hade sina dumma stunder och han fortsatte med sina konspirationer ibland, men han var en bra apa. Han var lojal som fan och han skulle inte drömma om att låta någon skada dem. Han var beredd att kasta sitt liv på spel om han behövde.

Röd var också rolig när han inte ansträngde sig för mycket. Han var en bra sport när de tramsade med varandra eller när de spelade tv-spelen Chiro hade, även om han sa något annat. Han skulle sätta alla andra före sig om det betydde att de skulle vara bra, även om han led lite för det att hända.

Han hade en ljuvlig, känslig sida av sig som han knappt visade. Allt var äkta, inget av det där falska självförtroendeskit.

Det var inte som att han aldrig visade hur mild och vänlig han kunde vara under allt, han hade visat det gång på gång i Superroboten, men han var inte helt äkta hela tiden.

Även Blå lät sig vara sårbar mer än Röd, och han hatade att vara så. Hon förstod inte varför det var så svårt att be om, även om hon hade en idé om varför. Alla hade gått igenom fruktansvärda skit innan de gick in i inaktivitet för alla dessa år sedan.

Det var inte så att Röd kände att han skulle ses som svag eller oälskvärd om han gjorde det.

…Rätt?

När Röd verkligen släppte sig själv och var som han verkligen var, då skulle hon berätta för honom hur hon kände om han inte gjorde det innan hon kunde göra det. Hon tvivlade dock på att han skulle berätta för henne hur han kände sig innan hon gjorde det.