#oc:s

Cecilia är av adelssläkt, från Stockholmstrakten. Vacker, impulsiv och bortskämd – inte elak, men självupptagen och van att få sin vilja igenom. Hon tycker om lekar och upptåg, sång och dans, och hon är festernas självklara mittpunkt, till sin egen stora glädje och föräldrarnas förskräckelse. I hopp om att ett tidigt äktenskap ska få Cecilia att lugna ned sig innan hon drar olycka över sig själv och släkten arrangerar de en (för familjerna) lämplig trolovning

Cecilia mottar dessa nyheter utan någon större entusiasm, men med visst jämnmod. Hon har alltid vetat att äktenskapet var hennes öde, och den tilltänkte fästmannen är åtminstone hyfsat jämngammal med henne, de känner varandra sedan tidigare, och han är både lätt att få att rodna och har inget emot att hon är intelligentare än vad han är… Det kunde varit värre.

Bröllopet planeras till nästa vår; Gabriel ska först företa en längre resa till sin familjs gods i den östra rikshalvan, som tanken är att han efter giftermålet skall förlänas. Cecilias familj bestämmer sig då för att placera Cecilia i kloster under den tiden, så att hon inte ska kunna ställa till med något olämpligt innan Gabriel kommer tillbaka. De väljer noggrant ut ett kloster så långt från alla större städer och dess lockande nöjen som möjligt – de väljer Kråksjö.  

Detta beslut gör Cecilia rasande på ett sätt som hennes trolovning inte gjorde, men för en gångs skull får hon inte sin vilja igenom, och en varm dag i slutet på sommaren 1480 anländer hon med vagn och en synnerligen missnöjd uppsyn till Kråksjö kloster. Där placeras hon efter vissa diskussioner i syster Clothildas vård, eftersom man hoppades att den vänliga med stillsamma nunnan ska utgöra en lugnande inverkan på den vilda Cecilia. Clothilda är vid den tiden 25 år gammal, Cecilia 19.

Sedan går det som det går i kärlekshistorier. Första gången de kysser varandra är det vår och på Cecilias initiativ, och lukten av spirande grönska ligger tung över det avskilda hörnet av klostträdgården.

Clothilda har aldrig blivit kysst förr. Har aldrigt drömt om det. Men när Cecilia pressar sina smala läppar mot hennes är det som att plötsligt få syn på vacker blomma i en annars höstgrånad skog; inget man förväntat sig, inget man saknat, men en glädje som är än mer välkommen för att den kommer som en överraskning.

(Kanske var hon aldrig skapt för avhållsamhet. Hon har aldrig längtat efter män, men kanske var det inte längtan som saknades, bara den rätta att sätta den till.)

Cecilia å sin sida har kysst lika många av sina kvinnliga lekkamrater som sina manliga när hon växte upp, och hon skrivit långa, lidelsefulla brev till sina käraste vänner om att hon önskade att hon voro skapt till man så att hon finge äkta dem hellre än någon usel karl – men sådant behöver inte betyda något, det är ett svärmeri, ett sätt att uttrycka sig på, och om hon menade mer med sina ord än hennes vänninor med sina… Nå. Det kan ingen veta.

När Gabriel skickar bud om att han tyvärr är försenad tilbaka från Finland så skrattar Cecilia högt. Klosterlivet är för all del nästa precis så klaustrofobisk och trist som hon hade förväntat sig, men det finns ändå något befriande i att inte bli betraktad som en bit boskap att auktioneras ut, och hon har visat sig oväntat bra på att driva upp växter, och de sociala intrigerna på klostert skiljer sig inte så mycket från dem hon njöt av att ägna sig åt i Stockholm… (Och så har hon Clothilda. Hon har Clothilda, och det är som att stormen i henne bedarrar när Clothilda lägger sina armar om hennes. Världen, som aldrig är stilla, blir stilla.)

Det kommer nya bud, men den här gången är det inte Gabriel som skickar dem. Hans skepp har gått i kvav på Östersjön. Cecilia sörjer uppriktigt hans död, men sörjer inte det liv de skulle delat. Istället förkunnar hon att hon har hört Guds röst tala till sig, och att det är Guds vilja att hon förblir i klostret livet ut, som en av systrarna.

Hennes familj väger förlusten av den förhandlingsmöjlighet som en vacker och ogift dotter utgör, mot tryggheten i att ha henne säker från skandaler bortom klostrets murar, och ger med sig. De betalar för ett nytt klocktorn; syster Teresia ser dagens ljus.

Och så skulle de väl ha framlevt sina dagar, syster Clothilda och syster Teresia, om det inte voro för den förödande branden 1495. Från en dag till en annan stod klostrets alla nunnor och leksystrar och tjänare utan tak över huvudet. Självklart finns det lokala adelsmän som kliver in och erbjuder gods och gårdar som tillfällig boning, i väntan på att det nya klostret ska bli klart. Riksföreståndaren själv har lovat att bekosta bygget – men sedan bär det sig inte bättre än att han drar i krig mot Ryssland, och de där pengarna som skulle gått till stenar och murbruk går till musköter och svärd istället. (Och det är ju inte bara riksföreståndaren som får ont om medeln nu när landet ligger i krig: detsamma gäller många av dem som i vanliga fall kanske skulle skänkt en slant till återuppbyggnaden. Så månad läggs till månad utan att reparationen av klostret inleds, och till slut tvingas nunnorna inse att det hem de en gång bebott för alltid är dem förlorat.)

De får besked om att de ska omplaceras i andra birgettinekloster runtom i landet. Det är ett hårt slag för somliga av dem, en glädje för andra – och för Clothilda och Teresia en oväntad möjlighet. De vill inte lämna Kråksjö, och framför allt inte varandra, för även om de skulle ha turen att hamna i samma kloster så är det omöjligt att veta om det kommer att gå att upprätthålla deras relation med samma lätthet där.

Meddelst teologiska brandtal (Clothilda) och listiga politiska påtryckningar (Teresia) så lyckas de två på något närmast mirakulöst sätt utverka tillstånd att få bli kvar i trakten och leva som någon slags halv-sarabaiter, hålla koll på klostrets mark och erbjuda rudimentär sjukvård till traktens invånare.

Kanske är det svårt att placera alla nyligen hemlösa nunnor; kanske är det därför det lyckas. Kanske bidrar det att Clothildas äldste bror, som tagit över gården efter faderns för tidiga död, donerar ytterligare en bit mark till ordern, ett skogsparti där vitsipporna växer som tätas om våren och där de två systrana kan bygga sin stuga.

Oavsettt hur det går till så är det där vi hittar dem, när 1400-tal blir 1500-tal.

De lever isolerade, men ändå inte. Kråksjöborna – och Överhultarna – söker upp dem med sina sår och sin hosta, sina bekymmer. Det sägs att det inte finns något Teresia inte kan få att växa; att det inte finns någon krämpa Clothilda inte kan åtminstone lindra med sina råd och sina dekokter.  

Clothilda fortsätter studera, fortsätter fundera. När hon inte är upptagen med att vårda sjuka  så tycker hon allra mest om att ströva i naturen, vandra genom sin älskade skog och över sin familjs gamla ängar. Utan att berätta det för någon annan än Teresia utvecklar hon sin egen teologi, en som Julian av Norwich kanske skulle ha nickat gillande åt. Gud som den perfekta kärleken, naturen som det gudomliga förkroppsligade. Allt är heligt; inget finns som är orent; den enda synden är att inte älska.

Teresia utnyttjar skamlöst sin familjs kontakter för att få tag på växter från när och fjärran, sådana om Clothilda hört om och frågar efter, sådana som ska bota och lindra. Hon är en flitig korrespondent, som både är frikostig med sina egna råd rörande världsliga skeenden och som älskar att få rapporter och skvaller från det liv hon försakade för att vara med Clothilda. Det är inte ett val hon ångrar – inte ens när Clothilda går bort i sviterna av en lunginflammation och Teresia blir ensam kvar i stugan, i livet, de delat så länge.

Man kan inte ångra kärlekens glädje bara för att den inte varar för evigt.

Det går en vinter, två. En morgon när drängen från Storlagård kommer med en stånka saltad sill i gåva från sin husmor finner han Teresia stilla insomnad framför en slocknad eld i den öppna spisen.

Hon begravs bredvid Clothilda under almen som växer bakom stugan. (Det var ett oerhört bråk om detta när Clothilda dog. Nunnan hade själv varit mycket bestämd med att det var där hon ville vila, och Teresia var fast besluten att uppfylla hennes önskan – men tanken på att någon, framför allt en kyrkans kvinna, skulle begravas i ovigd jord väckte ramaskri. Teresia lyckades till slut, meddelst diverse tveksamma medel, få byns präst att välsigna jorden under almen så att Clothilda kunde få tillbringa evigheten i den mark hon älskat.)

Nu är stugan där de bodde sedan länge borta, och av Clothildas många tankar om den gudomliga kärleken finns ingenting bevarat. En notering i Vadstena klosters räkenskaper från 1507 gör gällande att man sänt 10 alnar klädestyg till ”systrarna i Kråksjö”. Teresias namn dyker upp ett par gånger i en samtida adelsdams dagbok, ena gången felstavat, och tre av hennes brev finns sparade i Åbo slotts arkiv. I övrigt finns det av dem ingen inga spår; inte ens almen de begravdes under står kvar, den föll för en storm i slutet av 1800-talet.

Men frågar du Moa skulle hon kunna berätta om en gammal legend, den om de ”heliga häxorna” som en gång ska ha levt ensamma i skogen just nordväst om Kråksjö, precis där vitsipporna blommar som allra vackrast om våren.

Coda: